Titti Nylander: Presidenten som är kulturbärande kommunist

Ur Obs den 9 april 2013.

När Giorgio Napolitano 1945 gick med i det italienska kommunistpartiet  hade partiledaren Palmiro Togliatti året innan kommit hem från krigsårens exil i Sovjetunionen. Från första början strävade Togliatti efter att knyta
kulturpersonligheter till partiet, i linje med tänkaren Antonio Gramscis
teori, att politisk makt förutsätter makt över kulturen. Men önskan att
förknippas med Italiens intellektuella var också ett sätt att visa, att det
italienska kommunistpartiet var just  i t a l i e n s k t .

Det  var Palmiro Togliatti själv, som redan 1944 gav upphov till Rinascita , en
tidskrift som i nästan femtio år skulle bli central i den italienska
kulturdebatten. Med tiden lanserade partiet en rad tidningar och tidskrifter
och ett eget stort förlag. Medan inflytandet naturligt nog var störst i
regioner som Toscana och Emilien, där kommunisterna hade också den  p o l i t i s k a  makten, kom  med tiden marxistiska intellektuella att sitta på ledande poster i kulturlivet över hela  landet.

Särskilt inom filmen togs det för givet, att en seriös regissör skulle ha ett
ärende och ta ställning : vara "impegnato" som honnörsordet löd på
italienska. Neorealismen blev i det närmaste obligatorisk, med hyllade namn som Vittorio de Sica och senare Bernardo Bertolucci, medan folkkära och
internationellt kända komedier som Pietro Germis "Skilsmässa på italienska" sablades ned av den politiskt korrekta kritikerkåren.

Samma stränga krav präglade också litteraturkritiken i landet, där en
författare som Giorgio Bassani blev hårt ansatt, när han verkade för den
posthuma utgivningen av Tomasi di Lampedusas roman Leoparden. I det
kulturklimat som rådde, hade försöken från författaren di Lampedusa själv att
få ut en roman med en aristokrat som huvudperson misslyckats. Det blev ändå till slut det vänsterorienterade förlaget Feltrinelli som 1958 gav ut boken,
trots protester  från kända författare som Albert Moravia. En av Europas ledande  marxistiska intellektuella, fransmannen Louis Aragon blandade sig dock i debatten och kallade Leoparden "en av  århundradets stora romaner" .  De italienska läsarna höll med Aragon . Boken blev en succé.

Kanske hade fallet med Leoparden kunnat vara en varningssignal inför vad som komma skulle. Medan  det kulturbärande kommunistpartiet skydde allt som var publikfriande, introducerade det kristdemokratiska regeringspartiet
folkkära evenemang som miss Italiatävlingen, schlagerfestivalen i San Remo  och fotbollstipset Totocalcio : embryon till den kommersiella kultur som senare kom att  växa till sig och bli ett monster i Silvio Berlusconis TV- kanaler.

Det italienska kommunistpartiet upplöstes år 1991 och förvandlades först till
det Vänsterdemokratiska partiet  och därefter till det som   rätt och slätt
heter Demokratiska partiet. Några eldsjälar i det ombildade partiet försökte
driva den tidigare  tongivande tidskriften Rinascita vidare några  år in på 90-
talet tills den dag , när den tidigare storsäljaren  var nere i under tiotusen
exemplar. Det, om något, blev ett tecken på att kommunistpartiets kulturbärande roll inte hade gått vidare till arvtagarna .

Men som det ser ut i dag , klarar sig kulturen kanske  bäst  om den står fri
från partierna  i denna , en av den italienska politikens yttersta tider , när
landets hela  partiväsende  har råkat i  ett livsfarligt vanrykte.

Och för första gången under sin mer än sextioåriga karriär låter Giorgio
Napolitano förstå, att han har känslor, och att han är allvarligt orolig för
Italiens närmaste f ramtid.

Titti Nylander
är frilansjournalist med inriktning på Italien

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".