Petter Larsson: därför fortsätter LO att stödja (s) trots att medlemmarna inte vill

Ur Obs i P1, måndagen den 8 april 2013.

Tycker du att LO enbart ska stödja Socialdemokraterna, politiskt och ekonomiskt?

Den frågan lät tidningen Arbetet Sifo ställa till LO:s medlemmar för ett år sedan.

47 procent svarade nej.

Bara 33 procent sa ja.

Det ska ställas mot de över 60 procent som i slutet av 80-talet ställde sig bakom det som brukar kallas facklig-politisk samverkan. Alltså den speciella relation mellan Socialdemokraterna och LO, som bland annat innebär att LO:s ordförande alltid sitter i partiets styrelse och att LO och dess medlemsförbund pytsar in i storleksordningen 13 miljoner om året i partikassan.

Som om det inte vore nog med det så har LO-medlemmarna i val efter val övergivit partiet.  2010 var det bara 51 procent av dem som röstade socialdemokratiskt. Istället är det Moderaterna, och numera också Sverigedemokraterna, som vinner mark i LO-leden. Så sent som nu i februari visade en mätning att 16 procent av LO-medlemmarna skulle ha röstat på SD om det varit val.

Jag ska inte fördjupa mig i orsakerna till detta. Men eftersom inget tyder på att arbetarklassen skulle vara mindre ekonomiskt radikal idag än för 20 eller 30 år sedan, så får man nog söka förklaringen på annat håll. I hur skillnaderna i politiken minskat och hur andra frågor än omfördelning blivit viktiga. Om det inte är nån större skillnad på S och M, så kan man lika gärna rösta på Reinfeldt och få ett fett skatteavdrag. Eller på Åkesson och få slut på invandringen.

I vilket fall är det en utveckling som pågår i hela Västeuropa. Arbetare och arbetarpartier glider isär. Och det sätter press på samarbetet mellan fack och parti.

I Danmark och Norge har man haft liknande system av facklig-politisk samverkan. Redan på 90-talet kapade danska LO de formella banden med socialdemokraterna, och i början av 2000-talet slutade man också betala. Sedan dess har man dock närmat sig varandra igen.

I Norge har man utvecklat den så kallade Trondheimsmodellen, där facken listar krav, och sedan undersöker vilka partier som kan ställa sig bakom dem. I praktiken innebär det att man nu också samarbetar med Sosialistisk Venstre och Senterpartiet.

Men i Sverige fortsätter samarbetet till borgerlighetens eviga förtret år efter år.

Visst, inför valet 2010 prövade LO-distriktet i Stockholm en variant av den norska Trondheimsmodellen.

Men några fler sådana försök lär vi knappast få se, tror en av välplacerad källa inom rörelsen. Partiets försattes nästan i ett slags utpressningssituation. Det går inte an.

På LO-kongressen förra året avslogs en motion som gick ut på att pröva modellen i hela landet.

Och visst har Kommunal precis beslutat att inte pådyvla sina medlemmar någon ideologisk skolning. Vi är ”en facklig organisation, inte ett politiskt parti” understryker man i den nya plattformen för facklig-politisk samverkan. Men givetvis fortsätter man ändå samarbetet med partiet.

Jag har nu pratat med en handfull insatta personer i både fack och parti. Och ska man tro dem finns inget som tyder på att samverkan skulle upphöra. Inte ens om stödet för Socialdemokraterna skulle sjunka en bra bit under 50 procent.

För ju högre upp i de fackliga hierarkierna man kommer, desto fler socialdemokrater hittar man. Sju av tio förtroendevalda är socialdemokrater. Och i toppen är det i princip hundra procent. Man har apparaten helt i sin hand.

Men framförallt delar fack och parti samma värdegrund, som det så tjusigt heter. Så säger de flesta jag talat med. Facken har ofta skrivningar i sina stadgar som gör dem till en del av socialdemokratin. Ja, Kommunal är rent av socialistiskt, om nu någon inte visste det.

