Läs Maria Küchens text

Montaigne beskriver sig själv som en värld av motsägelser. Han är både kysk och otuktig, skarpsinnig och dum, lögnaktig och sanningsenlig, frikostig, girig och slösaktig. Och jag känner igen mig.

Kanske måste självinsikt handla om hur svårt det är att försöka göra en stabil och varaktig byggnad av mig själv. Och det är troligen svårt att göra en stabil och varaktig byggnad av dig också. Det som kallas ”Du” är lika skiftande som det som kallas ”jag”.

Och det här kaotiska ”jagets” eventuella positiva tänkande, det påverkar kanske inte mina livsvillkor i någon större utsträckning. Det finns så mycket här i världen, som den jag kallar ”jag”, inte kan göra något åt.

Tillvaron betingas av min dödlighet, av konjunkturerna, av slump, av medmänniskors nycker, av andra faktorer bortom min kontroll.

Insikten om det här gör mig inte maktlös. Tvärtom. Det gör mig till realist, och bara en realist kan få saker gjorda. Inte för att jag är realist hela tiden. Jag är en drömmare. Och jag är inte handlingsmänniska hela tiden, även om jag är det ibland. Och så vidare. Så där kan jag ju hålla på. Det kan du också. Och när jag har hållit på så ett tag, kommer till samma insikt som Montaigne. Ju mer jag söker inåt mitt eget jag, desto tydligare blir det att det kanske inte finns någonting beständigt alls där inne.

Jag närmar mig samma insikt som Buddha: jaget, eller snarare illusionen om ”jaget”, måste kanske överges alldeles. Jag måste glömma mig själv, eller snarare min idé om ”mig själv”.

För att nå den här insikten behövde Buddha sitta tyst och stilla under ett träd i flera år. Upplysning tar tid, en tid som samtida västerlänningar kanske inte är beredda att ge den. I sin dokumentära bok Karma Cola beskriver den indiska författaren Gita Metha samtidens andliga krock mellan öst och väst:

Extremt tidskrävande klassiska österländska metoder för att nå Upplysning, krockar med konsumtionsorienterade västerländska sökares krav på att uppnå Nirvana NU. Resultatet blir inte andlig upplysning, snarare big business.

Vishetsläraren Deepak Chopra tillhör dem som lyckats bäst i den samtida andlighetsbranschen, som Gita Metha rannsakar med sån kritisk skärpa. Hans böcker säljer i miljonupplagor. Han är en eftersökt föreläsare världen över. Han har undervisat medicinare vid Harvard. På ytan talar även han om det viktiga med att, som han säger, ”överge det jag som aldrig fanns där”. Men skrapar man lite på kanderingen träder en annan bild fram.

Med hjälp av meditation och andra österländska andliga tekniker, säger Chopra, kan du stoppa ditt åldrande och främja inflödet av pengar i ditt liv. Det illusoriska ”jag” som aldrig fanns där, tycks i själva verket vara alltings centrum. Ett primärt ändamål med andlig övning och praktiserande av universell kärlek, tycks vara att detta påstått illusoriska JAG ska dra till sig rikedom och hälsa. Jaget finns inte, men jag ska bli rik och frisk.

Häromåret hade Chopra som nyårslöfte att ”förstöra allt negativt tänkande” i hela världen, men han har inte lyckats helt. Jag tänker bara mer och mer negativt om just Chopra. Jag har tänkt negativt om hans produktlinje ända sen strömmen av böcker, CD-skivor, dyra föreläsningar et cetera, kompletterades för två år sen med tevespelet ”The Deepak Chopra project” . Enligt reklamen ska detta spel hjälpa mig till upplysning. Ja vem vet. Kanske hade Gita Metha fel. Kanske kan upplysning köpas som en underhållningsprodukt. Men vad skulle Buddha ha sagt?!

Man blir hur som helst en god konsument av att bejaka sin flyktighet, sina impulser, detta som Montaigne så träffande beskriver, när han konstaterar att vi följer begärets böjelser, till vänster, till höger, uppåt, nedåt, alltefter hur omständigheternas vind leder oss. Ofta, kanske till och med oftast, bejakar den samtida västerlänningen begärets böjelser genom att köpa något.

Köper jag Chopras tevespel och hans övriga produkter är det bra för den ekonomiska tillväxten, och de styrande vill ha tillväxt. Andlighet som Chopras håller kanske på att bli credot i en ny statskyrka?! Religionshistorikern Anne-Christine Hornborg beskriver i en forskningsrapport hur svenska arbetsförmedlingar, skolor och annan offentlig sektor köper coaching för miljarder skattekronor, coaching som ibland påminner om Chopras idéer: Du är vad du tänker. Bejakar du din inre kraft, då når du dina mål.

Det låter fint. Det låter så enkelt. Men vad skulle Montaigne ha sagt?!

