Läs Ingmarie Fromans text

Dominique Strauss-Kahn och Anne Sinclair gifte sig 1991. Han var en snygg, begåvad nykomling i regeringen, okänd utanför politiken. Då var det hon som var berömd. Hon var den privata tv-kanalen TF 1:s vackra och skickliga stjärnjournalist med eget program varje söndagkväll, ”7 sur 7”, ett politiskt magasin där franska toppolitiker gärna ville bli intervjuade. Det var där som utspelen gjordes, man visste att genomslaget skulle bli omedelbart:

 En publik på hela 12 miljoner såg programmet där EU-kommissionens nyss avgångne ordförande Jacques Delors avslöjade för Anne Sinclair att han inte tänkte ställa upp som kandidat i det franska presidentvalet 1995.

Ett par år efter den här uppmärksammade intervjun lämnade Anne Sinclair ”7 sur 7” med motiveringen att hennes man Dominique hade blivit finansminister och att det därför skulle vara omöjligt för henne att fortsätta att intervjua politiker. Nu var det han som klev fram i rampljuset och blev DSK medan hon drog sig tillbaka. Men hennes inflytande minskade inte, visar en bok av dom två Le Mondejournalisterna Raphaëlle Bacqué och Ariane Chemin. Boken heter Les Strauss-Kahn, Paret Strauss-Kahn, och handlar om hur deras äktenskap kom att bli ett partnerskap för karriärbygge, där hans karriär också byggdes av henne.

DSK drömde om att bli president en dag, och det var en man med egenskaper som skilde honom från andra. Han var ekonom med gedigen utbildning när han blev finansminister: examen från Handelshögskolan i Paris och en doktorsgrad, bland annat. Han undervisade på universitetet när han började engagera sig i socialistpartiet på 1980-talet. Han var också mycket språkkunnig, och uttryckte sig obehindrat på engelska, tyska och spanska. Det är inte svårt att förstå att Dominique Strauss-Kahn gjorde sig oumbärlig i regeringen.

   När han tog finansdepartementet i besittning var Anne Sinclair redan en rutinerad följeslagare i makens politiska liv. Hon följde tidigt med honom på hans olika valturnéer, hon var kändisen som drog publik och skrev autografer medan han pratade politik med handlarna på torgen. När han blev borgmästare i den lilla staden Sarcelles, tog han alltid henne med sig så fort kontroversiella beslut skulle fattas i fullmäktige. Med henne, fullt synlig på åhörarläktaren, blev oppositionen spakare och debatten kom av sig.

   Hon besökte honom även på finansdepartementet. Kanske var hennes syfte här dubbelt: att både glittra vid makens sida och samtidigt hålla ett öga på honom. För säkert kände hon till vad hans medarbetarstab snabbt hade fått lära sig: vid 5-tiden på eftermiddagarna måste ministern lämnas ifred – inga möten, intervjuer eller sammanträden fick då störa hans privata rendez-vouser. Bland politiker och journalister var Dominique Strauss-Kahns framfart bland kvinnor ett välkänt faktum, han jagade sekreterare, assistenter, journalister och tolkar och blev med åren allt mindre diskret. På finare middagar kunde han vända männen ryggen och istället flörta ohämmat med deras fruar, han raggade upp partivänners döttrar, han besökte partnerbytarklubbar i Paris, ibland klubbar som erbjöd brutalsex, han beställde prostituerade till en hotellsvit som han hyrde i en mindre flärdfull del av Paris.

   En gång hittade polisen honom i en bil med – som det står i polisrapporten - ”immiga fönster” i Boulognerskogen, som nattetid alltid förvandlas till prostitutionstrakter. Det här sensationella razziafyndet tystades omedelbart ner, polisen teg på order från den dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy.

