Läs Anders Mildners text

Den slutar med en stilla uppmaning till läkarkåren att börja tala mer om fetma – William Bantings öppna brev om sin egen långa kamp mot övervikten och hans tankar om hur man lättast går ner i vikt. Letter on Corpulence publicerades 1869 och Banting hoppades texten skulle bidra till att hundratals bantningsmottagningar öppnade i England med syftet att hjälpa människor att gå ner i vikt – för då – det var han övertygad om – skulle den här sjukdomen bli mycket sällsynt.

Men i det hade han fel. Visst fick texten en enorm spridning. Och bantningstips och bantningsmottagningar poppade upp. Men det var kanske inte brist på information som gjorde människor tjocka i det engelska 1800-talet, utan att samhället stod inför en förändring. William Banting befann sig i början av det moderna livet med modern mat och en modern livsstil som ledde till en modern övervikt. Något vi ser också idag – och då framförallt i länder som just nu håller på att moderniseras.

I Obs serie Mat & moral ska vi idag ta oss an det ämne som det brukar moraliseras som mest över – övervikten. Det är Anders Mildner som har skrivit sitt öppna brev till allmänheten, om fetman.

För 25 år sedan var det fullt normalt att vara rökare. Man glömmer lätt det. Men folk rökte  ju på jobbet, på krogen, i hemmen.

I dag skakar vi på huvudet. Hur kunde människor vara så oansvariga?

Då borde vi egentligen se oss omkring. Nej – vi röker inte längre. Men numera har något annat och i stort sett lika farligt blivit normalt och socialt accepterat. Nämligen att vara fet.

Socialt accepterat? tänker du kanske nu.

Nästan alla reklambilder visar ju närmast anorektiskt smala modeller. Kända klädmärken har normalstorlekar gömda bakom disken i sina butiker, eftersom det anses som dålig reklam att skylta med dem. Redan smala kändisar photoshoppas ännu smalare när de hamnar på tidningarnas omslag.

Men även om våra kroppsideal är rangliga och beniga, så syns de allt mer sällan verkligheten. I Sverige är idag snart halva befolkningen mellan 18 och 64 överviktig. Och när halva befolkningen är på ett visst sätt – ja, då är det faktiskt så det är. Då är det så VI är.

Kan vi förändra det? 1946 rökte hälften av alla män i Sverige. I dag ligger siffran på runt 12 procent. Vi vet orsakerna. Höjda skatter och förbud har tillsammans med folkbildningsinsatser lett till en förändring som varje år räddar tusentals liv.

Numera dödar och skadar mat indirekt människor i en omfattning som får forskare att prata om fetma som en epidemi. Och det är en epidemi som på många sätt kan vara svårare att komma runt än drogberoende. För där du faktiskt kan sluta använda en drog, vända ryggen till och aldrig mer se den, måste den som har ett beroendeförhållande till osund mat ändå äta. Dag efter dag.

Och även om vi lägger allt mer pengar på att bygga perfekta kök i våra hem, även om vi köper fler kokböcker och mattidningar än någonsin tidigare, så har vi antagligen aldrig haft sämre kunskaper om den mat vi äter än idag. Inte konstigt att den ena dieten med den än märkligare bokstavskombinationen än den andra avlöser varandra.

Det här är en av de stora paradoxerna i vår tid: vårt gigantiska medieintresse för mat som på något mäkligt vis lyckas para sig med ett totalt ointresse för vad vi stoppar i oss till vardags.

Men hur hamnade vi här? Hur ska vi egentligen förstå fetma-epidemin? Det har James Erlichman skrivit en intressant liten bok om, som har fått titeln Addicted to Food: beroende av mat.

Nej, det är kanske ingen banbrytande bok. Snarare en nykter och samlad genomgång av de fakta som skickats ut gång på gång de senaste åren. Ändå behöver de upprepas.

I 200 000 år levde våra förfäder i en värld där mat i stort sett aldrig var lätt att skaffa. Majoriteten var undernärd eller svalt. Men när 1900-tal blev 2000-tal hade situationen förändrats. Plötsligt fanns det fler människor i världen som var överviktiga än undernärda.

