Läs Niklas Söderbergs text

Egentligen är det märkligt hur slitstark idén om de sju dödssynderna visat sig vara. Trots att de aldrig ingått i protestantismen kan de flesta på rak arm räkna upp fyra-fem av dem. Visst, de tycks behandla allmänmänskliga drifter, men varför sju stycken och varför just dessa? Är det verkligen en heltäckande katalog? Borde kanske inte passiv aggressivitet räknas in också? Hyckleri? Fast det kanske allra märkligaste är att dödssynderna lever kvar ö h t då de i mycket är överspelade i vår tid. Lusta är väl snarast inverterat till en modern dygd? Och vrede och högfärd kan lätt omtolkas till vinnarskalle och integritet. Avund och girighet må fortfarande vara negativa attribut, men samtidigt ses de som outrotliga delar av den mänskliga naturen –  ja som nödvändiga drivkrafter för nyskapande och tillväxt. Frosseriet är lite mer komplicerat, då det är förutsättningen för vårt ekonomiska system. Här har vi omförhandlat definitionen: frosseri är att överkonsumera bjäfs och smäck – medan den som konsumerar kvalitetsprodukter investerar i njutning och välbefinnande. Populasen bälgar i sig rusdrycker, medelklassen läppjar på sitt vin.

Återstår så lättjan. Också den skulle kunna ses som inverterad till dygd – förmågan att slappna av, varva ner, semestra, hålls ofta fram som ett föredöme. Emellertid är den slöhet som avses bland dödssynderna av ett lite annat slag. I många beskrivningar liknar tillståndet snarast melankoli eller klinisk depression. För att skilja denna dystrare lättja från godmodig förnöjsamhet kallar jag den hädanefter för sitt latinska namn: acedia. Och mycket talar för att acedians status som dödssynd fortfarande är helt intakt idag.

Men innan jag går in närmare på det måste nåt sägas om själva syndabegreppet. I den kristna teologin (vi bortser här från Luthers arvsynd) är synden nåt som befläckar en från början ren själ, och det förlåtelsen eller frälsningen gör är att återställa denna oskuld, själen tvättas ren och ursprunglig. Och det är ingen slump att dagens individualism i princip hamnat i samma figur: alltså att självförverkligandet är att bli det man redan (egentligen) är. Jaget ska resettas genom att beroenden och misstag suddas ut. När det gäller dödssynderna är det därför viktigt att komma ihåg att dessa inte är ”dödliga” för att de är värre, eller grövre, än andra synder. Det räcker med att jämföra med de tio budorden för att inse att så inte är fallet. Mord, stöld, otrohet, lögn, tas trots allt inte upp bland dödssynderna. Dödligheten ligger istället i att de är synder som leder till andra synder, ett slags smitthärdar eller moderstaser. Där budorden är juridik, reglerar hur vi bör agera gentemot andra, riktar dödssynderna in sig på tillstånd, dvs känslolägen och affekter som orsakar överträdelser av budorden. De är disciplinerande snarare än lagiska, mer moraliserande än moraliska. Och det är här som acedian blir intressant som ett syndfullt tillstånd som fortfarande hotar det moderna samhällets moral. Den apatiska personen oroar genom att förneka vårt högsta goda: individualismen. Apatikern agerar inte, värnar inte sin integritet, träffar inga val, och framstår för oss därför som ett slags ting. Den identitet som ligger till grund för såväl det demokratiska som det ekonomiska systemet är den fria och handlingskraftiga individen, den som skapar sitt eget öde. Inför detta ideal (eller utopi kanske snarare) framstår acedians människa som ett dött föremål – en person som gett upp att vara subjektet i sin egen mening blir därför ett objekt.

Nu är dock inte den apatiska eller kliniskt deprimerade människan det mest oroande exemplet på acedia idag. Den apatiska är för passiv i sitt framträdande för att verkligen hota moraliteten om frihet och dådkraft. Varje moral behöver varnande exempel för vad som händer ifall man uppvisar svaghet i karaktären. Och som projektionsyta för detta lämpar sig apatikern dåligt, hon är alltför mycket ett offer – för omständigheter eller kemisk obalans. Det måste finnas nåt att förebrå syndaren. Och här passar de överviktiga oerhört mycket bättre in. Fet blir man på grund av en avgörande svaghet – man brister i självbehärskning. Acedians passivitet sedd som handling, och försyndelsen: att man inte väljer. Så säger alltså modernitetens moral – jag talar här och hädanefter INTE om konkreta feta människor, utan om hur de betraktas, och behandlas, idag.

