Läs Henrik Chetan Aspengrens text

Efter att Pankaj Mishra studerat ekonomi, tillbringade han, vintern 1988 när han var tjugo år, fyra månader i den heliga staden Benares för att hitta sig själv. Han förstod inte då att han levde i en brytningstid. Bara ett par år senare skulle den gamla stadsmiljön med schackspel i alléerna och nattliga tempelkonserter ha konkurrerats ut av videobutiker och snabbmatsaffärer, i spåren av Indiens ekonomiska liberalisering. Och den vilsenhet han kände berodde inte bara på att han var ung, utan att hela samhället höll på att förändras och att indier som han själv, ur familjer som en gång tillhört högre kaster, nu levde i en medelklasstillvaro där var och en var utlämnad till att förverkliga sig själv.

Idag är Pankaj Mishra en världsberömd essäist och författare och frågan om hur Indien och andra länder i sydostasien ska hitta sin egen väg till modernisering har sysselsatt honom länge, inte minst i reportageboken Temptations of the West – där han skriver om åren i Benares och gör nedslag på flera platser i regionen för att skildra hur de på olika sätt hanterat den utmaning Mishra menar att de ställdes inför efter 11 september: att moderniseras, eller dö. Nu är han aktuell med en ny bok där han försöker vända ut och in på den koloniala blick som ofta får definiera vad som menas med ett modernt liv, genom att betrakta västvärlden och moderniteten, genom ögonen på några av 1800-talets asiatiska tänkare. Henrik Chetan Aspengren har läst From the Ruins of Empire.

En av essäisten Pankaj Mishras stora förtjänster har varit att han gett sina läsare inblick i den indiska medelklassens föreställningsvärld. I sin debutbok Butter Chicken in Ludhiana, och i ett stort antal reportage, genomsyras Mishras iakttagelser av Indiens samhällsomvandling av hans uppväxt i en medelklassfamilj i en mellanstor indisk stad.

Han har utifrån egna erfarenheter kunnat beskriva det strävsamma och socialt uppåtsträvande Indien som alla andra talar om, men som de mer priviligierade indiska intellektuella bara har tillträde till genom indiska dagstidningar eller sitt tjänstefolk.

Men i takt med Pankaj Mishras framgång har lasersynen som han skärskådade Indien med trubbats av. Det verkar svårt för honom att komma riktigt nära Indien från London, där han numera lever tillsammans med David Camerons kusin Mary Mount. Mishra har visserligen engagerat sig i flera debatter med bäring på Asien under senare år. Han gick hårt åt den konservative historikern Niall Ferguson som gärna framhåller brittiska imperiet som en moderniseringskraft. Han diskuterade liberaliseringen av den indiska ekonomin med Indienkännaren Patrick French, och nyligen avslutade Mishra en ordväxling med Salman Rushdie, om Mo Yans nobelpris i litteratur, en debatt som utstrålade viss matthet.

I sin senaste bok From the Ruins of Empire gör Mishra nedslag i det anti-koloniala motståndets idéhistoria. Men jag undrar om boken inte snarare ska förstås som en kritik av hur hans kollegor i London, New York eller Paris förstår världen utanför Väst, än som ett kartläggande av de tankar som från mitten av 1800-talet till avkoloniseringen förband Kairo med Delhi och Tokyo.

Mishra inleder sin bok med beskrivningar av ett par vårdagar i maj 1905 då delar av den ryska flottan slogs ut av en samling japanska stridfartyg. I ett slag skakades föreställningar om Europas överlägsenhet: ett asiatiskt land hade tillfogat ett västligt imperium ett ansenligt nederlag. Med Japans framgångar började befolkningar i den koloniserade världen ompröva sin syn på sig själva: kan dom, kan vi.

Med denna vändpunkt etablerad, vänder sig Mishra bakåt i tiden. Han levererar en plikttrogen och korrekt återgivning av hur de Europeiska imperierna lade under sig Asien och Mellanöstern. Men hans beskrivning av Västvärldens militära erövringar, ekonomiska fulspel och politiska kohandel, fungerar mest som en fond. Mot denna fond tecknar Mishra sedan bilden av några utvalda asiatiska intellektuella, som på olika sätt kom att forma idéer om den koloniserade världens resning och den europeiska imperialismens moraliska haveri.

Mishra har valt att lägga tonvikt vid persen Jamal al-Din al-Afghani, kinesen Lian Qichao och bengalen Rabindranath Tagore. Tagore diskuteras inte särskilt ingående, däremot upphåller sig Mishra ganska länge vid al-Afghani och Lian Qichao. Mishra ger fin inblick i de miljöer dessa tänkare vistades i, kretsarna de ingick i, samtalen de förde och resorna de gjorde. Han vänder sig till deras politiska texter, ett och annat brev och dåtida tidningsartiklar. Förtjänstfullt lyfter han fram de olika nätverk som dessa intellektuella var med om att forma, nätverk som kopplade samman platser i den koloniserade världen men vars mittpunkt inte nödvändigtvis var den europeiska kolonialmaktens huvudstad.

Läsaren får genom Mishra bilden av den europeiska kolonialismen som den tecknades av dem som ville se systemet störtat, och vi förstår bevekelsegrunderna. Efter att ha läst Pankaj Mishra blir det svårt ens för den mest förlåtande att ta Niall Fergussons imperienostalgi på allvar.

Det är i de stunder Mishra låter de personer och tankar han valt skildra, verkligen stå i förgrunden, som hans text blir levande och utmanande, men så styr han plötsligt berättelserna allt för hårdhänt, eller så strör han kring sig hänvisningar till våra dagars internationella politik, och så förlorar han greppet om läsaren. På så sätt får han det att framstå som om de högintressanta och anmärkningsvärda livsöden och idéer han samlat inte kan stå för sig själva. Det borde Mishra lita på att de kan göra, för tvärt emot vad han skriver i sin inledning är ingen av hans huvudpersoner särskilt okända. Bara för att hans medförfattare i Granta eller The Guardian inte läser Jamal al-Din al-Afghani, behöver inte det betyda att han är bortglömd. Den villfarelsen skulle Pankaj Mishra snabbt kunna avhjälpa genom att hoppa på tunnelbanan och bege sig till östra London för en stunds botaniserande i boklådorna i Bethnal Green eller Mile End. Där erövrar radikala tänkare som al-Afghani en ny publik bland unga, vars mor och farföräldrar sökte sig från Mellanöstern och Sydasien till England, mellan imperiet drog sin sista, utdragna suck.

Henrik Chetan Aspengren

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".