Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

David Stenbeck: Vem tar ansvar för den smala litteraturen?

Publicerat torsdag 11 april 2013 kl 11.35

Ur Obs i P1, torsdagen den 11 april 2013

Vad läser ni, därute? Blivit lite många deckare på sistone? Jag tror att det är läge att fråga sig vilken roll poesin har i Sverige idag, och vilka ytor den tar i anspråk. I storbokhandeln har lyriken sedan länge fått nöja sig med en minst sagt undanskymd plats, inte sällan förvisad till den där smala hyllan längst in i hörnet märkt ”litteraturvetenskap”, där den delar det magra utrymmet med titlar som ”Kloka ord” eller ”Kända citat”. 

 I bästa fall hittar vi ett par vansinnigt dyra diktsamlingar, förmodligen från storförlagen, som ända stått och blivit gamla, med största sannolikhet tillsammans med Tranströmers samlade dikter i pocketformat och någonting med, tja, Bruno K Öijer

Alltså: deckare, överallt. Och kokböcker, gärna av så kallade författare med härliga hittepå-epitet. Och historiska böcker. Mycket Hitler och Harry Potter. De ligger i travar, på lastpallar. Glättiga, säljande berg av skräp, pappersmassa. Marknadsavdelningen, misstänker jag, skulle säkert kunna tala om för mig att de bara säljer vad folk vill ha. Att verksamheten måste vara ekonomiskt lönsam. Men, om det sker på bekostnad av kvalitet? Av ideal? 

Och, vad folk vill ha? Är det inte så, att vi konsumenter vill ha det som erbjuds oss? Det är sådant som ligger framme, inom räckhåll, som de flesta av oss köper. Inte många går ner i underjorden och söker efter existentiella, livsomvälvande metafysiska mästerverk och häxförbannade böcker. Alas! Nej, man tar en bok, stirrar på den som om det vore ett dvd-omslag och tänker: är den här spännande? Kan den ta mig ut ur min vardagstristess och låta mig drömma litet? Kan den döva min andliga hunger? Innebär den nåd? Det senare uttalas sällan, men jag är säker på att känslan rör sig i dessa utmarker.

Ett reellt problem för lyriken är, det är svårt att komma ifrån, den höga kostnaden. Vem vill betala 200 kronor för poesi? Inte jag. Och då är jag ändå själv poet. 

Det är hur som helst nu som vi kommer in på själva ansvarsfrågan; på vems bord ligger det, att smal och ickekommersiell litteratur distribueras på ett tillfredsställande sätt? Finns det ens ett ansvar att tala om? Eller ska allting motiveras av sin omedelbara och uppenbara kommersiella genomslagskraft? En kan annars lätt föreställa sig att billigare och enklare lyrikupplagor skulle kunna tilltala samma grupp som nu avstår att lägga sina pengar på den berörda genren.

Ett slags pocketpoesi, något som även borde kunna omfatta debutanterna, hade också kunnat göras både vacker och värdig. Hård pärm är, om jag ska vara ärlig, inget självändamål, det finns fetischer för allt.

Och om detta nu inte intresserar förlagen, varför upprättas inte gemensamma bolag, eller projekt mellan förlag och bokhandel? Båda parter skulle sälja mer om de vågade sig på nya vägar, poesin skulle dessutom få mycket bättre förutsättningar att bli läst. Och författaren av dessa litterära bråddjup skulle, om det ville sig väl, kanske till och med ha råd att betala hyran någon gång då och då.

Deckargenren har i mina ögon till stor del urholkat den svenska litteraturmarknaden. Vilket är intressant med tanke på att genren snarare känns besläktad med underhållning än, låt oss säga, konst. Nå, säger kanske någon, är inte det poesins problem till att börja med? Att den tillhör den sköna, höga konsten? Det är nog så, att många människor undviker att omge sig av existentiellt ifrågasättande konst eller litteratur, att dessa tankar inte är önskvärda i arbetslivets obotliga stresstillvaro, underbyggd av televisionens invasiva predikan.

Poesin får, i den bemärkelsen, det utrymmet det förtjänar. Å andra sidan, om vi ska vara uppriktiga, borde kanske bokhandlarna byta namn. Akademideckarbokhandeln. Deckarbokia. Nä? Självklart säljs det bra litteratur också där, och den som vill ha poesi får, med några klick på nätet, poesi. I sin renaste form. Det, i sig, ska nog betraktas som symtomatiskt för den fysiska bokhandelns borttvinande.

Vi är många som älskar pappersutgåvan i sig, sidbläddrandet och doften av trycksvärtan, oavsett om det rör sig om morgontidningarnas kultursidor eller böckerna i våra hyllor. Men litteraturen ska vara värd priset av den skog som offrats för den, och så är sällan fallet.

Och som det ser ut idag är nätläsning fortfarande på många sätt en litet snabbare referensplattform och något av en färskvara. Boken i sig är trots allt för många bland det heligaste som finns, dess ark är ark i oss, sidorna är till för oss att vika, anteckna på och, raderna att stryka under. Det autentiska behöver läsas autentiskt, och mediet bör motsvara sitt eget innehåll. Här går bokhandeln i sin försäljningsiver bet.

Problemet med storbokhandelns hantering av poesin är annars att vi mer och mer sällan utsätter oss för de svåra frågorna om livet, döden, kärleken, gud och djinnen, som vi behöver för att förhålla oss till de märkliga skikt av tid och rum här på jorden, och för att, slutligen, förstå vår alldeles egen plats på den.  Poesi är dörren till en dimension av djup insikt, kontemplation och gestaltandet av människans stora och vackra inre. Synd bara då, att dörren in är så liten som lyrikhyllan i bokhandeln.

David Stenbeck
är poet och redaktör för nättidskriften Rymden.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".