Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Malin Krutmeijers text

Publicerat onsdag 6 mars 2013 kl 18.06

-  Att möta och känna av de oskrivna lagarna för män och kvinnor är som smärtan i att föda barn. Den är så enorm att den inte går att beskriva. Så säger Jane Campion i en intervju i Los Angeles Weekly. Hon fortsätter:

- Så  är det för kvinnor att uppleva världen. Jag pratar inte om det, för det låter gnälligt. Men jag gnäller inte. Jag skriker.

Och nog är Jane Campions filmer ett skrik om vad de där oskrivna lagarna gör med oss. Med ett underskönt bildspråk och effektiv dramaturgi berättar hon brutala historier om kvinnor och män.

Perspektivet utgår från kvinnor som försöker värna sin integritet i ett manligt styrt samhälle, och samtidigt våga åtrå och älska män. Sex är en urkraft, och olika former av våld ett faktum att räkna med. I Campions värld sover kvinnor med fienden.

Ingen beskriver heterosexualitetens tragedi som hon med skarp klarsyn, dödsdjup svärta och drastisk humor. Men här finns också hopp, och djupt mänskliga män av en sort man sällan ser på film.

Jane Campion har gjort sju långfilmer, flera kortfilmer och ett par tv-serier, men jag ska inte prata om alla här. Istället ska jag lyfta fram några teman som jag tycker är intressanta.

I Campions mest kända film Pianot skickas Ada tillsammans med sin dotter från Skottland till Nya Zeeland. Hon gifts bort med en man hon aldrig har träffat, men förälskar sig i en av hans anställda.

Filmen har flera aspekter som är typiska för Campions filmskapande. Den är visuellt väldigt njutbar, samtidigt som den genomsyras av starka, motstridiga känslostämningar. Vi upplever skräck, lust, värme och sorg till tonerna av Michael Nymans vackra ledmotiv.

Filmen utspelar sig i en odefinierad dåtid. Ada har inte talat sedan hon var sex år, utan uttrycker sig genom sitt piano. Det är först när hon möter George Baines, en man som förstår och älskar hennes pianospel, som hon bestämmer sig för att vända sig utåt, mot världen.

Priset för hennes val är fruktansvärt. Mannen hon gift sig med försöker först våldta henne. Sedan blir han riktigt rasande och hugger av henne ett finger med en yxa. ”Han kommer att hugga henne i småbitar!” skriker Adas lilla dotter när älskaren George Baines frågar vad som hänt. Som vi ska se är stympning ett av Campions återkommande teman.

Före våldsutbrottet har Ada spelat för George. Han har köpt pianot av Adas man för att bedriva utpressning. Om Ada vill ha sitt piano tillbaka ska hon spela medan han njuter. Han klär av sig, smeker Adas nacke. Scenerna är laddade med en säregen kombination av hot, tvång, sensualism och kåthet.

Men det är inte Ada som bryter avtalet. Det är George. Han står inte ut, han är förälskad, det gör för ont. Harvey Keitel i rollen förvandlas från en butter, sexfrustrerad gubbe till en rörande och modig människa.

Eller rättare sagt: när filmen kom på 90-talet, och jag var ung, greps jag faktiskt inte alls av George och hans kranka kärlek. Jag ville att Ada skulle få vara ifred med sin dotter, sitt piano och sin begåvning. Jag avskydde männen som ansatte henne, och absolut skulle tränga sig emellan henne och musiken. När Adas man stympade henne slets mitt hjärta itu – det var kört.

När jag nu, i medelåldern, ser om filmen tycker jag bättre om George. Men jag ser också hur filmen presenterar honom som en nödvändig kompromiss. Ada vill ha honom, men hade hon inte behövt honom som skydd mot andra män skulle deras förhållande kanske sett annorlunda ut.

Campions huvudpersoner är ofta omgivna av insisterande män, en del kärlekstörstande och medkännande, andra svartsjuka och uppfyllda av ägandebegär. Kvinnorna måste hela tiden förhålla sig till och utvärdera denna manliga invasion av deras privata sfär. Det är ett drygt jobb.

Ada har ändå tur. Hon möter en känslig man som respekterar henne som individ.

Det går betydligt sämre för Isabel Archer, spelad av Nicole Kidman, i Porträtt av en dam. Hon ansätts av en hel drös friare, varav ingen är av George Baines kaliber, och hon faller handlöst för en riktig skräckfigur. Mannen, spelad av John Malkovich, är en auktoritär asket – kanske en bild för filmens viktorianska tidsanda. Han är våldsam mot Isabel, men framför allt stympar han henne mentalt. Precis som Ada, fast på ett annorlunda sätt, betalar hon alltså för sitt begär med en bit av sig själv.

Porträtt av en dam är Jane Campions dystraste film. Den är också lite klumpig och odynamisk. Det kan bero på att hon inte själv har skrivit grundhistorien, som är en roman av Henry James. Å andra sidan bygger den betydligt bättre In the cut också på en roman, av Susanna Moore. Och här renodlar Campion sina teman på ett skarpare sätt.

Här är det tydligare att de insisterande männen står för mer än bara tvånget att spela efter patriarkala regler. De representerar också kvinnornas heterosexuella längtan och begär, som pockar och stör och riskerar att försätta dem i fara.

In the cut utspelar sig i nutid. Till skillnad från Ada och Isabel är huvudpersonen en arbetande kvinna. Frannie, som hon heter, är mindre hjälplös och kanske är det därför som Campion också släpper in humor i filmen, jämte de vanliga inslagen av rädsla, våld och sex.

Att kärlek innebär en risk för att bli kringskuren och stympad antyds här till och med i filmtiteln, som kan översättas med ”i snittet” eller ”snittytan”.