Ett arbetarparti är ju inte, det är viktigt, ett parti av arbetare. Det är ett parti som slåss för att förbättra arbetarklassens villkor. Hur många LO-medlemmar som än skulle rösta på Moderaterna eller Sverigedemokraterna, så gör det inte dem till arbetarpartier. Och de ska inte räkna med en krona från facken.

Men Vänsterpartiet då? Det är ju idag i allt väsentligt också ett socialdemokratiskt parti.

När jag prövar den tanken på en av mina källor får jag höra att aldrig på tiden. De anses fortfarande inte demokratiskt trovärdiga.

De senaste åren har rörelsen producerat en del skrifter i ämnet. LO har lagt fram en promemoria, och Arbetarrörelsens tankesmedja en rapport. Här är oron större.

Banden är lösare än förr. Partiet behöver inte facken lika mycket längre, förstår man.

Istället för aktivister använder man medierna. Istället för att lyssna på medlemmar kan man fråga ut fokusgrupper och använda opinionsmätningar. Partistödet har byggts ut, så LO:s pengar är inte heller lika viktiga.

Men framförallt så minskar LO-förbunden stadigt i storlek. Man tappar medlemmar till tjänstemannafacken och har svårare att organisera nya generationer på dagens decentraliserade och osäkra arbetsmarknad.

Idag är det rent av fler tjänstemän än arbetare som röstar på socialdemokraterna. Partiets och LO:s klassbaser dras isär.

Och socialdemokraterna, ja de gör sitt bästa för att vinna ännu fler medelklassväljare.

”Arbetarklassen ska tydligen stå ut med att deras företrädare inte längre vill tala om dem. Istället uttrycker man åsikten att man måste börja titta på medelklassen och hur medelklassen ska få ett bättre liv genom politiska beslut”. Så kommenterade dåvarande LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin partiets medeklassvurm i en intervju med Arbetarrörelsen tankesmedja 2011.

Strax därefter var hon med om att installera Stefan Löfven som partiordförande. Den förste fackföreningsmannen någonsin på den posten, och, skulle jag gissa, något av en garant för att LO kommer att ha partiets öra.

Wanja Lundby-Wedin är inte den enda som muttrat.

Handels ordförande Lars-Anders Häggström beskriver i en intervju med Arbetarrörelsens Tankesmedja samarbetet som tämligen misslyckat. ”Vi har inte ökat antalet medlemmar i partiet, vi har inte ökat vårt inflytande, vi har tappat den politiska makten. Jaha, men vad ville vi med facklig-politisk samverkan? Jo, precis tvärtom”, säger han.

Och just Handels drar nu tillbaka sina pengar från partiet. Från och med i år lägger man dem i en fond istället. De ska användas för förbundets egna kampanjer. Där ska de göra större nytta, hoppas man.

Det ser ut som ett tecken i tiden.

Den nyvalde LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson har gång på gång poängterat att LO måste bli mer självständiga. I en intervju i Transportarbetaren säger han till exempel att ”LO på ett antal områden ska strunta i vad omvärlden tycker och ta fram en egen politik.” I februari tillsatte LO följdriktigt en valledning som ska driva organisationens egna frågor inför valet 2014.

Samtidigt har de sex förbund som gått samman i 6F precis startat en egen tankesmedja, Katalys. Dess uppgift beskrivs så här: ”När alla andra vill befinna sig i den politiska mitten är vårt uppdrag att normalisera det offentliga samtalet och förflytta mitten vänsterut”.

Ska jag gissa något försiktigt om de närmaste åren så är det nog så här det kommer att se ut. LO-förbunden fortsätter att samverka med Socialdemokraterna, inte tu tal om det. Men i ett läge där den organisatoriska kartan stämmer allt sämre med det politiska landskapet, så litar man inte på att det ska räcka. Därför satsar man samtidigt mer på att driva sina egna frågor själva.

Petter Larsson -
frilansjournalist som i flera år har arbetat i den socialdemokratiska pressen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".