   Hur kom det sig att en ledande politiker med sådana vanor klarade sig i så många år? Sarkozys tystnad kan möjligen förklaras av ren och skär cynism: han väntade på rätt tillfälle, en explosiv nyhet om en trolig rival gör naturligtvis störst skada under en valrörelse. I boken om paret Strauss-Kahn ges andra tänkbara förklaringar. Först och främst skyddades DSK av en handplockad grupp fixare och allt-i-allon. Dom bokade hotellrum, flyg och flickor, ställde upp som chaufförer och livvakter och fungerade, när så behövdes, också som minröjare. Dom höll reda på vad som skrevs och sas om Dominique Strauss-Kahn, ringde till redaktioner och förlag för att avstyra ofördelaktig publicitet och dom var påfallande framgångsrika.

   Så fanns där också DSK:s och Anne Sinclairs omfattande nätverk i politiken och i mediavärlden, nätverk av människor som aldrig behövde utsättas för påtryckningar utan som var självklart, nästan instinktivt, lojala. Chefredaktörer, som visste men höll god min och som gjorde idylliserande hemmahosreportage om det lyckade paret; gamla ministerkolleger som tog Strauss-Kahns parti t o m när han gripits av New Yorkpolisen i maj 2011 och som viftade bort anklagelsen om våldtäktsförsöket med att säga: ”Dominique har alltid tyckt om kvinnor”. 

   En kolumnist på franska public servicekanalen France Inter tillhörde dom få avvikande rösterna. Stéphane Guillon raljerade en gång, utan att hyckla, med Dominique Strauss-Kahns sexvanor. Finanskrisen hade då nyss börjat skaka världen, IMF-chefen var på snabbesök hemma i Paris och väntade på att bli intervjuad i radion när Guillon i sitt direktsända kåseri påstod att radions kvinnliga medarbetare hade varnats inför DSK:s besök – ha bara osexiga kläder, absolut inte läder eller högklackat, den som tar emot honom ska klä sig i burka:

Stéphane Guillons kontrakt med radion förnyades inte efter det här. Hans djärvhet straffade sig. Eller, rättare sagt: det var hans illojalitet som straffade sig. För Raphaëlle Bacqués och Ariane Chemins bok om paret Strauss-Kahn visar hur fundamental lojaliteten är för den som har makt. Det handlar inte främst om ett krasst spel med tjänster och gentjänster eller om pengar eller mutor, utan om mer subtila relationer av dominans och lydnad. DSK:s fixargäng framstår ibland som hängivna följeslagare till en guru, vill chefen ha ett par franska prostituerade influgna till Washington så får han det.

   Anne Sinclair var också lojal, ofattbart lojal, trots att hon hade en position som han aldrig kom i närheten av. Hon var nämligen den som svarade för kapitalet i hushållet, såväl materiellt som kulturellt. Hon kommer från en känd konsthandlarfamilj i Paris, och att läsa om hennes släkt är som att studera konsthistorien från impressionisterna och framåt: Renoir, Manet, Cezanne, Degas, Monet, Matisse vandrade genom morfars och morfarsfars gallerier. Liksom ”mon cher Pic”, som hennes morfar kallade sin vän och favoritkonstnär Picasso. Arvingen Anne är mycket förmögen. När Dominique blev chef för Internationella valutafonden, då köpte Anne ett hus i Washington för 4 miljoner dollar – kontant. När han till sist greps i New York 2011, då betalade hon borgenssumman och hyran för den lyxvåning där han fick invänta åklagarens beslut. 

   Anne Sinclairs lojalitet var kanske styrd av hennes egen familjehistoria. Både Anne Sinclair och Dominique Strauss-Kahn är judar. Hennes familj flydde till USA när nazisterna ockuperat Frankrike sommaren 1940. Hennes morfar berövades sitt franska medborgarskap, och hans galleri, där Georges Bracque gjort dekoren, förvandlades av de tyska ockupanterna till Institutet för studier av judiska frågor.

   Att få se sin man bli det moderna Frankrikes första judiska president hade varit en formidabel revansch för förödmjukelsen under kriget. Det blev inte så, dom fick aldrig bli Frankrikes motsvarighet till Barack och Michelle Obama. När Dominique Strauss-Kahns namn nämns idag handlar det enbart om sexskandaler och prostitution, och Anne Sinclairs lojalitet har till sist tagit slut. Paret skilde sig hösten 2012.  

Ingmarie Froman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".