Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Marie Lundquists text

Publicerat onsdag 27 mars 2013 kl 13.13

”Hon klarar ju inte ens av att ta en bild”. Så har någon fotokritiker sagt om Sophie Calle - konstnären, fotografen, författaren,  äventyrerskan. Jag slutar uppräkningen av titlar där, även om jag lätt skulle kunna fortsätta att täcka henne med så många olika benämningar att hon till slut blev helt osynlig. Från den nyss nämnda negativa värderingen av Calles fotografiska hantverkskunnande till rollen som en av Frankrikes mest omtalade samtidskonstnärer, kan steget tyckas vara långt, för att inte säga oöverstigligt.  Ändå – om någon klarar att ta klivet från amatör till mästare i en handvändning, så är det Sophie Calle.  Lika lätt som hon flyger mellan identiteter och flyttar ut sina egna gränser skiftar hon kameleontiskt mellan de olika skepnader i vilka hon själv framträder i sina verk.

Var går gränsen mellan mig och de andra? Hur nära en annan människa kan vi gå? Kan vi drömma hennes drömmar, se med hennes ögon, göra oss en bild av hennes värld? Det är den här sortens frågor som Sophie Calle oavbrutet sysslat med i över 30 år. I en rad i grunden ganska enkla förställningslekar, en sorts konstnärliga charader, där hennes eget jag byter plats med och leker titt-ut med andras, utforskar Sophie Calle de kulturella lagar och föreställningar som styr mänsklig samvaro.  ”Jag har inte självklart identifierat mig som fotograf”  säger hon, ”i flera verk har det inte ens varit mina egna bilder, utan bilder som  jag hittat eller som någon annan har tagit”. Också här blandar Sophie Calle samman begreppen liv och verk till den grad att gränsen mellan dem till sist upphör. Varje försök att nagla fast henne vid en färdig definition, en slutlig bestämmelse, glider hon elegant förbi genom sina underfundiga sätt att vända på de invanda begreppen.

För Sophie Calle är det inte bilden i sig som är intressant, inte det guldkantade enskilda fotografiska ögonblicket som ska bevaras åt eftervärlden. Heller inte bilden som enligt den slitna devisen ”säger mer än tusen ord”.  Tvärtom är det bilden som komplement till texten, handlingen, akten, som ännu en pusselbit i det oändliga läggspel som utgör livet och som aldrig riktigt går ut.  De höga murar som omgärdar integriteten i vår kultur kringgår hon med lekfullheten och humorn som hjälp. Det finns ingen aggressivitet eller illvilja i hennes sätt att montera ner de gränser som vi sätter upp kring vår person, mera av en slags hemlighetsfull, barnslig lusta som ibland kan förvandlas till en nästan nördliknande besatthet av att systematiskt och tvångsmässigt avsöka nya kontinenter inom den mänskliga existensen.  Det är kanske denna envishet som är det mest imponerande med Sophie Calles livsverk. Sedda ett och ett kan hennes projekt mest likna barnsliga upptåg, men när man lägger ihop alla de idébaserade lekar som hon sysslat med ända sedan 80-talet framstår en imponerande konsekvens.

I sitt projekt ”The Graves”- ”Gravarna”, har hon flera gånger återvänt till de gravar hon en gång fotograferade på en kyrkogård  i Kalifornien. Gravar som representerar identitetens limbo,  den avpersonaliserade döden, och som består av stora stenplattor som vilar direkt på marken, var och en försedd endast med en enda en-ordig inskription i versaler:  MOTHER, FATHER, SISTER , HUSBAND. Inga namn, inga årtal, inga utsmyckningar. Trots det blir åsynen av dessa namnlösa varelsers gravar mycket berörande. De som vilar där blir ingen och samtidigt alla. En sinnebild för vad vi kommer att förvandlas till, där på den andra sidan.  Kanske var det här hennes intresse att utforska identitetens gränser en gång började, på den plats där den tycks upphöra. En plats som hon fann utan att iscensätta den. Det måste ha varit ödets lekfulla fingervisning åt konstnären, vars efternamn, åtminstone på svenska,  är helt i linje med det allvar med vilket hon fullföljer sitt konstnärliga uppdrag.

En voyeur är enligt ordboken en person som får lustkänslor av att (i smyg) titta på andra personers sexuella aktiviteter.  Den fotografiska blicken inrymmer alltid en essens som tangerar den sortens lustkänslor – lusten att avtäcka det förbjudna, att med kameraögats hjälp lyfta på den förlåt som täcker verkligheten och se ännu mer, komma ännu närmare. Vi är alla en sorts voyeurer när vi betraktar vår omvärld – vare sig vi vill erkänna det eller inte.  I sitt arbete med att utforska gränsen mellan vår privata identitet och vår offentliga, går Sophie Calle ett steg längre genom att bli sin egen voyeur. För att skugga sig själv hyr hon in en privatdetektiv som minutiöst rapporterar och fotograferar varje steg hon tar.  Vad är det vi får ta del av i denna rapport? Fläker hon skamlöst ut hela sin person inför våra lystna blickar? Eller är beteendet i själva verket en lysande illustration av den polske författaren Witold Gombrowicz välbekanta ord från en av sina Dagböcker: ”Genom att före er in i mitt väsens kulisser tvingas jag själv retirera till ett ännu större djup”.(Slut på citat).