Frannie, spelad av Meg Ryan, bevittnar en sexakt mellan en man och kvinna i källaren på en bar. Dagen efter hittas kvinnan styckad i trädgården utanför hennes hus. Kriminalpolisen Malloy förhör Frannie, och de inleder ett passionerat förhållande, trots att hon känner igen tatueringen på hans handled från mannen som hade sex i barens källare.

Som orosmoment finns Malloys obehagliga polispartner, och en gammal flamma som aggressivt förföljer Frannie.

När fler kvinnor hittas mördade med avskurna huvuden och likadana förlovningsringar på fingrarna, ökar Frannies misstankar mot Malloy. Men hon bryter inte förhållandet. Istället flyr hon emellanåt till sin syster, som vegeterar i sin lägenhet ovanpå en strippklubb. Systern är sexuellt utåtagerande, drömmer om man och barn och Campion etablerar snabbt en rädsla för hennes skull. Hon blir den en sorts spegelbild för den analytiska, strama Frannie, en överfeminin kvinna mitt i männens lekplats.

Om Pianot är Jane Campions mest kompletta film, så vacker, djuplodande och rik, så är In the cut nog den övertydligaste. Kopplingen mellan förlovningsring, våld och stympning är ju uttalad. Ändå är In the cut en av mina favoritfilmer. Ser man filmen som en ren thriller är den otillfredsställande, men jag ser den som en kärleksfilm.

Den är så gripande och erotisk. Frannies dödsångest och förälskelse går att förstå. Och Malloy är en fin och trovärdig romantisk hjälte. Det finns en del humor i att göra honom till en sexgud, men med ett rejält bagage. Han har två barn och bor fortfarande hos sin exfru – ”för hon ska inte få kontrollera barnen”, som han säger med den skilde mannens harm i rösten.

Annars är Malloy en typisk Campion-man. Han tar initiativ och vrålstöter verkligen på Frannie, men han är inte ”där för henne”, som det heter. Han har annat för sig.

Framför allt så kommer han inifrån en hypermaskulin värld. Sexismen haglar på polisstationen där han jobbar, det är pickadoller, handklovar och snabba bilar. Det är uppenbart att mördaren kommer från en liknande manskultur, och han fungerar som Malloys spegelbild.

Samtidigt har Malloy kontakt med sina känslor. Han liknar George Baines i Pianot – erfaren, varm och tatuerad. De är en sorts arbetarklichéer, som avväpnar de konstnärliga medelklassdamerna med sin kroppslighet och uppriktighet. Det drar åt en erotisk fantasi om herrgårdsflickan och drängen.

En annan tolkning är att klasskillnaden innebär en maktutjämning som är nödvändig för att kvinnorna alls ska våga sig på männen. Att Campions manshjältar oftast bär tatueringar kan kanske förstås som en bild för att de också är märkta av patriarkatet.

Campion drar sin manstyp ännu längre i sin senaste produktion, tv-serien Top of the lake. Här kommer älskaren Johnno från ett kriminellt, knarkproducerande skurkgäng, utformat enligt en rätt så tröttsam stereotyp som brukar kallas ”white trash”. De är ett gäng råa lantisar som gillar motorcyklar, vapen och droger. Johnno är son till gängets ledare, men har gått sin egen väg.

I Top of the lake är det den kvinnliga huvudpersonen som är polis. Robin, som hon heter, är på besök i sin hemby när en 12-årig gravid flicka försvinner. Robin börjar utreda både försvinnandet och det sexövergrepp som flickan blivit utsatt för. Fallet aktualiserar ett eget trauma, som hon delar med ungdomskärleken Johnno. De inleder ett förhållande.

Polisutredningen kan beskrivas som en utforskning av patriarkatets mörka hjärta. Man kan dra en parallell till In the cut, när Frannie läser ett citat från Den gudomliga komedin, om nedstigningen i helvetets kretsar.

I Top of the lake finns det också ett paradis. På en plats kallad Paradise har en grupp kvinnor slagit sig ner för att bearbeta sina trasiga liv med hjälp av den andliga ledaren GJ, spelad av Holly Hunter. När det kriminella mansgänget söker konflikt med kvinnokollektivet har de inte en chans mot G J. Hon är en klok och otroligt rolig nihilist, vars råd är av typen ”Ge upp! Det finns ingen utväg!”.

Jane Campion har regisserat hälften av avsnitten i Top of the lake, och serien är mer konventionell än hennes långfilmer. Men tematiken känns igen. Egentligen liknar serien en västern med Robin som The lone ranger, hennes chef som korrupt sheriff, knarkligan som banditgäng och kvinnokollektivet som visa indianer i sitt läger.

Humorn i Top of the lake känner jag igen från Jane Campions första långfilm, Sweetie. Det är en rolig och ursnygg film om två väldigt olika systrar. Där Kay är ordentlig och arbetsam, är Sweetie bortskämd, lynnig, sexuell och ganska galen. Pappan har understött hennes falska självbild som en stor sång- och danstalang och som vuxen är hon helt odräglig. Efter en konflikt barrikaderar sig Sweetie i sitt prinsesslott uppe i ett träd, varifrån hon skriker okvädningsord och kastar saker. Hon är den enda av Campions huvudpersoner som dör på slutet.

Under eftertexterna ser jag en skylt med orden ”till min syster”. Är filmen tillägnad Jane Campions egen syster, eller alla oss systrar som lever under samhällets hårda lagar? Jag tänker på smärtan och skriket som Campion pratade om i intervjun med Los Angeles Weekly. Kanske är det hon själv som är Sweetie, ett oregerligt och alldeles oumbärligt skrik av motstånd i världen.

Malin Krutmeijer 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".