Läs Ulf Peter Hallbergs text

Jag har alltid intresserat mig för historien och livet. Det är nog vad de flesta författare tror sig undersöka, samtidigt som tvätten hopar sig i smutskorgen, räkningarna slängs in under någon byrå och närstående lider. Vi tror att vi med våra historier räddar något. Men vad? ”Och disken?” skriker någon. Ännu högre: ”Det är liksom alltid tjusigare att undersöka historien än att skrapa bort det kladdiga på tallrikarna.” Så jag har funderat på vad som kommer först. I vilken ände börjar man?

   De flesta historiska framställningar börjar inte med disken, utan med urtiden, dinosauriernas utdöende eller antiken. Och framställningen är rätlinjig, kontinuerlig. Först händer en sak, och sedan en annan. Den tyske historikern Ranke, historismens store företrädare, är uppfylld av frågan hur det egentligen var. Detta betraktelsesätt innehåller föreställningen om hur människosläktet skrider fram genom en homogen och tom tid. Saker och ting faller på plats och förklaras, orsakskedjor och översiktliga resonemang läggs som ett raster över historien.

   En krönikör däremot, som begår misstaget att inte kunna skilja mellan stort och smått, gör rättvisa åt en tanke som numera – när ingen föreställning om historien tycks riktigt tillförlitlig - uppskattas: Krönikören antyder att ingenting som hänt i historien bör ges förlorat. Och det finns till och med de som hävdar att modet är allra bäst på att spåra upp sådant som gått förlorat i det förflutna: ”Modet har väderkorn för det aktuella var det än döljer sig i djungeln av vad som en gång varit.” Fotomodellerna på catwalken tar på slanka ben tigersprånget in i ”det förgångnas nu”.

   Det är just livet och energin i det förflutna som tigersprånget handlar om. Min pappa talade vid middagsbjudningar ofta om renässansen, och anslöt sig till den tyske kulturhistorikern Jacob Buckhardts tes att kulturlösheten är det nya barbariet.

   »Burckhardts paradox är att han nollställer nutiden och låter den fyllas av det förflutna«, sa min pappa. »Hänvisningen till renässansen är en uppmaning: vår tid behöver födas på nytt. Det är ett tigersprång”, sa han stolt.

   ”Dante går ännu längre: Han säger: Mitt fädernesland är hela världen. I Florens finner Burckhardt den högsta graden av politisk självkänsla och den största rikedomen i fråga om utvecklingsformer. Han kallar Florens världens första moderna stat, hemorten för de politiska doktrinerna och teorierna, för experiment och språng i utvecklingen och hemort för historisk framställning i modern mening.«

   En gång på julafton sa min pappa, apropå en historia som min faster hade berättat, om en man på Länsstyrelsen som på något sätt alltid använde ordet förnuft i det han sa, att förnuftet inte är en kommunal angelägenhet.

   »Det är annorlunda med Jacob Burckhardt.«

   Så fort vi hörde namnet Burckhardt drog vi efter andan. Sillen hade serverats och nu var det dags för köttbullarna. De skulle helst vara varma. Det var min pappas sak att se till detta och att bära in dem till matbordet.

    »Burckhardt vill inte i första hand förklara händelser«, sa min pappa. »Han kontrasterar i stället epoker för att framställa en bild. Han estetiserar förnuftet. Det handlar inte om att jämföra fakta«, sa han och nickade mot Fasse. »Det är inte som på Länsstyrelsen. Burckhardt försöker filtrera fram det som kan intressera mänskligheten.«

   »Det som framför allt intresserar oss nu är om du kan filtrera fram köttbullarna«, sa min faster, »innan vår epok har gått till ända.«

   Min faster var dvärg, och genom henne förstod jag att det lilla är det stora. Det hade redan Baudelaire förstått. Poeten som i 1850-talets Paris inte gick ut för att titta på kejsare, utan beskrev de små och svagas värld ur sitt rastlösa trottoarperspektiv.

   Hos Baudelaire uppfattar vi att mycket står på spel: identiteten, idealen, människan, konstens och arbetets värde – också vår egen existens och våra värden, ifall vi lyckas upprätthålla några. Allt är hotat och ändå öppnar sig en värld av skönhet i hans ord. Hans tigersprång är inlevelsen i existenserna omkring honom, och oron över att ingenting annat återstår än poesi och spleen.