Sophie Calle inte bara dokumenterar verkligheten, hon förändrar den också, färgar av sig på den, lämnar spår. Ett ömsesidigt utnyttjande uppstår där alla de delar som hennes verk består av: fotografier, texter, ting, röster, iscensättningar, tillsammans griper in och formar en brokig, oförutsägbar och föränderlig bild av tillvaron. Vid flera tillfällen tycks slumpen ha trätt in som hennes bundsförvant, ibland så vältimat att man frestas tro att det inte handlar om någon slump. Men kanske är det bara Calles öppenhet inför tillvarons alla skikt som gör att den synkronisering som livet alltid rymmer, stiger fram och blir synlig. Inte för inte har hon samarbetat med en annan av slumpens stora utforskare, författaren Paul Auster. I sin roman ”Leviathan”, beskriver han en fiktiv person, Maria, som experimenterar med identiteter, sin egen och andras, på ett liknande sätt som Calle gjort. När hon läste Austers bok, fick hon idén att utföra just de lekar han beskriver där, alltså att i verkligheten bli den romangestalt han gjort henne till. Till exempel föreskriver hon sig själv vad hon kallar ”en kromatisk diet”, en mathållning där all mat hon äter under en dag måste vara av samma färg. Ett experiment som naturligtvis återges i färgfotografier. 

Skapelsen är inte slutgiltig.  I varje möte med en annan omskapar vi varandra.  Det är denna repris på skapelsen som Sophie Calle oavbrutet visar i sina verk.  Det handlar också om de föreställningar vi gör oss om människor och ting i deras frånvaro.  Sophie Calle utmanar den fotografiska blicken och dess sätt att avtäcka verkligheten. Är den endimensionella platta bild som fotografiet ger oss sann? Eller består denna bild i själva verket lika mycket av alla våra föreställningar om det vi ser, dem som ligger bakom vår blick och oavbrutet färgar av sig på den?

Ett sätt att närma sig seendet är att intressera sig för det motsatta, det icke-sedda. I ett av sina projekt har Sophie Calle fotograferat och intervjuat ett antal blinda personer och frågat dem om deras föreställning om skönhet. Hur föreställer man sig bilden av något man aldrig har sett? Tanken hisnar. De blindas svar ger oss nya verktyg för att uppfatta världen. En av de tillfrågade säger: ”Grönt är vackert. Därför att varje gång jag tycker om något, får jag höra att det är grönt. Gräs är grönt, träd, löv, naturen också. Jag tycker om att klä mig i grönt”. En annan avvisar själva frågan: ”Skönhet, jag har gett upp skönhet. Jag behöver inte skönhet. Jag behöver inga bilder i hjärnan. Jag kan inte uppskatta skönhet. Jag har alltid hållit mig borta från det”.  Intill svaren har Sophie Calle fotograferat de bilder som beskrivs. Men också avporträtterat de blindas ansikten. Deras ögon som både ser och inte ser. Plötsligt förstår jag hur mycket tilltal det finns i en seende blick. I avsaknad av detta tilltal måste jag som betraktare själv uppfinna en annan form för närmande och respekten för det outgrundliga i varje människas väsen ökar.

I projektet ”Take care of yourself” använder sig Sophie Calle av ett brev från en man som haft ett förhållande med, ett brev där han gör slut med henne och vars sista rad lyder just ”Take care of yourself” -  ”Ta hand om dig”. Calle beslöt att ta denna hans uppmaning bokstavligt, men att göra det helt på sitt eget sätt, genom att distansera sig från brevet, kopiera det och ge det till 107 olika kvinnor med vitt skilda erfarenheter, åldrar och yrken, för att låta dem, var och en på sitt sätt, tolka det, analysera det, kommentera det, förstå det, svara på det, dissekera det, översätta det….Resultatet blir en fascinerande sammanställning där brevet alltmer laddas ur på det personligt sårande innehållet genom att till exempel analyseras grammatiskt, översättas fonetiskt, sättas upp som en pjäs, skrivas ut som ett korsord, användas som grund för en psykologisk karakteristik av avsändaren,  som underlag för en uppsats om heterosexuell kärlek i Västerlandet, tonsättas som en sång, etc etc. Allt åtföljt av fotografier som visar de medverkande kvinnorna i olika situationsstudier med sagda brev i handen eller intill sig.

”Jag är Ingen” svarar Odysseus cyklopen i Odysséen och med denna listiga ordlek räddar han sig och blir fri. Paradoxen är att för att uttala dessa ord måste det finnas  en ”Någon”. Sophie Calle leker med jaget, sitt eget och andras,  jonglerar med det, mångfaldigar det, suddar ut det, kastar det som boll mellan sig och betraktaren.  Ser det flyga högt däruppe och färdas med vinden i okända riktningar. Det är upp till oss, vi som betraktar hennes verk från en mer markbunden position, att hålla ut handen och vara beredda, att liksom hon, fånga det oväntade när det faller ner på oss.

Marie Lundquist

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".