Läs Kenneth Hermeles text

Särintressen är alltså starkare än allmänintressen, enligt James Buchanan som inte gjorde någon egentlig skillnad mellan människan som ekonomisk och politisk varelse. Både väljare och politiker gör kalkyler kring vad de kan vinna på olika beslut, och medborgarna behöver uppleva att de insatser de gör, står i proportion till den vinst de får ut – en idé som Buchanan ärvde från den svenske 1800-talsekonomen Knut Wicksell, som menade att skatter som drivs in måste komma till nytta för den som har betalat.

James Buchanans idéer om att olika regelverk ska skydda statens finanser från klåfingriga politiker har fått stort genomslag. Men är det politikerna som är problemet – eller är problemet att politiker fått allt mindre handlingsutrymme? Kenneth Hermele, humanekolog och ekonom, ska ge sin syn på James Buchanan.

Det är svårt att få ihop de två bilderna av James Buchanan. Å ena sidan en prestigelös man med socialt samvete, han stödde fattiga studenter ekonomiskt så att de kunde studera på universitet, han sökte sig aldrig till prestigefulla universitet trots att han efter sitt nobelpris 1986 var välkommen överallt utan blev sitt gamla statliga universitet i Virginia trogen ända tills han dog.

Å andra sidan är han den ekonom, förutom Milton Friedman, som är mest förknippad med det systemskifte från en reglerande till en frånvarande stat som genomfördes på 1980-talet och som brukar kopplas samman med Ronald Reagan, Margaret Thatcher och Kjell-Olof Feldt. Och som ledde till allt vidare klassklyftor.

Buchanans inflytande var verkligen stort: han satte likhetstecken mellan politiker och konsumenter, bägge lika profitmaximerande och upptagna av att främja sitt egenintresse, ”economic man” hade en motsvarighet i ”political man”. Att vi människor inte beter oss som ekonomiska robotar med bara vårt eget bästa för ögonen spelade ingen roll, teorin var det viktiga, inte verkligheten.

Man kan undra: Varför skulle politiker vara i avsaknad av större visioner om ett bättre samhälle, varför skulle de inte bry sig om svaga grupper, vilja öppna våra dörrar för invandrare som inte ens har rösträtt, eller över huvudtaget bara vilja minska klassklyftorna? Politik är ju att vilja, eller hur? Eller åtminstone är politik det möjligas konst, som Bismarck sa, det vill säga göra så gott det går.

Icke så enligt Buchanan: politiker är precis som konsumenter, vi är alla själviska egoister, jag citerar nu häpnadsväckande nog från Vetenskapsakademins motivering för Buchanans nobelpris. Då blir politik inte att vilja, utan att välja – sitt eget bästa.

Buchanans lära kallas Public Choice, en teori för att förklara hur politik formas av en ohelig allians mellan egoistiska politiker, som bara vill sitta kvar vid makten, och egoistiska väljare som bara vill ha mer och mer. Resultatet, menade Buchanan, var en allt större offentlig sektor som gav de giriga väljarna vad de ville ha i utbyte mot att de röstade på dem som redan innehade taburetterna. Det var, sa Buchanan, ekonomisk teori befriad från romantiska föreställningar om hur politiker är.

Buchanan tänkte sig att demokratins majoritetsbeslut skulle ersättas av konsensus, en enighetsprincip: om alla är överens kan inte ”särintressen” alliera sig med politiker. Men en sådan princip skulle göra all omfördelningspolitik omöjlig, om både den som gynnas och den som får betala ska vara sams, kommer ingen omfördelning att ske, tänk bara om Robin Hood först frågat Sheriffen i Nottingham om lov innan han delat ut guldpengarna. Buchanans ideal är alltså extremt konserverande: om inte alla är överens så kommer inget att ske.

Buchanans konsensusmodell har tack och lov inte ersatt demokratin, men han bidrog ändå till att politiker gav upp det faktiska handlingsutrymme de dittills haft: efter demokratins avskaffande blev ”näst bäst” att beskära politikernas handlingsfrihet med så kallad normpolitik: inflationen får inte vara högre än, budgetunderskottet inte större än, statsskulden inte mer än, utgiftstaket får inte spräckas, Riksbanken ska vara självständig och inte lyda politiker. Buchanans Public choice, som tycker att politiker har för stora valmöjligheter, leder till normpolitiken, motsatsen till rätten att välja, en tvångströja som begränsar politikens arena. Även detta lovordas av Vetenskapsakademin när den hyllar Buchanan: bind politikerna vid masten så att de inte kan lyssna till sirenerna, det vill säga till väljarna.

Idag vet vi vart normpolitiken förde: till en eurokris av skrämmande proportioner, till en arbetslöshet och ett utanförskap som får vettiga människor att frukta framtiden medan främlingsfientliga krafter gnuggar händerna, i Sverige liksom i hela Europa. Här har James Buchanans till vetenskap förklädda anti-statliga ideologi varit en legitimerande kraft, tyvärr måste man väl tillägga.

Och ändå tror jag inte att det var det han ville: hans engagemang för fattiga studenter tyder på ett socialt samvete. Kanske tyckte han bara att det var bättre att människor axlade Robin Hoods mantel än att staten tog det ansvaret. Problemet är väl bara att vi behöver en stat som kan minska de allt större klyftorna som hotar att slå sönder våra samhällen, här räcker inte en och annan godhjärtad nobelpristagare.

Kenneth Hermele

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".