Läs Per Gahrtons text

Man vet vad man har, men inte vad man får. Det är en gammal sanning och bevisar väl om något att försiktighet är en hållning till livet som funnits så länge det funnits människor. Att folk trodde att folk skulle dö chockdöden av att åka med ånglok som gick i femtio kilometer i timmen är något vi skrattar åt idag, men det är ett skratt som sedan dess fastnat många gånger i halsen.

ILL: It was natural that the scientists would turn to asbestos for this is a remarkable mineral…

Ta asbest till exempel – ett material som presenterades som ett fantastiskt och säkert byggmaterial för sextio år sedan, men som idag är förbjudet. Men hur undviker vi sådana skandaler i framtiden? I sitt miljöarbete lutar sig FN mot den så kallade försiktighetsprincipen, som har sitt ursprung i sjuttiotalets tyska miljöpolitik och som fick sin mest inflytelserika formulering i 1992 års Riodeklaration. När det är sannolikt att någonting utgör ett hot mot miljön, så ska inte politiker vänta på att vetenskapen lyckas bevisa det, utan försöka åtgärda problemet direkt.

Men hur ser då relationen ut, i verkligheten, mellan att ett miljöhot upptäcks, och att politikerna fattar beslut för att förhindra hotet? Nyligen kom en EU-rapport - som inte fått lika stort genomslag här i Sverige som på många andra håll i Europa – där ett antal forskare undersöker det. Miljöpartisten och debattören Per Gahrton ska kommentera den.

I början av 2000-talet publicerade EU:s Miljöbyrå i Köpenhamn en analys av hur den så kallade försiktighetsprincipen har fungerat fram till millennieskiftet. För fjorton fall av allvarliga miljörisker fastställdes tidpunkten dels för den första välgrundade varningen, dels för igångsättningen av någorlunda kraftfulla motåtgärder. (s732) I några få mycket konkreta och massmedialt uppmärksammade fall varade den overksamma perioden mellan varning och åtgärd ett par årtionden. Det gäller t ex tillväxthormoner i köttindustrin och galna kosjukan. Vanligast är att det har fått gå mellan trettio och hundra år innan någonting görs. Ett ökänt fall är asbesten vars skadlighet fastställdes redan 1898; men inte förrän 1999 kunde EU enas om ett förbud.

För några veckor sedan publicerades en uppföljnings- och vidareutvecklingsrapport med titeln Late lessons from early warnings, d v s  ”Sena lärdomar av tidiga varningar”, med ytterligare ett tiotal exempel på mänsklighetens oförmåga eller ovilja att lyssna på välgrundade varningar. Ett av de mera flagranta fallen är förstås blyet, vars hälsovådlighet, inte minst för den mentala hälsan, den romerske kejsaren Neros militärläkare slog larm om redan för tvåtusen år sedan. Det hindrade inte att bilindustrin på 1920-talet började blanda in bly i bensinen vilket ledde till att på 1970-talet 200 000 ton bly varje år spyddes ut i luften i Europa och USA och sedan hamnade i blodet hos människor, inte minst barn. Ändå kämpade bilindustrin envetet emot alla restriktioner, trots att tekniska alternativ fanns redan då blytillsatserna påbörjades. Enligt bland annat Volvos företrädare skulle blyförbud hota hela bilindustrin, industrisamhället och välståndet. Med sådan argumentation lyckades man fördröja lagstiftning. För Sveriges del blev det förbud först i mitten av 1990-talet.