Jag tycker att Baudelaire är den som bäst uttrycker kraften i historiens tigersprång. Baudelaire låter med ett självironiskt och bitskt allvar sin poesi genomlysa jaget, folkmassan och staden. Det omänskliga i Baudelaires perspektiv, det radikala negerandet, utsätts för en skälvning vid anblicken av den okända, sårade människan.

   Och detta evighetsperspektiv vibrerar hela tiden i Baudelaires dikter. Staden tillhör historien och konsten, gator och hus skapar en känsla av allt som en gång tilldragit sig där.

Så det är frågan om historien börjar med antiken eller med vårt eget liv. Om man inte utgår från erfarenheten – och då till och med lyckas negera den odiskade tallriken – blir tiden den stora urkraften som håller ihop den historiska erfarenheten. Kring föreställningarna om tiden koncentreras den fenomenologiska tradition som utgår från att det är just tidsbundenheten som skapar subjektiviteten. Då är vårt livs tid lika verklig som den universella tiden. Det är som när jag skriver: jag skriver om det förflutna, inte för att veta mer om det, utan för att introducera det förgångnas handlingar i ett nytt ljus, nutidens. Det ljus som faller från himlen över Winterfeldtplatz i Berlin i mitt enda liv. Plötsligt förstår jag varför generaliseringar är så obrukbara. Jag inser också varför jag attraheras av en konsthistoriker som Aby Warburg, som när han analyserar Botticellis målning ”Venus’ födelse” koncentrerar sig på de obetydliga detaljerna i bakgrunden. När han betraktar renässansmålarnas inspiration från antiken kommer han fram till att det inte är stillheten de tagit intryck av utan rörelsen. Och han hämtar sin kraft i detaljerna, ett uttryck, en gest.

   Kultur blir för honom precis som för Walter Benjamin en rörelse på två håll, en tillbakablickande profetia. Vi åkallar och tilltalar det förflutna och gör det brukbart för oss nu. Annars förstening! Det är som när Nietzsche beskriver den kamp vårt minne för med självaktningen, för vi kan ju inte göra vad som helst – och därför dessa tigersprång i hjärnan. Som när man i drömmen ligger under giljotin som rasslar till och faller ner mot nacken. Stopp! skriker ens avhuggna huvud.

   Att betrakta stjärnorna har alltid varit ett av mänsklighetens främsta medel för orientering i tillvaron. Och det var det som fascinerade Warburg. Stjärnhimlen som en symbol för bildning, orienteringsförsök. Kulturhistorien som ett medel att övervinna rädsla och ångest – i sökandet efter värden. Warburg blev som Nietzsche sinnessjuk. Och inte har det blivit lättare för oss.

   Men jag låter trösta mig med att Aby Warburg talar om historiens ”patosformler”. Dessa återfinns enligt honom i skildringar och avbildningar från antiken och renässansen, och har sedan dess alltid återbrukats. Patosformlerna uppträder i existentiella krissituationer, och i dem bevaras ett slags kompetens. De innehåller inga lösningar eller färdiga reaktioner, men deras sprängkraft är att de bevarar ett patos från det förflutna som aldrig förgår. Det är därför tigern sträcker ut tassen och gör sig redo för språnget bakåt.

   Det är som när Marcel Proust frammanar barndomens älskade Combray från sjuksängen i Paris. Det är hur vi är i tiden, med känslan av att den rinner bort. Även i Prousts trohet mot tingen i hans eget liv är det tiden i vårt liv som står på spel. Så det är därför jag inte alltid diskar direkt.

   Den för mig viktigaste insikten i Walter Benjamins essä ”Till bilden av Proust” handlar om sinnesnärvaron som den historiska urkraft som utgår från Prousts metod: A la recherche du temps perdu är det oavlåtliga försöket att ladda ett helt liv med den högsta sinnesnärvaro. Inte reflexion – utan åskådliggörande är Prousts metod. Han är ju helt uppfylld av den sanningen att vi alla saknar tid att uppleva de verkliga dramerna i den existens som är oss tilldelad. Detta får oss att åldras. Ingenting annat. Rynkorna och vecken i ansiktet, de är signaturerna av de stora lidelserna, lasterna, insikterna, som kom för att besöka oss – men vi herrskapet var inte hemma.”

   Tigersprånget tas in i historien – och förändrar utgångspunkt och destination. Historien blir en pendelrörelse, ett språng. För hur ska vi annars kunna infria och försona oss med vårt förflutna innan vi dör?

Ulf Peter Hallberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".