Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Petter Larssons text

Publicerat onsdag 6 mars 2013 kl 10.54

Debatten förs för fullt här i Sverige om hur vi ska hantera de papperslösa: en debatt som började i december med att tidskriften Re:Public skildrade hur svårt det har blivit för papperslösa barn- och ungdomar i Malmö att fortsätta leva sina liv sedan polisen, kriminalvården och migrationsverket för ett år sedan startade ett samarbetsprojekt för att effektivisera utvisningarna. Åsikterna går isär – men en sak är kanske klar, att hur effektiva systemen än blir, kommer flyktingarna att fortsätta komma.

Det menar åtminstone den brittiske journalisten Jeremy Harding i en ny bok – en uppföljare till hans drygt tio år gamla reportage The Uninvited – och han beskriver en komplicerad verklighet, när han träffar flyktingar av alla sorter, i alla möjliga länder, och konstaterar att de inte ens själva riktigt är på det klara med om de bäst beskrivs som politiska flyktingar, eller migranter som söker en bättre ekonomi. Petter Larsson har läst:

I början av februari satt den moderate migrationsministern Tobias Billström i tv och pratade om att strama åt invandringen. ”Minska volymerna” sa han.

Han ville införa visumkrav mot västra Balkan, i praktiken mot jugoslaviska romer.

Och han ville att fler invandrare skulle vara skyldiga att betala för att deras familjer skulle få förenas med dem i Sverige, det så kallade anhörigkravet.

Ingen som följt politiken på området kan ha blivit förvånad. Båda idéerna har moderaterna drivit länge.

Men kritiken blev så hård att Fredrik Reinfeldt efter några dagar fick ta Billström i örat. Det där med volymerna lät inte riktigt bra i en värld som brinner.

Men i sak var de ense om att strama åt.

Det som gick snett var signalerna.

Billström signalerade på sitt eget klumpiga vis till de främlingsfientliga väljare som Europas politiker i allt högre utsträckning börjat ta hänsyn till.

Reinfeldt signalerade till den mer anständiga delen av befolkningen.

Governance by semaphore, att styra med signaler, kallar den brittiska journalisten Jeremy Harding det i sin nya bok Border Vigils.

För det spelar ju ingen större roll om man inför det ena eller andra kravet. Om man, som i Italien, river romska läger. Om man, som i Frankrike, lovar att utvisa si och så många tusen varje år. Eller om man, som överallt, låter polisen jaga papperslösa i tunnelbanan.

Invandrarna fortsätter att komma i vilket fall, påpekar Harding.

Han bok är en stilistiskt nedtonad, men i sak förödande kritik av Europas och även USA:s invandringspolitik, och främst då flyktingpolitiken. Han reser runt längs våra yttre gränser, intervjuar migranter, flyktinghjälpare och gränspoliser och kartlägger ett brutalt system av isärhållande. Stora delar av boken bygger på hans tidigare reportage The uninvited, som kom ut 2001.

Det som plågar de rika staterna är inte bara oron för en högljudd främlingsfientlig opinion och främlingsfientliga medier på hemmaplan. Här är för övrigt svensk press ett humanistiskt undantag. Här blir det ju snarare skandal när staten vill utvisa småbarn och sjuka.

Man tampas också med flyktingkonventionen. Den skrevs 1951, i ljuset av andra världskrigets flyktingkatastrofer. Under kalla kriget, berättar Harding, var konventionen sedan ett politiskt vapen mot östblocket. Nästan alla som flydde från öst fick asyl.

Men så snart muren föll blev det annat ljud i skällan. Östeuropéerna förvandlades från behjärtansvärda dissidenter till en hotande hord av rysk maffia, polska rörmokare och, som Göran Persson uttryckte det, ”sociala turister”.

Nu ställer konventionens omutliga rätt till asyl till problem.

Staternas dilemma är att de har så svårt att skilja på folk som faktiskt har rätt att söka asyl och dem som flyr från till exempel fattigdom eller klimatkatastrofer. De kommer ju längs samma rutter, på samma båtar, och berättar samma historier.

Svaret har blivit att försöka hålla så många som möjligt borta.

Inför hemmaopinionen misstänkliggör man den som reser på falska id-handlingar eller som inga har. Där måste det vara nåt skumt! Är de inte egentligen ekonomiska flyktingar, utan asylskäl? Man pratar om asylshopping, kopplar samman migrationen med drogsmuggling och organiserad brottslighet och man demoniserar flyktingsmugglare. Så bereds den mentala marken för gränsbevakningen.

I själva verket finns ju ingen motsättning mellan att ha rätt till asyl och att sakna id-handlingar. Att söka sig till ett visst land är heller inget konstigt, det beror ofta på var det finns landsmän och familjemedlemmar. Och smugglarna, ja de är såklart ofta kriminella organisationer som är ute efter pengar, men inte nödvändigtvis några råskinn. Deras affärsidé bygger ju på att de har migranternas förtroende, förklarar Harding.

Det bästa sättet att stoppa migranterna är att göra det långt borta. Harding noterar hur EU hela tiden flyttar sin bevakning allt längre ut. Det sker genom visumtvång á la Billström. Genom avskräckande propagandakampanjer i flyktingländer. Genom att man gjort flygbolagen ansvariga för att kolla papper. Och genom ombud: Italien betalade Muammar Gaddafi för att stoppa folk att sätta segel mot Europa. Spanien och EU betalar idag Mauretanien för att blockera vägen mot Kanarieöarna.

Det fina i kråksången är att avgränsningen kan ske långt borta från de mediala strålkastarna.

Den ironiska effekten är att gränspolisen i Mauretanien nu smyger tillbaka tillfångatagna migranter till grannländerna, om natten i kanoter. Ingen vill ju ta emot dem. Så blir gränspolisen också ett slags flyktingsmugglare!

Resultat blir att migranterna får söka sig längs allt svårare, farliga och dyrare vägar in i Europa. Inte att de slutar försöka.

Det finns ju, uppenbarligen, starka skäl att fly och flytta, och behov av folk på Europas arbetsmarknad.

Det är detta vi har att hantera. Antingen, som nu, genom att bygga fler murar och rusta fler kanonbåtar. Eller, som Harding förespråkar, genom att skapa bredare lagliga vägar in i den rika världen.

Petter Larsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".