Läs Henrik Nilssons text

Det är morgon i Rio de Janeiro. Ett lätt ljus ligger över gatorna i stadsdelen Flamengo. Folk samlas framför kvarterskiosken för att läsa tidningarnas förstasidor – rubriker om det senaste fotbollsresultatet, gårdagens våldsdåd och de nya turerna i korruptionshärvan mensalão. Jag sitter och äter frukost på ett litet kafé inrymt i ett snabbköp och tittar då och då ut på människorna på trottoaren. Hembiträden och kontorister, vaktmästare och servitörer skyndar till arbetet. Precis utanför fönstret rotar ett par män i en hög pappkartonger. Jag följer förstrött deras rörelser med blicken, tills något överraskande händer. En av dem har satt ihop en låda av kartongerna. Nu kliver han in i lådan, kryper ihop och lägger sig i botten av den. Han provar om den är stor nog att rymma hans kropp.

   Vad är det jag bevittnar? Hemlösa som letar efter ett skydd för natten och vill försäkra sig om att lådan inte är för liten? Eller ett par yrkesmördare som prövar ett lämpligt emballage för en död kropp?

Efter ett tag lämnar de båda männen kartongerna och går vidare i mångmiljonstaden. Jag sitter kvar och funderar över vilken plats en människa egentligen upptar. Vad ryms hon i? Vilka är hennes dimensioner, måtten för hennes liv? Och vad kan hon själv rymma? Jag tittar ner på boken i mina händer, som jag köpt på ett antikvariat i stadens gamla centrum. Den heter Brás Cubas postuma memoarer, är skriven av Joaquim Maria Machado de Assis och kom ut första gången 1881. Kan en bok rymma en människa? Kan memoarer omfatta ett liv?

   Nu är detta inte vilka memoarer som helst. För det första är de fiktiva, och för det andra sägs de vara skrivna från andra sidan graven, av en död människa som ser tillbaka på sitt liv. Han dog som ungkarl i Rio vid sextiofyra års ålder, men innan dess hann han med en politisk karriär, och fick uppleva både passionen och otroheten. Själv säger han att han skriver med ”raljansens penna och melankolins bläck” och tillägnar sin berättelse ”den mask som först började gnaga på mitt kalla lik”.

Den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom har beskrivit Machado de Assis som ett ”mirakel”. Kollegan och författaren Susan Sontag betraktade honom som den främste latinamerikanske författaren överhuvudtaget. Vad var det som var så mirakulöst? Till att börja med hans osannolika väg till den litterära parnassen och till dagens position som något av den brasilianska litteraturens fader. Den vägen började på Morro do Livramento, en av dessa kullar i Rio de Janeiro där många av dagens favelor breder ut sig. Här växte Machado de Assis upp under enkla förhållanden, om än inte under ren misär som det ibland har påståtts. Som mulatt och barnbarn till slavar hade han ändå oddsen emot sig. Dessutom stammade han och var epileptiker. Men han lyckades skaffa sig en omfattande bildning och breda språkkunskaper på egen hand. Franska, till exempel, lärde han sig på ett bageri. Från Rios fattiga kullar till den brasilianska akademin alltså, en institution som han faktiskt grundade. Det är en oerhörd klassresa, även med dagens mått mätt. På vissa sätt påminner Machado de Assis osannolika konstnärlighet om en annan brasiliansk mulatt som levde ett sekel tidigare – den spetälske skulptören Aleijadinho. Han som arbetade om natten så att ingen skulle se hans fysiskt frånstötande uppenbarelse. I mörkret högg Aleijadinho fram de koloniala kyrkornas fasader, trots att han förlorat sina fingrar i sjukdomen. På så vis, med mejseln knuten till en handstump, skapades några av barockens vackraste byggnader i Brasilien.

Men det finns också något annat överraskande med Machado de Assis, som har att göra med hans plats i litteraturhistorien. Under artonhundratalet låg den spanskspråkiga latinamerikanska romankonsten i träda. Författarna i de nya självständiga länderna ville bli moderna på traditionens bekostnad, och glömde under denna tid bort den spanska litteraturens allra viktigaste källa till förnyelse – Miguel de Cervantes lekfulla arv. Helt otippat var det istället en portugisiskspråkig författare i Rio de Janeiro – samtida med August Strindberg – som knöt an till den tidiga romankonstens frihet. Och just eftersom Machado de Assis vågade återvända till traditionen, blev det han som stakade ut nya vägar för prosan i den här delen av världen. Ingenstans blir detta tydligare än i just Brás Cubas postuma memoarer där realismens gränser hela tiden överskrids med rapp humor och halsbrytande fantasi – och de korta, ironiska kapitlen fylls av metalitterära överraskningar. Överraskningar som bryter fiktionens illusion, och där den döde författaren kan fundera över om han just skrivit ett bra eller dåligt kapitel. Eller till och med läxa upp läsaren, som i följande rader:

Jag börjar ångra att jag skriver den här boken. Inte så att jag är trött på den, jag har ju ändå ingenting annat att göra. I själva verket har arbetet med dessa futtiga kapitel skänkt mig lite förströelse och hållit mina tankar borta från evigheten. Men boken är enformig och tråkig, den luktar grav och undergång, det vilar en dödens stelhet över den; och det är en allvarlig brist, men dock förhållandevis liten, för den största bristen är du själv, käre läsare. Du har bråttom genom livet och boken färdas långsamt, du älskar en direkt och mustig berättelse, en jämn och flytande stil, och min bok och min stil är som två berusade som än tar ett steg åt vänster än ett åt höger, än börjar gå än blir stående, som muttrar, vrålar, gapskrattar, knyter näven mot skyn, snubblar och faller …

