Läs Joachim Sundells text

Färgen flagnar och golvet har brutits upp – men det är tydligt att den stora salen en gång måste ha varit väldigt vacker. I förgrunden ligger en flygel på högkant. Och det kalla ljuset flödar in genom ett högt valv där fönstret skulle ha suttit.

United Artists Theatre, Michigan Central Station. Bland de 90 000 byggnader som övergivits inne i Detroit finns flera som var nationella klenoder under första halvan av nittonhundratalet. Förfallet har pågått länge men världsryktet

om Detroit som ett modernt Pompeji började växa för ungefär ett år sedan, efter att Yves Marchand och Romain Meffre började publicera sina undersköna bilder där de fotograferat Detroit som om det vore en ruin från en sedan läng död civilisation: bilder som spreds i dagstidningar och på sociala medier. Hur kunde det bli så här? Och vilka konsekvenser har den uppmärksamhet bilderna fått, för Detroits framtid? Joachim Sundell ska fördjupa sig i det.

(Ill: Dancing in the streets.)

Det är sommar 1964 och rekordvärmen göratt människor öppnar brandposter för att svalka sig i vattenkaskaderna. Det ser ut som att de dansar, och låtskrivaren William ”Mickey” Stevenson blir inspirerad. Resultatet, den odödliga klassikern ”Dancing in the Streets”, med Martha Reeves and the Vandellas, blir en av Motowns största hits under det legendariska skivbolagets gyllene årtionde.

När låten släpps står Detroit på topp. Motor City. Motown. Alla vill vara en del av framgångssagan Detroit. Lantbrukaren Henry Ford slår upp dörrarna på sin nya fabrik i Highland Park  1899 och erbjuder 5 dollar om dagen. Under de kommande 50 åren kommer de – irländare, polacker och svarta från den amerikanska södern. Befolkningen ökar från 300 000 till 2 miljoner på 50 år – i Detroit föds den amerikanska medelklassen, och bärs upp av industrialismens stöttepelare: Ford, Chrysler och General Motors – the big three.

Den amerikanska drömmen har stått i zenit under hela 50-talet, och Detroit, som har landets högsta medelinkomst och levnadsstandard, är drömmens kronjuvel. USA är nummer 1 – det är hög tid att dansa på gatorna.

För den som lyssnar hörs dovare toner. Packard slår oväntat igen sin fabrik, tydligen finns det konkurrens utomlands. Den höga invånartillströmningen har lett till 20 procents arbetslöshet, de flesta svarta. Rasistiska strukturer hindrar samma grupp från att hitta boenden utanför ghettot, svarta trakasseras av polisen, ett missnöje gror. Och så, tre år efter Motowns succésingel, exploderar Motor City. Under fem dagar brinner förorterna. Innan militären sätts in för att kväsa upproret bränns 2000 hus ned. 47 människor dödas och över 7000, majoriteten svart arbetarklass, arresteras. Kort därefter börjar bilförsäljningen sjunka. Detroit går i moll.

Det har gått 50 år sedan dess, och motorstaden brinner fortfarande. Forbes har utsett Detroit till amerikas mest miserabla stad. Flest mord, högst arbetslöshet, halva befolkningen har flytt. Att lyssna på musiken idag är att stirra rakt ner i avgrunden. 

(Ill: Danny Brown)

Poeten och rapparen Danny Brown skildrar ett totalt mörker. Övergivna hus och minusgrader. Motowns gatudans har ersatts av missbrukare som säljer stulna avloppsrör till skrothandlare, en misär så utbredd att den 30-årige rapparen ber till gud att nästa överdos ska ta hans liv.

Döden är ständigt närvarande i en stad som har nästan 400 mord per år. Den pulitzer-belönade journalisten Charlie LeDuff går i sin nya bok, Detroit – an american autopsy, genom resterna av den amerikanska drömmen. Vad som en gång var USAs rikaste stad är nu dess fattigaste, snabbast krympande – det finns bara 700 000 människor kvar i Detroit, du rymmer San Fransisco i ödehusen. 

 LeDuffs förklaring är enkel: girighet och inkompetens. När konkurrensen för bilföretagen ökade på 70-talet, började bilfabrikerna exportera sin produktion till billigare länder. I takt med stigande arbetslöshet och kriminalitet började den vita medelklassen lämna staden. Kvar blev den svarta arbetarklassen, som idag utgör 83 procent av Detroits befolkning. Hälften arbetslösa och i fattigdom.

Som en symbol för den amerikanska ekonomins kollaps har Detroit blivit ett populärt turistmål. Stadens största export är numera dess misär, skriver en arg och förtvivlad LeDuff. ”Jag kom för att se civilisationens slut”, säger en glad turist till en Rolling Stone-reporter. De populära bilderna av förfallet har bildat en egen genre bland coffeetableböckerna: ruinporr. Det finns aldrig några detroitbor på bilderna, hopplöshet säljer dåligt. Det är som att leva i Pompeji, skriver LeDuff, trots att vi är kvar.

Och kanske är det just misären som kommer rädda Detroit. I nya dokumentären Detropia, och i journalisten Mark Binellis nya bok ”Detroit is the place to be!” ser man ljuset i tunneln. De billiga hyrorna lockar konstnärer, ruinerna stadsplanerare och antropologer. Samtidigt har Obamas räddningspaket på 80 biljoner fått liv i the big three, som nu går med vinst och nyanställer. Det förfallna Detroit är plötsligt hippt, inflyttningen av ungdomar ökade med 59 procent i senaste mätningen. Kan Detroit uppfylla den numera välbekanta berättelsen: från döende industristad till hipp kulturstad, ett Berlin eller Malmö, för tiotalet?

Charlie LeDuff är skeptisk. Industrierna, med sina miljardskulder, är luftslott. Att fokusera på stadens drygt 100 konstnärer är som att prata om surfkulturen på Gaza-remsan. LeDuff menar att det Detroit som ledde USAs uppgång, leder nu dess fall, medan ödeshusen dyker upp i Phoenix, i Los Angeles, i Miami.  Ljuset i LeDuffs tunnel är en övergiven, brinnande villa. Ändå stannar han kvar i den döende motorstaden. På något sätt måste det vända, skriver LeDuff, på typiskt Detroitmanéer. Begreppet comeback är synonymt med staden, som bränts ner av sina invånare tre gånger. Stadsflaggan, upprättad 1805 efter att hela staden brunnit första gången, föreställer två samhällen – ett i lågor, och ett som byggs på nytt. Förhoppningsvis är flaggans motto, skrivet i latin, ett löfte om framtiden: (Speramus Meliora – Resurget Cineribus) Vi hoppas på något bättre - Att resa sig ur askan.

(Ill: What becomes of the broken hearted)

Joachim Sundell

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".