Det finns ingen grupp i samhället som möts av så mycket förakt och ohöljda fördomar som de tjocka. De är kastlösa, legitima villebråd för hån. På grund av att fetma uppfattas som självförvållat tycks inga spärrar finnas för hur de framställs i film och teve. Fysionomiken regerar här oinskränkt. De tjocka är alltid klumpiga och småkorkade. Och ute på stan följs de av ogillande blickar, löje, ibland t o m av direkt avsmak. De feta ses som opassande, obscena. Deras fel – att de tycks manifestera en brist på vilja och kontroll - ytterst sett kanske den ofrihet som livet självt bär på i form av sjukdom, åldrande och död. Att det finns yttre och inre krafter som vi inte rår över, och som en dag även kommer att knacka på vår dörr. På punkt efter punkt har moderniteten satt upp en motpols-logik där det goda representeras av det slanka, fasta, smidiga, av ordning och tillväxt – och det onda då av det feta, formlösa, otympliga, av kaos och förfall. Det ena är liv, det andra är död. Och i överförd mening talar vi självklart om att ett företag bantar sin personalstyrka, organisationer slimmas, streamlineas, dödköttet skärs bort. Strömlinjeformen är modernitetens emblematiska form, den är tät och friktionsfri, utstrålar solvens, nödvändighet, ett slags maximerad vilja. Idealet gäller såväl estetiskt som för hur ekonomi och samhälle bör skötas. Men också på ett individuellt plan, som både psykisk som fysisk självbild. En teflonsjäl i en teflonkropp. Inget sätter spår, och inget svinn sker. Självförverkligande betyder som sagt att bli det man redan egentligen är, genom att ta bort allt överflödigt. 

Men kan man inte se de överviktiga som ett slags livsnjutare? Den brist på impulskontroll vi tillskriver dem kan ju också ses som att de följer sitt begär, ja sitt hjärtas vilja? Griper dagen. Istället betraktas deras ätande som ett missbruk, ett monotont och glåmigt nedhasande i ofrihetens brant. Vår tid älskar att se sig själv som hedonistisk, men är i själva verket ytterst sval och kontrollerad. Det vi konsumerar förtär och förfogar vi över till fullo, och genom ägandet görs varorna till bekräftelser på jagets suveräna kontroll. Konsumtionens löfte är alltså att varan lämnar ägaren i orubbat bo, avnjutandet är svalt, och målet är förströelse snarare än omvälvande upplevelser. De feta utmanar denna försäkran på ett trefaldigt sätt: genom att låta sig invaderas och ägas av objektet (som i beroendet), genom att spår sätts, att konsumtionen får konsekvenser, samt genom att, i och med sina kroppar, manifestera en expanderande kontrollförlust - de väller över sina gränser, tycks kontinuerligt vara på väg mot oss andra. Som om de vore smittbärare, och acedians smitta då en hemlig längtan efter att helt få ge efter för begäret, att också vi får släppa kontrollen. Man kan säga att vår tid dubbelexponerar två motsägande bilder av de tjocka: dels att de absolut inte njuter av sin konsumtion, utan missbrukar – och dels det motsatta – som ett slags varnagel: detta är vad som sker om man njuter för mycket, inte håller begäret i strama tyglar. Hos de kraftigt överviktiga anar vi motsägelsen mellan senkapitalismens två påbud: du skall njuta! och: du skall aldrig förlora kontrollen!

Att acedian fortfarande har en starkt moralisk funktion hänger alltså samman med att vi definierar människan som någon som alltid är fullkomligt oberoende, alltid väljer, och som är sig själv oavsett omständigheterna. Och så skör, för att inte säga förljugen, är denna idé att varje tecken på motsatsen måste bekämpas. Så långt som möjligt genom att förtigas, hållas utom synhåll – som vi gör med gamla, sjuka, galna, hemlösa, ja miljöförstöringen.  Eller som en strikt tuktan av den egna kroppen, dess insisterande på att vara behårad, lukta, fetna och åldras. De tjockas olycka härvidlag är att de inte kan göra sig osynliga, inte håller sig på plats. Genom sin blotta närvaro tycks de påminna oss om att livet inte låter sig streamlineas, och att ändligheten gradvis äter sig in i all tillväxt. Deras acedia förefaller oss manifestera termodynamikens dystra prognos om ett konstant fall mot den absoluta nollpunkten. Form sönderfaller i formlöshet, aktiv expansion äts upp inifrån av expanderande passivitet, energi omvandlas till energi av lägre kvalitet – acedia är m a o entropi, en tilltagande upplösning som tidens gång medför. På de feta projicerar vi vår skräck för kaos, åldrande, dödens framryckning; och i det tilltagande bukfettet spårar vi samma uppmarsch hos oss själva. För att slippa undan den insikten förtrycker vi de tjocka, bemöter dem överallt med löje, förakt, utfrysning och gör dom till de sista dödssyndarna.

Niklas Söderberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".