Läs Per J Anderssons text

Vid millennieskiftet slogs ett rekord i USA. Då fick nämligen amerikanska bönder nästen hälften av sina inkomster från staten. Vart femte år eller så brukar kongressledamöterna från jordbruksdistrikten ihop sig för att säkra att stöden fortsätter: allt annat skulle vara politiskt självmord.

Jordbrukspolitik har bedrivits både i Europa och USA i åtminstone två hundra år, men systemet med stöd för att bönder ska kunna fortsätta odla vissa grödor har sina rötter i oron som uppstod kring tjugotalets depression, och trettiotalets världskrig. Innan dess handlade stödet mer om att utveckla jordbruket och göra matproduktionen mer effektiv. Men med världskrigen kom svälten och med den rädslan för att förlora kontrollen över maten.

Många kritiserar det europeiska och amerikanska jordbruksstödet på moraliska grunder: eftersom det påverkar både bönder och folk i tredje världen. Men jordbruksstöd finns också på andra håll – inte minst i Indien. Och Per J Andersson ska förklara varför han menar att det är lika förkastligt där som här.

På ekonomisidorna i indiska tidningar kan man varje höst läsa rubriker som ”Häftiga monsunregn får aktiekurserna att stiga” och ”Glädjefnatt på Bombaybörsen efter spöregn i augusti”. Om sommarmonsunen är riklig är det inte bara indiska bönder som blir glada. Hela landets ekonomi blir på strålande humör.

Men odlingsmetoderna i det indiska jordbruket är ålderdomliga och skördarna små jämfört med resten av världen.

Det mesta som odlas konsumeras lokalt. Men Indien exporterar också allt från ris till vindruvor, auberginer och chili. I den politiska debatten i Indien hör man ofta argumentet att ett land som fortfarande har hundratals miljoner fattiga och allt för många undernärda barn inte borde exportera sin mat. Den behövs ju för att föda den egna hungrande befolkningen. Så tänker också den indiska regeringen som sett till att begränsa matexporten och hålla sädesmagasinen välfyllda.

Men erfarenheterna från bland annat Kina visar att man utrotar hungern snabbare om man effektiviserar jordbruket och tillåter matexport. Kina började marschen mot välfärdssamhället med att reformera jordbruket och få dem som inte längre behövdes på åkrarna att flytta till stan, där de blev anställda i de nya fabrikerna.

Utslagningen av de små ineffektiva kinesiska jordbruken ledde paradoxalt nog till minskad hunger och mindre ekonomiska klyftor.

I Indien började man med liberaliseringen av ekonomin tio år efter Kina och istället för att ta först ta itu med jordbruket började man med industrin. De indiska bönderna, ja de fick fortsätta med ett jordbruk som är ett av världens mest ineffektiva. Gammeldags odlande med magra skördar och klent mjölkande kossor som upprätthålls tack vare massiva statliga subventioner och restriktioner för både import och export av mat. Därför hittar man praktiskt taget inte ett utländskt varumärke i indiska skafferier. Det mesta är subventionerat, många av basvarorna har statligt reglerade priser och praktiskt taget allt är odlat i Indien.

I motsats till kineserna satsade indierna minimalt på att skapa bra förutsättningar för modernt jordbruk. Resultatet är låg produktivitet och att allt för stor andel av de indiska grönsakerna ruttnar på väg till basaren, eftersom vägarna är så usla och lastbilarna så skruttiga.

Infrastrukturen, det som Kina satsade på, hamnade i bakvattnet i Indien.

I mindre och mer maktlösa tredjevärldenländer är problemen de omvända. Där är allt för många av varorna i skafferierna importerade. För drygt tio år sedan kunde man läsa att 20.000 fattiga mjölkbönder i Dominikanska republiken tvingats ge upp sedan landet översvämmats av billigt mjölkpulver från Arla. Det europeiska mjölkpulvret är mycket billigare än lokal karibisk mjölk tack vare dubbla EU-subventioner i form av både jordbruksstöd och exportstöd.

