Läs Henrik Nilssons text

Det blev en världsnyhet när den 20 år gamla kriminologistudenten Marisol Valles Hennes tog jobb som polischef i sin hemstad i norra Mexiko, i oktober år 2010. På poliskontoret fanns bara två poliser kvar – resterande sexton hade alla blivit avrättade – och Marisol kallades med rätta Mexikos modigaste kvinna, när hon beslutade sig för att engagera hela lokalsamhället i kampen mot drogkartellerna. Men det dröjde bara ett halvt år innan hon hade tvingats på flykt över gränsen till Usa.

Kanske var det alla artiklar som räddade henne. Och kanske var det, den här gången, istället journalisterna som fick sätta livet till. Medan vi här hemma

diskuterar vidriga hot på nätet mot kvinnor i offentligheten, ska vi rikta blicken mot Mexiko och frågan hur journalisterna där hanterar de moraliska utmaningar journalistiken står inför i ett land där våldet regererar. Henrik Nilsson tar oss med dit, och det är inte ofta vi säger det i radion - men det här inslaget innehåller bilder som är väldigt obehagliga.

Efter att ha öppnat ”Dödens sexårsperiod” är min första impuls att genast slå ihop den igen. Nu förstår jag varför kiosken här i Mexico City sålde specialutgåvan av tidskriften Proceso i inplastad form. Innehållet på dessa sidor är så chockerande, våldet så brutalt att det är svårt att hålla kvar blicken. Men jag tvingar mig själv att titta på bilderna – pressfoton från olika delar av landet, alla tagna under president Felipe Calderóns nyligen avslutade presidentperiod.

Ciudad Juárez 2011: Ett par fötter sticker upp ur en soptunna tillsammans med bräder och annat bråte. Anklarna är smala; de ser ut att tillhöra en kvinna, eller kanske ett barn. Delstaten Guerrero 2010: Två stympade kroppar hänger i rep knutna vid fötterna från en vägbro. Coahuila samma år: Fyra avhuggna huvuden har placerats på en motorhuv. Trots det torkade blodet och spåren av tortyr syns det att alla är unga män, som knappt ens hann bli vuxna. På vindrutan har förövarna skrivit ett så kallat narcomensaje, ett avskräckande meddelande av det slag som narkotikakartellerna ofta lämnar vid sina offer. 

Det här är bilderna vi inte vill se, konstaterar författaren Juan Villoro i en essä som inleder denna bildmässiga resa genom ett land i upplösning. Hans hårda kritik mot den förra regeringens narkotikakrig är typisk för de stämningar som nu råder i Mexiko, där man blickar tillbaka på en mandatperiod då minst 50 000 människor fick sätta livet till. Enligt de senaste officiella siffrorna är ytterligare drygt 26 000 försvunna. 

Men Villoro är också medveten om det pressetiska dilemma som en sådan här publikation måste förhålla sig till. Bilden på en avrättad kropp kan, om den inte sätts in i ett sammanhang, förvandlas till makaber underhållning. I värsta fall kan den också bli ett verktyg för den organiserade brottsligheten och dess försök att sätta skräck i sin omgivning. Men, skriver Villoro, samtidigt som journalistiken inte får bli en resonanslåda för kriminaliteten, kan den heller inte förneka verkligheten.

För mexikanska journalister är dessa frågor också direkt kopplade till den egna säkerheten. Numera är Mexiko det farligaste landet i Latinamerika – och ett av de farligaste länderna i världen – att utöva yrket i. Våldet mot journalister har en lång historia i Mexiko, men aldrig tidigare har det nått en sådan omfattning som efter millennieskiftet, då ett 80-tal journalister har mördats och omkring ett dussin försvunnit. Undermåliga polisutredningar och korrupta myndigheter bidrar till att en huvuddel av fallen aldrig klaras upp. För en dryg vecka sedan avfyrades en granat mot dagstidningen Vanguardia de Saltillos lokaler. Under flera dagar förra veckan besköts också poliser som bevakade redaktionen till dagstidningen El Siglo de Torreón. I en av attackerna dödades en fabriksarbetare som råkade befinna sig vid platsen.

Om siffran över antalet journalister som mördats kan tycks låg i förhållande till det totala antalet offer, måste man komma ihåg att varje dödad journalist innebär oöverskådliga konsekvenser för yttrandefriheten och mediernas sätt att arbeta. Så länge den organiserade brottslighetens inflytande är så stort, och så länge narkotikakartellerna fortsätter att infiltrera lokala myndigheter, kommer Mexiko att vara en riskabel plats för journalister. Självcensur och tystnad är ett faktum på många håll i landet. Osignerade artiklar har blivit allt vanligare vid riskfylld rapportering. Men den anonyma journalistiken är problematisk. Som i fallet med den kontroversiella internetsajten Blog del narco. Varje dag publicerar den närgångna bilder och rapporter från de senaste morden och massakrerna. Just eftersom dess medarbetare är anonyma kan man publicera känsligt material som de traditionella medierna ofta undviker. Å andra sidan kritiseras Blog del narco för att inte ge några förklarar till våldet eller för att rent av gå de kriminella gruppernas ärende. 

Men journalistiken söker också andra, mer självständiga vägar för att överleva och vittna. Den politiska satiren är högst levande, och karikatyrtecknarnas maktkritik fyller dagstidningar och tidskrifter. Ett annat sätt att hantera problematiken kan man ta del av i den nya antologin och multimedieprojektet ”Entre las cenizas” – ”I askan”; ett initiativ av journalister som gått samman för att skifta fokus från den dagliga blodsutgjutelsen till offrens och de överlevandes erfarenheter. Här kan man ta del av långa, berättande reportage om allt från kvinnor som outtröttligt söker efter sina försvunna anhöriga till ungdomar i norra Mexiko som använder internet för hjälpa varandra att överleva ännu en dag. Kort sagt: motståndsstrategier och kollektiva alternativ till kartellernas destruktiva gemenskap.

Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".