Läs Kenneth Hermeles text

Så fick Mallik Bendjelloul sin Oscar for Searching for Sugarman, ett erkännande som föregicks av en debatt om han hade utelämnat alltför mycket från historien om den bortglömde sångaren Sixto Rodriguez senkomna succé i Sydafrika, för att det skulle kunna kallas en ”dokumentär”.

Det är kanske inte ett så stort problem att regissören utelämnar en turné i Australien, när det gäller en feel-goodhistoria som alla älskar. Men ju svårare erfarenheter det handlar om, desto svårare blir också debatten om var gränsen går mellan lögn och sanning.

I en ny bok analyseras hur de mest erkända skildringarna av Förintelsen, egentligen förhåller sig till det som faktiskt hände. Kenneth Hermele ska ta oss med in i en problematik som ytterst handlar om den här frågan:

Vem får skriva om Förintelsen? Bara den som själv är överlevare menar fredspristagaren Elie Wiesel, som tagit på sig att hålla alla som inte liksom han kan komma med vittnesmål från helvetet borta från författandet om Förintelsen. Det är endast det självupplevda som ska höras, sanningen berättad av den som själv varit med, det är de enda acceptabla Förintelseberättelserna. Han har faktiskt sagt att ”En roman om Auschwitz är ingen roman, eller så handlar den inte om Auschwitz”, alltså: endast den som verkligen varit där kan berätta om det obegripliga, och då är det sanningen han berättar.

Men Ruth Franklin, kritiker och skribent i New Republic, visar i sin genomgång av författarskap kring Förintelsen att Wiesel har fel, alla författare skarvar, lägger till och drar ifrån, lånar av andra, glömmer bort. Inte heller Wiesel avstod från att tolka verkligheten, och hans mest kända historia, den självbiografiska ”Natten”, genomgick många förändringar från originalets jiddisch till den franska version som gjorde Wiesel berömd. Så är den mest berömda scenenen i boken troligen påhittad, eller i varje fall förbättrad: en ung pojke som hängts i Auschwitz vägrar dö, som en ängel hänger han, och Wiesel undrar varför Gud låter detta ske.

Det är kanske inte något att förvånas över, författare är ju författare, alla som skriver om Förintelsen gör val. Men Förintelsen ställer särskilda krav, här är det självupplevda själva nyckeln för att kunna tala. Ibland går det dock fel, som när Jerzy Kosinski i ”Den målade fågeln” låter förstå att han skriver om sig själv fast han aldrig satt i läger – hans familj gömde sig på landsbygden under kriget – eller när Binjamin Wilkomirski hittar på hela sin identitet i hans uppmärksammade och prisbelönta ”Fragment”. Om Wilkomirski i stället hade sagt att han var författare, inte vittne, hade hans bok kunnat ta plats bredvid Sebalds ”Austerlitz”, Schlinks ”Högläsaren” eller Thomas Keneallys ”Schindlers Ark”, förebilden för Spielbergs film. När det visade sig att Wilkomirski var en bluff lades omedelbart den påbörjade svenska översättningen ned. För Spielberg, däremot, var det helt ok att hitta på och lägga till, bland annat ett av filmens mest rörande avsnitt där en far ser sin lilla dotter klädd i en röd kappa försvinna bort, efter selektionen, till döden i gaskamrarna; historien var inte påhittad, den berättas av ett av vittnena i Eichmannrättegången, men Spielberg placerar den där den inte hör hemma; och det fungerar fantastiskt väl.

Franklin visar att många kan berätta väl om Auschwitz, många bör berätta om Förintelsen, på olika sätt, med hjälp av olika trick. Men hennes undertitel är ändå missvisande, lies and truth, lögner och sanning, som om det funnes en sanning, och inte flera, hon borde valt: lögner och sanningar om Förintelsen.

En fråga som Franklin inte tar upp men som diskuterats mycket i Förintelseforskningen är hur mycket man kan lita på minnet. Medan Franklin gång på gång visar hur författare antingen hävdar att de inte skrivit ner sina minnen utan konstruerat en roman – som Imre Kertész – eller tvärtom att de bara skrivit ner saker som hänt – som Primo Levi och Elie Wiesel – framgår samtidigt hur alla hittar på, och plockar bort, och lägger till, och minns fel. Kort sagt alla skriver historier, och det finns anledning att fråga hur mycket sanning det finns i människors minnen. Historikern Christopher Browning menar att visa minnen efter alldeles efter kriget visat sig innehålla mindre sanning än vad människor minns årtionden senare, de förbjudna minnena av förnedring och utsatthet, av hämnd och girighet var helt enkelt för tunga att minnas så nära inpå de verkliga händelserna. Å andra sidan, vet vi väl alla att med tiden förvrängs minnen, vi hittar på våra historier, de ger oss ju en förklaring till vilka vi blivit. Och är man överlevare, tänker jag, är det än viktigare att förklara för sig varför just jag gjorde mig förtjänt av att överleva. För det är väl inte så som Primo Levi säger: att endast ”de sämsta” överlevde? För då har man verkligen anledning misstänka att vittneslitteraturen förskönar.

En än allvarligare invändning är att Franklins genomgång av Förintelselitteraturen inte har med en enda kvinnlig författare. Man kan få för sig att kvinnor som överlevde Förintelsen inte velat skriva, varken minnen eller berättelser, eftersom Franklin stirrat sig blind på några stora män och glömt bort ena halvan av överlevares berättelser, exempelvis en av de mest omdebatterade och uppmärskammade, Fania Fenélons ”Kvinnoorkestern”, som även den gav upphov till en omskakande film.

Kenneth Hermele

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".