Som många har påpekat dras vi med ett besvärligt arv. Våra kroppar är genetiskt programmerade för ett liv med knapp tillgång till mat.

Även om våra samhällen har förändrats i grunden, så är våra kroppar fortfarande anpassade till det liv vi som art levt fram till nu. Alltså mår de bäst om vi äter och rör på oss på samma sätt som våra förfäder.

Men eftersom vi utvecklats för ett liv med små matresurser, fick vi också förmågan att äta alldeles för mycket vid de få tillfällen som erbjöds. På det sättet kunde vi lagra överskottsfett och överleva när ingen mat hittades. Än idag är detta en drivkraft hos oss. Den har, tyvärr, inte försvunnit, trots att vi lever i en tid av överflöd. Alltså sätter vi oss gärna ned och vräker i oss mat. Det är som att vi äter upp oss inför en svältperiod – som aldrig kommer.

Att det här utnyttjas av skamlösa företag behöver man bara kika in i en snabbmatsrestaurang för att se. Här konkurrerar man med mängd – och storlekarna på läsken och pommesen ökar hela tiden.

Vi vet att det är farligt. Men kan vi förbjuda det? Bör vi förbjuda det?

Jag skulle säga så här: borde vi inte åtminstone reagera? Speciellt när halva landet verkar vilja kaskadkräkas bara över tanken att det smugit in sig häst i en rätt som skulle innehålla ko. Istället för att förfasas över vad som inträffat borde vi naturligtvis ha ställt oss frågan varför i hela friden vi köper skräpet till att börja med.

Det är som det gamla skämtet: Vad är skillnaden mellan en italiensk och en svensk livsmedelsbutik? Svar: mat. 

Erlichman skriver: Kan du komma ihåg en annons för broccoli? Eller för någon dryck eller, ja, vilken sorts mat som helst som faktiskt är bra för dig?

Nej, det blir nog svårt. De största vinsterna kommer nämligen inte från försäljning av linser eller äpplen, utan från krängandet av manipulerad, bearbetad och onyttig mat. Och då är blir det också sådan vi hjärntvättas med. 

Även om ingen går säker, kan övervikt och fetma länkas mycket starkt till klass, inkomst och utbildning. Historiskt sett innebar skräpmatskulturens entré att fattigare människor för första gången hade råd att ta med hela familjen på restaurang. Resultatet blev ett slags frihetskänsla, men det var en bedräglig frihet. Snart glömde hela generationer bort all kunskap om matlagning och kvar stod en underklass med de sämsta matvanor som någonsin uppvisats i historien. Och med en barnkultur som via reklamen hjärntvättar ungarna till att skrika efter snabbmat.

Det om något borde göra oss upprörda.

Själv är jag smal. Så där pinnig. Det var inget konstigt när jag var liten, men i dag, när jag är 44, är jag ett undantag. Jag väger nästan 20 kilo mindre än snittet för mina generationskamrater. Plötsligt var det bara så. Det mest skrämmande är för mig hur ofta min vikt kommenteras. Hur tydligt det är att en person som för inte så länge sedan hade betraktats som normalviktig, nu ses som en anomali. På ett sätt har de rätt: drar vi ut tidslinjen kommer sådana som jag i stort sett inte längre att synas i stadsbilden.

Så hur löser vi då det här problemet? Ja, den hemska sanningen är att antagligen gör vi inte det.

Egentligen borde vi bara börja äta annorlunda och röra oss mer. Så enkelt är det i teorin. Men i praktiken är en sådan uppgift förfärande svår, nästintill omöjlig, i en värld som ser ut som vår. Vi kommer troligen att leva längre som en följd av den medicinska utvecklingen, men också leva sämre: drabbade av sjukdomar och krämpor som är direkt relaterade till våra matvanor.

Ja, det är som att man vill tröstäta. Och kanske är det just det vi gör.

Anders Mildner

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".