Andra riskfaktorer som behandlas i den nya EU-rapporten är perkloretylen, som bland annat används vid kemtvätt; kvicksilver vars giftighet blev globalt känd genom Minamatakatastrofen i Japan på 1950-talet; beryllium som kan orsaka lungcancer; vinylklorid som kan leda till levercancer; bisfenol, ett hormonpreparat som används i plast och kan skada fertiliteten. Också klassikerna DDT – som spelade en huvudroll i Rachel Carsons Tyst vår 1962 - och tobak, finns med i rapporten, liksom kärnkraft, genmanipulering och klimatförändringen – om vilken det första larmet slogs 1896. Dessutom vågar forskarna påminna om att WHO 2011 pekade ut strålning från mobiltelefoner som en möjlig cancerrisk, detta bland annat med stöd i forskning av svensken Lennart Hardell. Slutligen ägnas ett kapitel åt nanoteknologin, enligt många en framtidsbransch och viktig komponent i s k grön teknologi, dock, enligt EU-rapporten, inte utan risker.

Men är det då inte tecken på överdriven alarmism när rapporten ifrågasätter en grundbult i vårt vardagsliv som mobiltelefonen eller ett framtidshopp som nanoteknologin? För att värja sig mot sådana anklagelser har rapporten granskat 88 fall av påstådda falskalarm och kommer fram till att bara i fyra fall har varningarna visat sig ogrundade, bland annat när det gäller sackarin och bestrålning av livsmedel.

Ett genomgående drag för samtliga granskade fall av miljörisker där tidiga varningar inte leder till tidiga motåtgärder är att näringslivet nästan undantagslöst med alla medel har försökt tysta ner obehagliga sanningar. Man ifrågasätter belagda fakta, satsar enorma belopp på motpropaganda, bedriver smutskastningskampanjer mot visselblåsare och, inte minst, använder juridiska metoder och finter. Ett svenskt exempel, som utförligt refereras, var när livsmedelsjätten Dole för några år sedan drog den svenske filmmakaren Fredrik Gertten inför domstol för att stoppa hans film om hur bananarbetare fick fertilitetsproblem av bekämpningsmedlet DPCB. (s240) Ett av de mest ökända exemplen på industrins motkampanjer mot välgrundade varningar är förstås tobaksindustrins mångåriga försök att förneka rökningens hälsorisker. Nu, hävdar EU-rapporten ”hämtar andra industrier inspiration från tobaksbolagens strategier och försöker skapa tvivel om skadeverkningar för att behålla riskabla varor på marknaden” (s17). I ett särskilt kapitel med rubriken ”Varför har inte näringslivet reagerat med försiktighet på tidigare varningar” ger EU-rapporten svaret: ”I praktiskt taget samtliga fall har det upplevts som lönsamt för industrierna att fortsätta att använda potentiella skadliga produkter och metoder” (s35).

Den här massiva och faktaspäckade rapporten på drygt 750 sidor, författad av ett sjuttiotal forskare från drygt femton länder, däribland några svenskar, kan knappast viftas bort. Den bevisar att det tycks vara en grundläggande egenskap i moderna samhällen att blunda för obehagliga sanningar och att praktiskt taget alltid vänta med riskbekämpning tills onödiga skador redan har inträffat. Den berömda försiktighetsprincipen är ett måste i alla högtidstal både i parlament och på bolagsstämmor – men i verkligheten är den inte värd papperet den är skriven på. Den viktigaste orsaken, som påvisas i fall efter fall i EU-rapporten, är att näringslivet ofta lyckas skrämma beslutsfattande politiker med det mesta förbjuda av allt – inskränkning eller nedläggning av produktion och därmed bortfall av arbetsplatser. Därför blir motåtgärderna för små eller kommer för sent.

Det paradoxala är att fördröjningen nästan alltid leder till betydligt högre totalkostnader, inte bara i form av mänskligt lidande och miljöförstörelse utan också i form av pengar. Varför dras då inte rimliga slutsatser av detta? Antagligen för att de som gör de kortsiktiga vinsterna och de som får betala de långsiktiga kostnaderna är olika instanser och personer. Den rimliga slutsatsen är att de demokratiskt valda politikerna måste sluta låta sig skrämmas av näringslivet och istället lyssna på vad vetenskapen säger. Vetenskapen har ju hittills nästan alltid haft rätt och profitintressena fel.

Per Gahrton

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".