Läs Gunilla Brodrejs text

Martina Jarminder är ledarskribent på Skånska Dagbladet och Wagnerfantast och i sitt inslag om hur Wagner hånas i Sverige nämnde hon ju ett par kritiker och en av dem är Expressens Gunilla Brodrej. För ett halvår sedan såg hon tendenser till att Wagner hyllas helt oreflekterat på olika scener i Sverige, och i sin artikel uppmanade hon läsarna att våga vägra Wagner. Hon ska förklara varför – och vad hon anser är trångt i den svenska kulturdebatten. Utgångspunkt är en annan, aktuell uppsättning, av en annan kompositör från det tyska språkområdet. En föreställning som publiken kanske också ska våga vägra – eller åtminstone, ifrågasätta.

För någon vecka sedan såg jag Mozarts Trollflöjten på Malmöoperan.

Det är tyvärr en uppsättning som både innehåller rasism och kvinnofientlighet.

Man har valt att använda den tyska originaltexten oredigerat. Kvinnor förminskas oreflekterat och den svarte slaven Monostatos framställs som en ondskefull inföding ur Tintin. I sin bruna tjockdräkt och primitiva gestaltning saknar han helt försonande drag till skillnad från scenens alla vita upplysta hedersknyfflar.

Under tiden, har vi ett samhälle där migrationsministern beskriver människor med goda egenskaper i termerna blont hår och blåa ögon.

Varje gång man sätter upp Trollflöjten måste man förhålla sig till den där slaven som inte får älska för att han är svart.  Man kan inte bara spela fram honom så som han var tänkt från början. Och på tal om Wagner. Numera är det ingen regissör värd namnet som låter Mime vara den buskiga kroknästa obehagliga jude Wagner avsåg när han skrev Nibelungenringen. 

Det har runnit mycket vatten under broarna. Vi kan inte utan att röra, ändra och omtolka, använda samma metaforer som då för att beskriva ondska. De måste anpassas till vår samtid, till det tankestoff som rör sig nu. Det handlar inte bara om vilken kostym man väljer, utan lika mycket om vilka värderingar och tankar och känslor vi klär rollerna i.

Konstvärlden måste omforma och problematisera, så även dess kritiker, det är inte tecken på någonting ont, tvärtom.

Och det har ingenting med överspändhet, pekpinnar eller misstro mot publiken att göra.

Martina Jarminder tolkar min ifrågasättande text ungefär som att jag har samma inställning till Wagner som Siewert Öholm en gång hade till hårdrocken.  Det vill säga en banal övertro på musikens skadliga påverkan på lyssnarna. Det tycker jag är en något lättkränkt reaktion.

När jag skrev kommentaren på Expressens kultursida pågick Berwaldhallens kampanj Våga vara valkyria. Inför en Wagnerkonsert kunde publiken tävla om att utse sin egen valkyria.

Samtidigt hade jag just läst en helt ny svensk utgåva av Richard Wagners antisemitiska propagandaskrift ”Judendomen i musiken”.  Där försöker Wagner leda i bevis varför judar är ovärdiga och farliga varelser vars konstnärliga försök ska mottas med största skepsis. I några av sina operor försökte han gestalta precis det där.

Det är säkert så att Martina Jarminder, som verkar vara väl insatt i den tyska kulturen, har läst den här boken både framlänges och baklänges. Hon är trött på att ständigt bli påmind om Wagners drivkrafter. Jag tycker tvärtom att det är viktigt att fortsätta påminna om dem. Jag hade själv aldrig läst den chockerande skriften i sin helhet, tills i somras när den för första gången förelåg i svensk översättning.

Sedan Birgit Nilssons dagar kan man lugnt säga att Wagner är normerande för operaintresset. Två skribenter, Gunno Klingfors på SVT och jag, har på varsitt håll valt en kritisk infallsvinkel. Vi är ganska ensamma om det, våra största dagstidningar gör hela uppslag för att lansera Wagnerpremiärer.

Senromantiken dominerar fortfarande våra konserthus: Det är alltså inte bara Wagner som står i vägen för samtiden och den mer finstilta barocken. Jag lyfte den problematiken i min text och spetsade till det som en uppmaning till institutionerna att våga vägra Wagner. Det vill säga, våga spela nytt, spela annat.

Men Martina Jarminder målar upp en bild som föreställer ett livligt ställningskrig mellan styvnackade Wagnerkritiker och missförstådda wagnerfans. Något sådant har jag inte hört talas om. Över huvud taget är musikdebatten i Sverige sorgligen avsomnad.

Det kanske blir lite dålig stämning av att någon då och då påminner om Wagners judehat, men det får det nog vara värt. Tro mig, det tål han.

Och för att återknyta till Malmöoperans Trollflöjten. Om den uppsättningens rasistiska gestaltning av den moriska slaven Monostatos hade dykt upp i en barnfilm av Stina Wirsén, då är jag rätt säker på att vi hade haft en Mozart-debatt nu.

Men, bara som ett exempel, samtidigt som DN kultur just nu har hög svansföring när det gäller antirasismen rekommenderar deras operakritiker precis den här föreställningen till – barn.

Gunilla Brodrej

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".