Ofattbara 500 miljarder kronor kostar EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Störst andel av pengarna, ungefär 17 procent, går till de franska bönderna. Skattepengar som alltså inte används bara för att bevara Europas odlingslandskap, utan också för att hålla olönsamma europeiska bönder under armarna och slå undan benen för asiatiska, afrikanska och latinamerikanska bönder.

Även Ghana har haft stora problem med subventioner i den rika världen. En av de vanligaste rätterna som lagas i de ghananska hemmen är kyckling med stekt ris och tomatsås. Men landets hönsuppfödare och ris- och tomatodlare har inte en chans i konkurrensen mot det amerikanska riset, de holländska kycklingdelarna och de italienska burktomaterna som dumpas till underpris i Afrika tack vare kraftiga statliga subventioner.

Resultatet är återigen att det lokala jordbruket slås ut på grund av Washingtons och Bryssels stöd till världens rikaste bönder.

I Indien skulle den politiker som gick med på att varorna på basaren byttes ut mot europeiska eller, ännu värre, amerikanska få mycket svårt att bli omvald i nästa val.

Trots snabb inflyttning till städerna är fortfarande hälften av alla 1,2 miljarder indier jordbrukare, som med sin valsedel kan tillsätta och avsätta regeringar. Indiska politiker måste alltså hålla sig väl med bönderna. Problemet är att de gör det med kortsiktiga populistiska metoder.

På 1960-talet tvingades Indien importera spannmål från USA, vilket var höjden av förödmjukelse i ett land där man lagt ner så mycket politisk prestige på att vara självförsörjande. Det amerikanska biståndsvetet är fortfarande ett politiskt trauma. Och ända sedan dess kan man säga att landets jordbrukspolitik gått ut på att dela ut subventioner för att hålla landets vetemagasin välfyllda och se till att historien inte upprepar sig.

Nyligen träffade jag M S Swaminathan, som brukar kallas Den gröna revolutionens fader. För 40 år sen var han med och såg till att de indiska ris- och vetebönderna med nya metoder kunde få ut större skördar. Den gröna revolutionen var mindre omfattande i Indien än i övriga Asien, men ändå gjorde den slut på de återkommande indiska svältkatastroferna – och Time Magazine utnämnde därför Swaminathan till en av 1900-talets mest betydelsefulla personer.

Swaminathan punkterar en gång för alla missuppfattningen att fattigdom i världen skulle handla om brist på mat. Marknaderna svämmar över av produkter. Problemet är istället att en allt för stor del av befolkningen inte har råd att köpa maten som ligger där och väntar. Det är köpkraft, inte mat, det råder brist på.

Den gröna revolutionens faders slutsats är att det nu krävs en andra grön revolution som ger folk möjlighet att köpa maten.

Men hur ska det gå till? E Vadivel, forskare på jordbrukshögskolan i sydindiska Tamil Nadu, har ett förslag. Han råder de bönder han träffar att inte odla ris, linser och oljeväxter, grödor som indiska staten subventionerar och reglerar konsumentpriserna på, utan att istället satsa på mer kapitalintensiva varor som frukt och grönsaker för export.

Först då skapas fler jobb på landsbygden, menar Vadivel. Först då ökar inkomsterna. Först då ökar folkets köpkraft. Och först då blir indiskt jordbruk effektivare och landsbygdsbefolkningen mindre fattig.

Men för att det ska bli verklighet måste världens stora matproducenter ge upp protektionismen och sluta att bara tänka på att skydda sina egna bönder. Även Brasilien och Indien måste se över sitt jordbruksstöd. Men eftersom 96 procent av allt stöd till världens jordbrukare ges till de 4 procent av bönderna som bor i de rika länderna faller ansvaret ändå tyngst på USA och EU.

Per J Andersson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".