”Du har bråttom genom livet och boken färdas långsamt”. Med de orden i minnet går jag sakta på myllrande Rua do Ouvidor, en gata som hela tiden återkommer i Machado de Assis berättelser. Jag försöker föreställa mig hur den måste ha sett ut på hans tid, full av tidningsredaktioner och litterära kaféer. För det var här – runt nuvarande Praça Tiradentes – som det mesta av det litterära livet utspelade sig på den tiden. Men så mycket har förändrats i Rio de Janeiro att Machado de Assis idag knappast skulle känna igen sin egen stad. Förutom vågornas skum nere vid stränderna Copacabana och Ipanema förstås.

Ändå är platsernas namn desamma: Flamengo. Botafogo. Och den bohemiska stadsdelen Santa Teresa, där jag en sen kväll tänker på Rubião, huvudpersonen i Machado de Assis roman Quincas Borba. Han som en dag sätter sig på tåget från en småstad för att erövra Rio de Janeiro. Med ärvda pengar drömmer han om att göra karriär och ta sig in i salongerna. Han lyckas delvis, men när allt är över har han lurats på hela sin förmögenhet. Det olyckliga mötet med den vackra Sofia en stjärnklar natt i just Santa Teresa bidrar till att ambitionerna övergår i rena vanföreställningar. Rubião blir galen, ansar skägget för att se ut som Napoleon och befordrar sin tjänare till markis. På dödsbädden sätter han på sig själv en osynlig krona för att kröna segern – medan allt i själva verket är förlorat. Det verkliga livet har varit för trångt. Rubião uppfinner ett annat, inre format för det, som ingen annan ser. 

Samma förryckta skillnad mellan det verkliga och det inbillade återkommer i Vansinnesläkaren, Machado de Assis mest kända långnovell. Här grundar en läkare det första sinnessjukhuset – kallat Gröna huset – i en stad strax söder om Rio de Janeiro. Syftet är inget mindre än att ”studera vansinnet, dess olika yttringar, klassificera dess fall och till slut finna dess orsak och dess universella bot”. Under de mest skilda förevändningar börjar han internera invånarna till höger och vänster. Folk flyttar från staden för att undkomma läkarens nycker, som alltmer liknar en diktators. En politisk opposition formeras som läkaren försöker kontrollera genom att placera ut spioner. Till slut spärrar han till och med in sin egen hustru. Alla tycks uppvisa någon liten defekt i personligheten som kan betraktas som dårskap.

   Men när mörkret är som tätast i staden, ångrar sig läkaren plötsligt. Han inser att han misstagit sig, att ett visst mått av sinnesrubbning i själva verket är normalt. Istället, förklarar han, är det de fall där ”jämvikten är orubbad” som ska betraktas som patologiska. Alla patienter kommer alltså att släppas fria, medan de som hittills undsluppit ska interneras. Kort sagt, det är de friska som är sjuka. Och så spärras de in, med minutiösa diagnoser utifrån deras friskhet – de ödmjuka och de toleranta, de lojala och de generösa, de uppriktiga och de kloka. Problemet är att detta får konsekvenser för läkaren själv. För efter en djup självrannsakan inser han att han själv helt saknar brister, besitter en perfekt mental balans – och låter därför till slut spärra in sig själv i Gröna huset.

Vansinnesläkaren är ett litet mästerstycke som förebådar såväl 1900-talets totalitära ideologier som diktatorsromanen, en genre som flitigt skulle utövas i Latinamerika i generationerna efter Machado de Assis. Dessutom känns novellen förbluffande modern i sitt sätt att ifrågasätta gränserna mellan normalitet och sjukdom. Sådant gör Machado de Assis till en ständigt aktuell författare. Liksom det faktum att det politiska livet, som han gisslar i sina romaner, fortfarande är ett ganska smutsigt spel i Rio de Janeiro och i Brasilien.

Men om sin hudfärg talar inte Machado de Assis. Sådana aspekter gör sig bara påminda på ett indirekt sätt, som när en slav kommer in i rummet för att servera te i en novell, eller när en romangestalt bevittnar hängningen av två svarta män.

Varför skrev Machado de Assis aldrig om sin fattiga barndom och sitt etniskt blandade ursprung? Tystnaden var kanske det pris han fick betala för sin väg till tidningarna, till akademin, och till den främsta parnassen.

En bok kan inte rymma hela livet, även om det är författarens uppgift att oavbrutet försöka. På samma sätt föreställer jag mig att de båda mystiska männen i Flamengo fortfarande går runt och letar efter en kartong för en människa, död eller levande. Och jag kan inte göra mig kvitt känslan av att det finns ett annat författarskap bakom Machado de Assis författarskap, en berättelse som aldrig skrevs eftersom samhället inte tillät det. Men vem vet, liksom Brás Cubas skrev sina memoarer från andra sidan graven, kanske Machado de Assis fortfarande skriver på denna andra berättelse – den som aldrig kommer att nå oss.

Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".