Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Jocke Nybergs text

Det har gått precis ett år sedan biståndsminister Gunilla Carlsson gick ut i Svenska Dagbladet och kungjorde att biståndspolitiken skulle styras upp. Hon lovade att regeringen skulle formulera en ”biståndspolitisk plattform” – ett regelverk som kan fungera som stöd för alla beslut om vem som ska få vad, och hjälpa till med det övergripande syftet: att biståndet ska leda till konkreta resultat.

Men vad är ett konkret resultat?

Hur biståndsministerns politik ska komma att se ut vet vi inte i dagsläget eftersom plattformen ännu inte är klar. Men i debatten är det många som raljerat över det luddiga i att låta svenskt bistånd gå till projekt för att stärka demokrati och mänskliga rättigheter. Jocke Nyberg, som är fristående biståndsutredare, ska förklara varför han inte håller med.

Det finns tydliga krav från politiker och skattebetalare att biståndet till fattiga länder ska leverera resultat. Ett legitimt krav, biståndets budget har i flera år legat på över 30 miljarder kronor.

En vanlig uppfattning bland opinionsbildare och allmänhet är att bistånd till demokrati och mänskliga rättigheter inte kan leverera resultat på samma sätt som bistånd till fattigdomsbekämpning.

Att det är bättre att satsa på direkt bekämpning av fattigdom, till exempel betala mat till människor i extrem fattigdom och utbildning av barnmorskor och sämre att rikta in biståndet på så abstrakta saker som att bidra till byggandet av demokratiska institutioner.

Men de som försöker skapa motsatsförhållande mellan bistånd som främjar demokratisering och mänskliga rättigheter å ena sidan och bekämpar materiell fattigdom å de andra tycks ha otillräckliga kunskaper om både villkor för utveckling och det övergripande målet för Sveriges bistånd, alternativt värnar om sina intresseområden och blundar för helheten.   Målet för det svenska biståndet är att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Skapa förutsättningar var orden.

Och demokrati ÄR en viktig faktor för dessa förutsättningar. Det visar två amerikanska och en spansk forskare, John Gerring, Strom Tacker och Rodrigo Alfaro, i en artikel i den statsvetenskapliga tidskriften Journal of Politics från Cambridge University Press. De fann ett tydligt samband mellan en viktig fattigdomsindikator, nämligen omfattningen av spädbarnsdödlighet – och existensen av demokrati, men bara i stater som varit fungerande demokratier under en lång tid. Forskarnas mätdata är från år 1900 och sträcker sig fram till 2000-talet. Korrelationen långvarig demokrati-låg spädbarnsdödlighet har tre förklararingar, menar de:

För det första: Den politiska eliten i äldre, mogna demokratier tar större hänsyn till medborgarnas intressen och behov än i de stater som ingår ni den så kallade tredje vågens demokratisering, alltså från 1970-talet och framåt; Spanien, Grekland, Portugal, många stater i Latinamerika och Östra Europa efter kommunismens kollaps. Det finns i de äldre demokratierna ett medvetande om att ansvarsutkrävandet fungerar: impopulära partier och politiker röstas bort vid politiska val.

För det andra: Respekten för medborgerliga och politiska rättigheter är en förutsättning för att utveckla ett starkt socialt kapital som väver samman ett samhälle, med andra ord ett fritt och aktivt föreningsliv. Det stärker och upprätthåller demokratin.

För det tredje anstränger sig långvariga demokratier för att respektera minoriteters och svaga gruppers rättigheter. Det etableras vad de tre forskarna kallar en jämlikhetskultur där ekonomisk tillväxten fördelas och gynnar utvecklandet av svaga gruppers egenmakt, det som brukar kallas empowerment.

Alla dessa egenskaper är inte utvecklade i nyare demokratier. Istället präglas flera utvecklingsdemokratier av offentliga institutioner som är extraktiva, alltså utsugande, för att nu låna ett begrepp från en av fjolårets mest uppmärksammade böcker om utvecklingspolitik, ”Why Nations Fail, The origins of power, prosperity and poverty”, där just det långsiktiga institutionsbyggande sägs vara centralt för utveckling.

Och detta måste ske underifrån. Och det är därför som biståndet för demokrati och mänskliga rättigheter ägnas så mycket åt empowerment, att stärka egenmakten hos människor i extrem fattigdom och fattigdom. Det görs utifrån en förståelse för fattigdom, giltig även i Sverige, som går ut på att fattigdom inte endast är brist grundläggande materiella och sociala behov men också och kanske framförallt frånvaron av möjligheter att kunna förändra sin situation.  

Empowerment-biståndet består av en myriad aktiviteter i fattiga landsdelar riktade också till människor i fattigdom. Det är stöd till alfabetisering, kunskaper om politiska, medborgerliga, sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter, organisering av kvinnor för att bryta uråldriga mönster av underordning och våld, granskning av borgmästares budgethantering etc. Ibland, men alltför sällan är sådana aktiviteter kombinerade med praktiskt utlärning av ny odlingsteknik och betydelsen av kräva identitetshandlingar och röstkort.

Det gäller alltså att kunna se och visa hur fattiga människor som stärkts i sin egenmakt, i högre utsträckning också utkräver ansvar av makteliten, både politiker och företagsledare, och hur detta leder till byggande av fungerande demokratiska institutioner i de unga demokratierna.  

Att kortsiktigt mäta resultaten av den här typen av bistånd kan förefalla svårt. Men det är fullt möjligt. Börja med att fråga de människor som lever i fattigdom och som deltagit i olika former av empowerment-bistånd. Vad ser de för resultat? Det är först nyligen, märkligt nog, som Sida förstått poängen att låta människorna själva komma till tals.

Fadderbidrag till barn och familjer och matutdelning må vara konkret och är populärt bland den svenska allmänheten, men om biståndet inte är kopplat till ansvarsutkrävande bidrar det knappast alls till det mödosamma byggandet av demokratiska och inkluderande institutioner i ett samhälle.  

Jocke Nyberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".