Läs Martina Jarminders text

Hitler, Hitler, Hitler. Kan vi prata om tysk kultur utan att nämna Hitler?

Det verkar inte så i allmänhet, och inte när det gäller Richard Wagner i synnerhet: älskad på svenska operascener, omfamnad av amerikanska filmregissörer som använt hans musik – men ofta kritiserad för sin antisemitism och för att Hitler, som föddes en mansålder efter Wagner, tyckte om det han hörde.

Två röster om den gamla, tyska kulturen blir det i dagens Obs – om Wagner och den aktuella uppsättningen av Mozarts Trollflöjten i Malmö och om en svensk kulturdebatt som är så ängslig att kritikerna får beröringsskräck av allt som andas tysk hänryckning. Åtminstone om vi ska tro Martina Jarminder, ledarskribent på Skånska Dagbladet.

Ett intresse för tysk kultur leder ofta till ett besvärat mumlande om andra världskriget, som om både Goethe och Richard Strauss ingått i en konspiration för att sätta en liten arg man med kort mustasch i regeringsställning i början av 1900-talet.

I år är det 200 år sedan Richard Wagner föddes. Ingen lockar till vansinnigheter hos annars kloka, sansade och bildade människor som han. Wagner ställs till svars för hur efterkommande har använt hans musik som ingen konstnär varken före eller efter honom. Alla vet att han var antisemit, precis som att alla vet att Strindberg hade ett kluvet förhållande till kvinnor. Men till skillnad från fallet Strindberg finns det litet eller inget intresse för att nyansera bilden av Wagner hos hans kritiker. Det är helt i sin ordning att inleda med att man hatar honom och sedan recensera detta onda, som för att upplysa de i publiken om att de tänker fel.

Om man som jag läst allt man kunde komma över om Wagner, inklusive hans egna texter, blir man förbryllad. Det är en mångbottnad och ömsint person som syns, långt ifrån nidbilden av en fradgetuggande antisemit. Hans verk är miltals från onyanserad nationalistpropaganda.

Smarta, bildade och roliga Gunno Klingfors skrev en överraskande text på SVT Kulturs debattsida förste mars om hur besökarna bör varnas för eventuellt antisemitiskt innehåll när de ser Wagners sista opera Parsifal på bio, som om tonsättarens tankar i så fall skulle smitta. Med tanke på hur mycket kultur människan har konsumerat med mörkare teman än Parsifal, ett av musikhistoriens vackraste verk, är det märkligt att vuxna behöver varnas för ett biobesök.

Förra året uppmanade Expressens kunniga musikredaktör Gunilla Brodrej på tidningens kultursida 24 augusti oss att ”våga vägra Wagner”, på grund av hans antisemitism. Inte andra kompositörer med kontroversiella åsikter, bara Wagner. Publiken förväntas förlora inte bara basal kunskap i historia, utan också sitt kritiska tänkande när de utsätts för några takter av hans musik.

Friedrich Nietzsche
varnade för det i sin nidskrift Fallet Wagner, där han menar att tonsättarens musik är skadlig för hysteriska fruntimmer. Men den skrevs på artonhundratalet och teorin om hysteriska kvinnor är inte längre relevant, så varför har de här tankesättet gjort comeback? Är det en del av något större? En ny inriktning i svensk kulturdebatt?

I december 2009 hade man i vårt land på fullaste allvar en tisdag en diskussion morgonsoffan om huruvida man skulle förbjuda Markis de Sade, eftersom Justine var obehaglig och innehöll våld mot kvinnor? Alltså samma diskussion som man hade i slutet av sjuttonhundratalet.

Diskussionen om de Sade ingav mig en stark känsla av obehag, precis som Wagnerårets hittills absurda retorik: i vilken annan demokrati har man i vår tid seriösa diskussioner om att censurera etablerad kultur utan att rodna?
Under just den nazitid som kritikerna gärna tar upp, existerade begreppet entartete Kultur, alltså degenererad kultur. Det användes bland annat om musik av judiska kompositörer, som Zemlinsky, vars underbart, sensuellt överorkesterade Lyriska symfoni är en av mina personliga favoriter. I Sverige försöker man i samband med Wagner återuppväcka tanken om att viss kultur är till sin natur degenererad. Han målas 2013 med samma nyanslöst breda pensel som man anklagar honom för skildra judar eller franska kompositörer med.

Varför är det i fallet Wagner så att tonsättarens liv är viktigare än verket? Om Wagner ville förmedla nationalism och hat misslyckades han, lite som Strindberg misslyckades med Fröken Julie, som enligt förordet ska vara en hård näpst av kvinnan och hennes duglighet. Istället är det betjänten Jean som framstår som svag och Julie som går moraliskt segrande ur striden, trots rakkniv och grönsiska. Verkets innebörd ligger i stor utsträckning hos mottagaren. Wagners verk handlar om kärlek och empati som huvudsyftet med den mänskliga rasens resa: varför är det mindre viktigt?

I andra länder med stort Wagnerintresse, som Tyskland, Storbritannien eller USA skulle man bli i lika delar förfärad och road av den svenska analysen. Att reducera en av musikhistoriens största kompositörer till en politisk pinsamhet som kan och bör censureras är extremt.

Men kanske är det inte märkligt att svenska kritiker förvirras. Om man vägrar hänryckas av ett verk vars huvudsyfte är hänryckningen, viljan och inte föreställningen som Schopenhauer skulle ha sagt, och till och med varnar för faran i hänryckning, så är det kanske inte konstigt att man förskräcks av publikens reaktion på Wagner, i tron att den utsätts för något skadligt. Givetvis är det enormt nedlåtande. Nån måtta på misstron mot kulturkonsumenten får det vara. Wagner har frälst betydligt fler själar än han förlett.

Diskussionen liknar på ett oroväckande sätt grälet som gått till historien som le Querelle de Bouffons, ungefär komikergrälet. Bland andra Jean Jacques Rousseau deltog och ägnade sig åt ett frustande hätskt fördömande av den franska komiska operakonsten och ohejdat prisande av italiensk opera buffa. Det är oftast så att Wagners hätskaste kritiker, eller de som kritiserar tysk kultur i allmänhet, har estetiska skäl för det i botten. Den överspända Wagnerkritiken är ett nutida querelle de bouffons. Det är på tiden att det upphör. Låt oss lägga de kulturella korten på bordet och säga: jag tycker inte om det här. Du får tycka vad du vill, jag tänker inte försöka manipulera dig med politiska skamgrepp från en svunnen tid, jag uppmanar dig att inte lyssna för att jag inte tycker det är bra musik eller för att handlingen inte tilltalar mig. Vi som tycker om tysk musik hade tyckt att det var trevligt att inte tillskrivas skumma motiv eller få veta att vi saknar förmåga till kritiskt tänkande på grund av det här intresset.

Martina Jarminder

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".