Läs Isak Nachmans text

I Sverige har den senaste tidens matdebatter handlat uteslutande om hästkött. För ett par veckor sedan cirkulerade det runt en serieruta av Liv Strömquist i sociala medier, där hon förundrar sig över att människor gärna äter gulliga grisar och ulliga får – men att tanken på att äta en häst, får folk att vilja kräkas av vämjelse. Eller som hon låter sina seriefigurer uttrycka det: det vi äter ska ha varit inlåst hela sitt liv, uppfött enbart för att dö, aldrig ha sett solens ljus och ha levt sitt liv enkom med målet att hamna på min tallrik – annars blir vi illa berörda.

Och det kanske är en tanke som har bäring också på dagens program – för de matregler som finns för muslimer och judar – Halal och Kosher – uppstod ju i en tid långt före industrialiseringen – långt före det blev möjligt att förtränga vad det egentligen är vi äter, som de flesta av oss gör idag.

Isak Nachman, som är rabbin och lärare ska dela med sig av sin syn på moralen kring det regelverk som finns kring kosher och han håller fram att en av huvudidéerna är att vi som människor ska erkänna vad det är vi gör. Den som slaktar ett djur enligt Kosher, ska till exempel se det i ögonen när han eller hon skär halsen av det.

Samtidigt kan ju många regler verka långsökta. Det är kanske inte så svårt att se det moraliska resonemanget kring att en killing inte får kokas i sin mammas mjölk. Men varför har det lett till att judar som följer kosher idag, inte använder parmesanost när de lagar kyckling? Isak Nachman:

I moseböckerna berättas det om den vanartige sonen, en son som dricker och inte lyder sina föräldrar. Moseböckerna uppmanar oss att överlämna honom till stadens äldste för att stenas till döds. Men Talmud förklarar att det aldrig har funnits någon vanartig son, lagen är bara en uppmaning till föräldrar att överlämna kriminella barn till myndigheterna även när känslor är inblandade. Det som står i de fem moseböckerna är inte nödvändigtvis praxis i mosaisk lag, som ju är en syntes av den muntliga lagen, som är nedskriven i Talmud, och den skrivna lagen i de fem moseböckerna.

I moseböckerna står det att man inte får koka killingen i sin moders mjölk. Detta är en lag som fått en strängare tolkning, och som har med den muntliga lagen, fått en djupare betydelse.

Det är inte tillåtet att koka mjölk- och köttprodukter i samma kärl, och definitionen av kött och mjölk har vidgats så att t ex kyckling och mjölk inte heller får kokas ihop. Även ordet kärl får en fördjupad betydelse. Ett kärl där mjölk en gång kokat kan aldrig användas till kött - och vice versa. Samma gäller porslin, bestick och övrig tillagningsutensilier. Därför har ett traditionellt judiskt hem två uppsättningar köksgeråd, ett för mjölk och ett för kött. 

Varför är lagen så petig att en kyckling som uppenbarligen inte kan mjölkas ändå inte kan ätas tillsammans med t ex parmesanost? Det är uppenbart att det inte kommer från ett och samma djur.

I de fem moseböckerna hittar man många exempel på att utsatta ska skyddas. Från ett fågelbo i skogen får man inte ta både äggen och fåglarna, man får inte slakta djur från olika generationer, inte låta kon se på när kalven slaktas och inte slakta en kalv som fortfarande diar. 

Alla regler har en djupare innebörd, de är skrivna med förståelsen att inte bara människor har känslor och att det smärtar även djuret att se avkomman slaktas. Detta måste vi påminna oss om även när vi sitter kring matbordet, långt bort från kalvens slaktskrik. Fortfarande då är det inte tillåtet att äta en kyckling med parmesan eller en stek med gräddsås. Kalla det för en övning i att vara mer moralisk eller en påminnelse om vad vi faktiskt har på tallriken och vad som var tvunget att ske för att vi ska kunna äta oss mätta. 

När det gäller tillsatser måste man också vara försiktig. Vi använder inte gelatin i godis eller animaliskt löpe i ost, just på grund av olika moraliska aspekter. En kalv som fortfarande diar ska inte behöva sätta livet till för att vi ska kunna tillverka ost.

En annan aspekt är att man också ska ge djuren en chans att överleva och inte roffa åt sig två hela generationer, dvs kalv och ko samtidigt, eller kött och mjölk samtidigt där mjölken faktiskt är föda åt nästa generation. 

Även när djuren ska slaktas har Talmud synpunkter på hur det ska ske. Slaktare måste få en rejäl utbildning i etik och moral, minst tre till fyra år. Slakten övervakas av en rabbin, en judisk själasörjare, som godkänner att det går rätt till. Det är viktigt att snittet läggs på ett sådant sätt att djuret avlider så fort som möjligt. Innan slakten inspekteras djuret så att det inte har några skador. Ett djur som utsatts för vanvård eller på ett eller annat sätt har fått skador, bölder, vårtor mm, lämpar sig inte för slakt, och detta är ytterst ett incitament att ta hand om sina djur väl.

Djuret måste vara helt friskt vid slakten och får inte skadas eller bedövas på något sätt. På det viset skiljer sig den judiska uppfattningen om hur slakten ska gå till från vad som idag sker i Sverige. Det betyder icke desto mindre att judar på något sätt vill plåga djur. För oss är djurplågeri helt otänkbart. Vi är moraliskt förpliktigade att alltid behandla djur med största möjliga respekt. Vi får t ex inte jaga. Jakt anses traditionellt vara barbariskt och sadistiskt, och i de fem moseböckerna kan man läsa om Jakobs bror Esau som älskade att jaga. Han beskrivs inte som någon empatisk person. Skadeskjutna djur som ibland måste vänta länge på nådaskottet och djur som stressas och i panik flyr för sitt liv är några av Talmuds invändningar mot Esau.

I Talmud varnas även för risken att slaktaren blir känslokall. Första gången darrar man med slaktarkniven men efter tusentals slakter kan man bli avtrubbad. Därav rabbinens övervakning. Kanske överser man i olika kulturer med olika slags lidande. Det som är kulturellt acceptabelt i Sverige anses vara djurplågeri på andra platser – och vice versa. Det är min absoluta övertygelse att den mat som hamnar på våra tallrikar har ett pris som inte bara räknas i kronor och ören. Enligt Talmud kommer vi, då Messias kommer, att själva välja att bli vegetarianer. Men till dess bör vi erkänna att det finns ett mått av lidande när vi äter den där köttfärslimpan eller falukorven som vi tycker så mycket om och inte vill avstå från.

Isak Nachman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".