Joachim Sundell: En hel generation har fastnat i dörren till arbetslivet

Ur Obs tisdagen den 9 april 2013.

Givet att det regnar. Jag står i färgglad slips och pullover på golvet i en elektronikbutik och muttrar. Mitt första jobb, det är tidigt 00-tal. Som timvikarierande försäljare har jag 44 kronor i timmen plus provision. Jag rings in ungefär två dagar i veckan och ibland på helgen. Just idag jobbar jag, och det ösregnar, givetvis. Tomt i butiken.

På kvällen ringer jag hem till norrbotten, min bäste vän Petter har just börjat timvik på dagis. Vi är i samma situation, man kämpar för att gå plus i slutet av månaden. Jag berättar om min dag. Klassiskt skitliv, kommenterar Petter. Vi skrattar.

[Ljudillustration]

Bandet Skitsystem släppte låten Skitliv 2001. Alltså namnet, vi jävlart dog. Helt idiotiskt, och genialiskt, på samma gång. Skitliv blev ett internt skämt som följde med in i vuxenlivet. All osäkerhet kan skämtas bort: klassiskt skitliv. Jämna plågor.

Då skrattade vi också för att det var lite på låtsas, skitlivet. Såhär är det att ta sig in i arbetslivet, man behöver få in en fot. Man kan tjura men det ger sig. Och som medelklassungar hade vi ju föräldrar som kunde betala borgen om man misslyckades helt. Det fanns, och finns fortfarande, de som har det värre.  

[Ljudillustration]

Har du ätit LAS-tårta någon gång? Inom journalistiken är fenomenet utbrett, efter elva månader på samma arbetsplats blir du utlasad, för att inte få företräde till anställning. Det blir avskedstårta, som den utlasade bjuder på. Jag åt en min första vecka som journalist, det var hon vars jobb jag skulle ta över som bjöd den gången. Det var lite oklart vad vi egentligen firade, men så är det inom journalistiken: du lasas ut, eller är i bemanningsföretag. Undantagen kan räknas på en hand.

Jag är alltså journalist och kulturvetare. En idiotkombo för den som söker trygghet: Av de jag läste min kulturutbildning med så har noll fast jobb idag. Av de jag läste journalistik med: noll. Man har visstid, timvik, är i bemanningsföretag eller i projekt. Värst var han som radade upp korttidskontrakt, en vecka i taget, i ett år. Han nådde 50, sen fick han gå.

Min otrygghet är på många sätt självvald, jag visste att branschen var tuff. Det är mitt privilegium att välja ovissheten, att se det tryggare alternativet, och sedan lägga det åt sidan.

[Ljudillustration]

Att det i höstas kom en bok som hette just Skitliv var lite för roligt, verkligheten trumfade skämtet. Ett tiotal skribenter beskriver en dysfunktionell arbetsmarknad långt utanför journalisternas redaktioner. De osäkra anställningarna är norm snarare än undantag bland unga sjuksköterskor, butiksbiträden, barnskötare, servitörer, städare och brandmän.

En generation som fastnat i dörren till arbetslivet: En av tre sjuksköterskor under 30 har tillfälligt jobb, sju av tio anställda hos bemanningsföretagen är under 35 – en bransch som växt med 320 procent på tio år.  I takt med att antalet tillfälliga anställningar ökar blir trappstegen till en plats i samhället fler. 

[Ljudillustration]

Den här månaden går Sveriges tidsfrist för att ändra LAS ut, om inget görs riskerar vi nu att hamna i EG-domstolen. Några alternativ syns inte till såhär långt, regeringen känns inte vid några systemfel.

När jag hör nyheten har jag just blivit nominerad till Guldspaden i journalistik. Det har gått tio år sen jag stod på golvet i en elektronikbutik och oroade mig över regnet. Mycket har förändrats, men Petter är fortfarande timvikarie på ett dagis. Ingen av oss har haft ett fast jobb. Vi närmar oss 30. Själv har jag just blivit arbetslös igen, det blev strul med LAS-dagarna när jag skulle byta arbetsuppgift. Personalspecialisten ville inte ta några risker.

Förresten: Journalisten som i slutändan vinner Guldspaden, för en briljant granskning av fusk i bemanningsbranschen, kommer hålla ett syrligt tacktal: även hon har då hunnit bli arbetslös, utlasad.

Men just nu är det februari, och jag ringer min bäste vän för att berätta om nomineringen. Petter grattar men orkar inte prata idag, han är trött. På helgerna jobbar han numera med annat för att få ihop ekonomin. Klassiskt skitliv, säger jag. Ingen reaktion. Vi är tysta en stund. Sen lägger vi på.

Joachim Sundell
är frilansjournalist

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".