Läs Bernt Jonssons text

Nu ska vi till Israel, där fredsförhandlingarna varit låsta i mer än två år. I pressen beskrivs det som ett litet hoppfullt tecken, att den hårdföre israeliske premiärministern Netanyahu återigen börjat prata om en tvåstatslösning. Men – kanske är det en återvändsgränd med tanke på att bosättningspolitiken bara fortsätter med över en halv miljon bosättare på ockuperad mark. För något år sedan rapporterade Bernt Jonsson här i Obs om hur den palestinske professorn och före detta förhandlaren Sari Nusseibeh skissade på en enstatslösning i sin bok What is a Palestinian State WOrth. En idé som också plockats upp på den israeliska sidan.

Talet om ”två stater för två folk” håller inte, det hävdade Avraham Burg i tidningen Ha’aretz redan för drygt ett år sen. Han var under många år en framstående sionist och labourpolitiker. I stället får vi troligen, menade Burg, ”ett land med nationalistisk, rasistisk och religiös diskriminering och som är patenterat icke-demokratiskt, i likhet med det som finns i dag.” Men, hoppades han, ”det skulle kunna bli någonting helt annorlunda. … en demokratisk stat som tillhör alla sina medborgare”, dvs just det som arabiska Knessetledamöter länge krävt.

Avraham Burg är en av många, på båda sidor, som nu ifrågasätter tvåstatslösningen och pläderar för en enstatslösning. Men frågan är vilken sorts enstatslösning. I debatten förs det fram olika modeller, och de bygger mer eller mindre på att man överger det gamla nationalstatstänkandet.

Yehouda Shenhav är israel och sociolog. I sin bok Beyond the Two State Solution hävdar han – liksom flertalet palestinier – att man måste börja med att diskutera vad som hände 1948. Bara där kan man så småningom finna en lösning för alla. Han säger sig i 25 år ha kämpat mot bosättningarna. Ändå säger han nu: Låt dem vara kvar, men bara om de palestinska flyktingarna får återvända och man kan finna politiska former för att alla kan leva tillsammans på ett eller annat sätt.

Shenhav tycks vara inne på någon lösning liknande den som forskare vid Centrum för Mellanösternstudier i Lund arbetat med tillsammans med palestinska och israeliska forskare. I stället för en binationell enstatslösning med samma rättigheter för judar och araber, svårsmält för många israeler, och i stället för en tvåstatslösning vars bäst-före-datum har passerats, har forskarna sen 2008 sökt utveckla en modell med parallellastater. En sådan lösning skulle innebära två stater – en israelisk och en palestinsk – på helaområdet från Medelhavet till Jordanfloden men med var sin lagstiftning och sina egna myndighetsorgan. Judar och araber, israeler och palestinier skulle alltså leva bland varandra och/eller i särskilda byar och städer, där de har viss lagstiftning tillsammans, där de representeras i både separata och gemensamma organ osv.

Shenhav är för sin del djupt kritisk mot den sionistiska vänstern, som han anser präglas av ghettotanken, ett separationstänkande. Den över 70 mil långa s k säkerhetsbarriären, separationsstängslet, muren,  som till 80% går på palestinsk mark och bitvis långt in på Västbanken – den var från början ett vänsterprojekt. Vänstern tar inte den politiska verkligheten på allvar, anser Shenhav. Två stater för två folk är en bra slogan, men det är ingen lösning. Det går inte att flytta en halv miljon bosättare tillbaka till Israel. Vi lever redan i en binationell verklighet, men det är fråga om en ”etnokratisk apartheid”, säger Shenhav. Därför måste vi frigöra oss från tanken, att suveränitet måste knytas till exklusiv kontroll över territoriet.

Det här är nu inte helt nya idéer. Liknande tankegångar har t ex funnits om Gamla Stan i Jerusalem i flera decennier: ett gemensamt kommunalt styre, samtidigt som invånarna själva skulle få bestämma om de ville rösta som palestinier eller som israeler i nationella val. Den modellen utgick dock från en traditionell tvåstatslösning.

Redan 1990 var rabbinen Moshe Sober inne på liknande idéer som lundaforskarna. I sin bok Beyond the Jewish State. Confessions of a Former Zionist förkastade han mantrat om ”judisk och demokratisk”, om det så bara var 15% arabiska medborgare. I stället skissade han på en konfederation av tiotalet kantoner, som var för sig skulle kunna ha olika karaktär. Ett slags Schweiz, alltså, men med tydligare etniska skillnader. Staten skulle inte heta Israel eller Palestina utan kanske State of Abraham.

Sen finns det ytterligare ett alternativ, som kolumnisten Carlo Strenger i Ha’aretz förespråkat, halvt på skämt och halvt på allvar: Varför nöja sig med två stater? Medan Netanyahu drömmer om fyra palestinska enklaver utan politiska rättigheter i Stor-Israel, pläderar Strenger för fyra staterinom ramen för en federation. En för palestinierna, en för de ultraortodoxa, en för bosättarna, kallad Konungariket Judeen, och så en för de sekulära liberala judarna. Formeln för denna lösning är självstyre för minoriteterna. Var och en sin egen med tillgång till egna vägar, dvs som bosättarna redan har det.

I ett läge, då de palestinska områdena på Västbanken bäst kan avbildas som en skärgård med större och mindre öar, och då tvåstatslösningen i praktiken är död, kommer debatten att fortsätta om hur en enstatslösning ska se ut. Bland bosättarna finns det många, som gärna ser en sådan lösning men helst då utan några palestinier. I varje fall ska staten vara judisk men inte nödvändigtvis demokratisk. I dagsläget är läget låst. Kanske kan idén om två stater på ett och samma territorium bli den nyckel som öppnar de stängda dörrarna.

Bernt Jonsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".