Niklas Söderberg: Yrke – poet

Ur Obs i P1, torsdagen den 11 april 2013

Nånstans läste jag att Gunnar Ekelöf på 50-talet skrev månadsdikter i tidningen Vi. För detta fick han ett arvode som han omvandlade till en daglig lunch på ett bättre ställe i en månad. Jag vet inte exakt, men det bör motsvara en fyra-fem tusen i dagens penningvärde. Minns att jag tänkte att det måste ha känts bra för poeten. Inte pengarna bara, utan snarare det reguljära i dealen, att Ekelöf visste att han varje månad skulle utföra ett jobb, och för detta jobb fick han mat. Och hans skrivande då som ett yrke bland andra yrken.

Nu är förstås diktskrivandet inte ett vanligt yrke, och har sällan varit det. De flesta kulturer i historien har haft nåt slags poeter. De har haft lite olika funktioner – profeter, historieberättare, narrar osv – men dikter har alltid skrivits, och haft sin plats. Och gemensamt för diktarna har varit att de både bevarat och utvecklat traditionen, infört nya grepp och varierat gamla teman, både lugnat och överraskat sin publik. I höga såväl som låga former. Själv har jag t ex alltid sett vitsen som ett slags embryo till poesi (eller om man så vill, dikter som överarbetade gåtor). Första gången jag ö h t fattade vad poesi var, var det som en vits, en låttext där nån förälskat faller i Venus d’Milos famn. Aha, tänkte jag, som en vits där poängen är nåt annat än festlig. Därifrån är steget ganska kort till Tranströmers Dagsmeja där ett kilo väger 700 g inte mer. Och till nästa steg, när jag själv i en dikt åkallar Tranströmer och beskriver en dag fylld av leda med att litermåttet rymmer på droppen en liter.

Ett annat skäl till att ”poet” inte är en yrkestitel är att man egentligen aldrig är ledig. Det är mer en hållning, ett sätt att se och tänka. På nåt plan lyssnar poeten alltid efter nåt i språket, både nåt som saknas och som hittas. VAD man letar efter eller hittar, och HUR man lyssnar, varierar enormt mellan olika poeter, men nåt slags avläsning pågår konstant. Man kan säga att poeten alltid både är vänd mot tidens händelser och förändringar i språk och språkbruk. 

Om nu diktandet aldrig varit ett redigt yrke, så har det ändå funnits genrer där den poetiska hållningen kommit till praktisk användning och haft rum att utvecklas. Brukspoesi av hög klass. Sångtexter, epitafier, satiriska verser, och inte minst skarpsynta iakttagelser i notisform på kultursidorna – som t ex poeten som tittade efter en gång till på den berömda bilden från OS i Mexico City, där Smith och Carlos höjer sina knutna svartbehandskade nävar. Poeten noterade nåt ingen verkar ha sett tidigare, att de stod på pallen i strumpsock. Inte för att jag vet exakt vad det betyder, men bildens innebörd ändrades en smula. Deras protest framstod liksom mer värnlös och gesten därför ännu starkare. Poetens sätt att titta efter en gång till på det vi trodde vi visste allt om. Eller, när jag nu har er på tråden, Philippe Jaccottets beskrivning av levandet:

Glöm inte:

om det kan finnas en blixt så långsam

och öm att man vill dö

när den genomstrålar ens kropp

är det detta man berövas när man dör.

I vilket fall tycks utrymmet för den här typen av poetisk blick ha minskat på senare tid. Den efterfrågas inte, varken i form av kritisk detaljskärpa eller lekfullt testande, oklart varför, möjligen anses hållningen ineffektiv. Samtidigt tycks poeterna själva ha fjärmat sig från de här bruksgenrerna (det finns undantag, UKONs och Aase Bergs senaste böcker är ypperlig brukspoesi). Kanske gör man en dygd av nödvändigheten, men att som redaktörerna för antologin ”32 poeter 2011” välkomna denna marginalisering, och kalla den för en ökad frihet att experimentera är skitsnack. Dels har poesin inte sen Snoilskys tid varit annat än fri. Dels skulle jag säga att det ökade avståndet mellan hög- och popkultur i längden kommer att utarma dem båda. Utan Rimbaud ingen Rambo. Men också omvänt, om poeterna helt släpper kontakten med mittfårekulturen och allmänhetens språkbruk, de nya former av svenska som hela tiden uppstår, så riskerar poesin att bli ett mellanting mellan ett museum och en höggradig specialisering i stil med kärnfysik, nåt som t ex verkar ha hänt inom den moderna konstmusiken. Genom hela moderniteten har poeterna hämtat formgrepp och teman, och kanske ffa energi, från masskulturen. Inte så att vi kan kräva att dagens poeter ska skriva limerickar och dödsrunor, eller bidra med texter till mellon. Poeterna måste fortsatt vara fria att skriva det de tycker sig måsta. Fria att lyfta fram och syna det som ännu inte är mer än aningar av vad som är i vardande. Det underliga och lite tråkiga är bara att det är den enda poesi som skrivs och ges ut. Att så få poeter använder sitt stora hantverkskunnande till annat än det höga och smala. 

Niklas Söderberg
är poet

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista