Christer Sanne: Ett hållbart samhälle förutsätter politiskt mod

Ur Obs i P1, den 3 april 2013.

40-timmarsveckan i Sverige infördes 1973. Sedan dess har konsumtionen fördubblats. Det är inte bra för miljön. Men Långtidsutredningen räknar med att den privata konsumtionen nästan ska fördubblas en gång till år 2030. Alltså en 4-dubbling från 1973 och en ekologisk mardröm.

Ändå nämner långtidsutredningen överhuvudtaget inte miljön. Den enda hållbarhet den bekymrar sig över på 238 sidor är finansiell hållbarhet.

Att konsumtionen kan öka beror på den tekniska utvecklingen som i genomsnitt gör vårt jobbande några procent effektivare varje år. Om vi fortsätter att jobba som nu så ökar produktionen lika mycket och miljöbelastningen nästan lika mycket. Det är som att stå i en uppåtgående rulltrappa som lyfter oss till en alltmer ohållbar värld. Bara för att stanna på samma nivå måste vi därför gå neråt i rulltrappan.

Ett sätt att gå neråt är att skärpa kraven på ren teknik och, framför allt, att se till att den kommer till användning. Staten måste hantera rekyleffekten, dvs. att när tekniken gör saker billigare så tenderar vi att ta ut mer av dem. Mer resor när bilarna blir energisnålare, större bostäder när de blir bättre isolerade. Tekniken är varken god eller ond men den måste matchas av en social ordning om den ska leda till ett hållbart samhälle.

Men bara teknik räcker inte; vi måste också gå nerför rulltrappan genom att arbeta mindre och på så sätt hålla tillbaka produktionsökningen. Rädda världen genom att jobba mindre. Kanske en utmanande slogan men jag menar att om miljörörelsen ska bli relevant måste den våga ta nya grepp. Den måste också peka tydligt på avgörande frågor som styr människor och politiken. Och identifiera motståndet: vilka som kan bli förlorare och hur deras motstånd ska kunna hanteras.

Egentligen är detta en uppgift för statsmakten och förvaltningen. Den har ju tagit på sig ansvaret för att planera vår framtid. Jag har också mött många offentliga tjänstemän som känner sig klämda när de åläggs att göra både miljöplaner och tillväxtplaner. Det går ju inte ihop säger de själva.

En styrande tanke är ju att vi måste ha ekonomisk tillväxt. Men idag gör tillväxten troligen mer skada än nytta. Den är helt enkelt oekonomisk eftersom den inte leder dit vi vill.

Och ska vi verkligen skapa jobb till varje pris? Idag blundar politikerna för alla komplikationer. Staten visar ett Janusansikte: å ena sidan förmanas vi att vara rädda om miljön, att skölja ur mjölkpaketen och cykla. Å andra sidan tubbas vi att konsumera mer för att skapa jobb. Det går inte ihop. De nya arbetstillfällena borde skapas genom att dela på det arbete som behöver utföras.

För vad blir det för jobb annars? Tankesmedjan New Economics Foundation i England har räknat ut att vissa jobb ger tio gånger mer samhällsnytta än de ger i lön. T ex barnomsorg eller jobb med återvinning. Andra jobb är tvärtom väldigt samhällsskadliga, som reklamare som uppmuntrar till onödig konsumtion. Eller, allra värst, skatterådgivare som hjälper rika att undvika skatt. Dom kostar samhället 47 kronor för varje krona de har i lön – och då är dom ändå väldigt högavlönade!

Det finns en skrämselpropaganda om att en hållbar livsstil skulle betyda ”hästkärror och stampade jordgolv”. Därför har jag försökt räkna på om det är möjligt att fortsätta att leva ett modernt och bekvämt liv och ändå rädda världen, alltså ett ”one-planet-living” som engelsmännen säger.

För att klara det så kallade 2-gradersmålet bör utsläppen av koldioxid ha minskat 70 % år 2030. Det är enkel matematik: nedgången bör vara lika stor procentuellt sett varje år. Det duger inte att vänta på fantastiska teknikvinster i framtiden; det krävs ett kontinuerligt gnetande på alla fronter.

Vi skulle kunna nå halvvägs dit genom att skärpa kraven på teknisk utveckling och styra kraftfullt mot t ex renare bilar, längre livslängd för våra prylar och bantade bostadskrav osv. Om vi dessutom kan enas – anställda, fack och riksdag – om en arbetsvecka på ungefär 30 timmar kan vi klara hela det radikala kravet på 70 procents minskning.

I brant förenkling kan resultatet beskrivas som att om 20 år leva, alltså äta, resa, bo osv, på 90-talsnivå. Men naturligtvis med 2030 års teknik. Det skulle definitivt vara ett modernt och bekvämt liv. Dessutom skulle det ha en viktig bonus: betydligt mer fritid.

Detta är ett svar för Sverige. För att rädda världen måste andra rika länder gör likadant men de har lika goda skäl att göra det som vi.

Ett hållbart samhälle är alltså möjligt om vi använder tekniken på rätt sätt. Det kräver inga större uppoffringar men omställni0ngen kan ändå bli påfrestande. Jobb, företag och hela branscher skulle påverkas. De som råkar illa ut kommer att protestera medan vinnarna – och dit hör de ännu ofödda – har svårare att engagera sig. Det är en machiavellisk snedsits som kan vara mycket svår att hantera. Allt kommer att hänga på det politiska modet och viljan. Första steget borde vara att gå från ord till siffror för det är ju så att aritmetik är ingen åsikt.

Christer Sanne är aktuell med boken ”Hur vi kan leva hållbart 2030”.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".