De som ägnar sig åt att granska mänskliga handlingar har det aldrig så svårt som när de ska föra samman dem till ett helt, skriver han, för handlingarna, fortsätter han, motsäger i allmänhet varann på ett så märkligt sätt att det verkar omöjligt att de kommer från samma verkstad.

Detta kom han fram till för mer än fyrahundra år sen. Men han låter väldigt … postmodern. Jag tänker att den här känslan av jagets obeständighet är så samtida. I det filosofiska komplex som kallas postmodernism, beskrivs jaget inte som givet en gång för alla, utan jaget är något som konstrueras. Därmed kan det också dekonstrueras, monteras ner, byggas om.

Ett av problemen med postmodernt tänkande, enligt många kritiker, är förlusten av personlig identitet. Men jag ser inte förlust av personlig identitet som ett problem. Jag ser det som en befrielse och en utmaning. Jaha se där! Positivt tänkande! Precis så inkonsekvent och fladdrig är JAG. Ena sekunden propagerar jag med kraft för negativt tänkande, nästa sekund tänker jag hur positivt som helst.

Kanske är det en personlig brist hos just mig, den här inkonsekvensen. Eller också är jag ett barn av min tid, en tid där postmodern filosofi poängterar jagets obeständighet. Men jag är inte så säker på det. Buddha var ju inne på samma spår redan för ungefär tvåtusenfemhundra år sen, när han formulerade sina tankar om jagets illusoriska natur. Och Montaigne tänkte liknande tankar redan under andra halvan av femtonhundratalet.

Montaigne uppfann essän, ”försöket”. Essä är ett försök att seriekoppla det subjektiva och det objektiva. Essä är att ta tag i ett ämne, vilket som helst, och belysa det både med hjälp av fakta och med hjälp av sina egna känslor. Montaigne idag att inse att han fortfarande är regerande världsmästare i genren han själv uppfann, trots att det har gått mer än ett halvt millennium. Om han fick veta det, skulle det kanske göra honom självgod, men förmodligen skulle han snarare skriva något om saken, något insiktsfullt, självironiskt och fruktansvärt roligt.

När Montaigne beskriver jaget som obeständigt och impulsstyrt, så betyder det inte att han tycker det är bra. Tvärtom. Det motsägelsefulla och flyktiga jaget ser han som en brist hos människan. Montaigne längtar efter det beständiga. I sig själv, i andra, i tillvaron. Därför tvivlar jag på att han skulle ha gillat hur konsumtionssamhället bejakar det illusoriska jagets tillväxtbefrämjande impulsivitet.

Deepak Chopra hävdar att hans meditationsteknik befrämjar materiell rikedom och stoppar åldrande och sjukdom, men en dag kommer även han att dö. Terapeuten, forskaren och prästen Owe Wikström har påpekat att ”existentiella problem är terapiresistenta”. Till exempel då det största existentiella problemet av alla: VI. Ska. dö. Varenda en av oss. En dag dör både du och jag. Ingen terapi, ingen coaching, inget positivt tänkande i världen kan ändra på det.

Så den som tänker positivt, tänker inte på döden. ”Jag tänker hellre på livet”, som nån sa. Visst, döden rycker undan mattan för positivt tänkande. Just därför vill jag upprepa tanken minst en gång om dagen: Jag ska dö. Så är det. Och vad Deepak Chopra och andra än presenterar för mirakelkurer mot åldrandet, så vet jag, att jag innan jag dör kommer jag att åldras – om jag har tur.

Memento mori, viskade slaven på triumfvagnen i segrarens öra. Memento mori. Kom ihåg att du ska dö. Om nu inte döden är lika illusorisk som jaget. Kanske handlar det bara om att passera från ett tillstånd till ett annat. Det får jag inte veta. Inte här och nu. Inte i min nuvarande form. Ja, ”jag” och ”jag”. Det kanske är med jaget som Voltaire påstod att det är med Gud: Om det inte finns, då måste vi uppfinna det. Det blir så opraktiskt annars.

Och jag skulle gärna vilja uppfinna en tillvaro bortom döden där Buddha och Montaigne träffas och pratar. Många före mig har påpekat likheterna mellan deras sätt att tänka, så de skulle kanske ha uppskattat varann. Eller också hade kanske samma slags konflikt uppstått som när Lennon och McCartney försökte samsas i samma band. This town ain´t big enough for both of us. Vem vet. Det är roligt i alla fall att fantisera om deras möte.

Och om jag inte har något beständigt ”jag”, då kan jag ju alltid fantisera ihop ett beständigt ”jag”. Fantasin och leken tar vid när människan inte orkar ta sig själv på så bråddjupt allvar längre. För mig som läsare, känns det som om Montaigne lekte fram sina texter. Han vred och vände på sitt språk och sina tankar som ett muntert barn. Det är föredömligt. Det är inspirerande.

Maria Küchen

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".