Läs Marie Lundquists text

- Den där bilden skulle min gamla teckningslärare ha gillat – ett perfekt gyllene snitt!

Jag står bakom ryggen på två äldre män på Fotografiska i Stockholm och tjuvlyssnar medan de betraktar ett fotografi av Henri Cartier-Bresson. Tänker att de orden skulle nog fotografen själv ha tyckt om att höra. Kanske var det just detta fulländade snitt som i själva verket var huvudmotivet för hela hans fotografiska arbete, och fotografin bara en lång, men synnerligen meningsfull genväg för att nå fram till det? I mitten av 70-talet, trettio år före sin död, överger han plötsligt den fotografiska konstart han under decennier utvecklat till fulländning för att återvända till tecknandet och måleriet. Om han förut laborerat med tiden i hundradels sekunder tillbringade han nu månader i sträck med att bit för bit teckna av dinosaurieskelett på ett naturhistoriskt museum. Det är som om han skruvar ner sitt skapande i slow-motion för att möta sin medspelare och motståndare, tiden, från ett helt annat håll. I ett uttalande från 1994 talar han om fotografin som något som tillhör det förflutna: ”Min passion har aldrig gällt fotografin i sig, utan möjligheten att genom självförglömmandets svåra konst fånga ett fragment av en känsla och formens skönhet” Några år före sin död går han ännu längre och vänder nästan demonstrativt ryggen åt sitt livsverk genom att i en intervju hävda: ”Jag tänker aldrig på fotografi. Det intresserar mig inte”.

Att en fotograf som under sin livstid uppnår en sådan ekvilibrism inom sitt område ändå väljer att överge det för en annan form av konstnärlig verksamhet kan verka förbryllande. Men redan från början kan man finna många olika spår från andra konstnärliga discipliner i Cartier-Bressons fotografi. Tag bara sättet att placera ut människokroppar som grafiska accenter i landskapet, hur mycket påminner inte det om precisionen i österländskt måleri? Eller betrakta hur detaljerna samverkar och fyller ut bilden, precis som i barockens praktfulla bildverk. Det skulpturala tillvägagångssättet att bygga scener med djup och rymd är i högsta grad arkitektoniskt, och ett musikaliskt anslag ekar oavbrutet i det sätt som bildens solostämmor symfoniskt samverkar till ett mäktigt körverk. I sin vilja att korsbefrukta olika konstarter med varandra utvecklar hans bilder en dansant koreografi. Kanske kan man tänka sig dem ackompanjerade av någon av Bachs cellosviter,  den musik han själv höll så högt och kallade för ”en musik att dansa till strax innan man dör”.

Hur ska man nalkas en fotograf som själv, genom sin diskretion, gjort det till en konst att inte låta omvärlden ana hans närvaro? Det florerar en mängd anekdoter kring Cartier-Bressons skygghet och integritet. Hur han bar omkring sin kamera i en oansenlig sliten portfölj. Eller hur han gick runt förklädd i peruk och lösmustascher för att inte bli igenkänd. På en av de få bilder av honom själv som finns bevarad syns en blid, vithårig närmast anonym man, som håller upp kameran som ett skydd framför ansiktet. På en annan bild står han i tagningsögonblicket uppflugen på ett elskåp, iförd en högst ordinär trenchcoat, hans apparition är inte helt olik Jaques Tatis lite fumliga och allmänmänskliga gestalt. Det är svårt att föreställa sig att denne man i själva verket är i färd med att skapa en fotografisk bild med ett minutiöst och knivskarpt formulerat formspråk.

Ett sätt att komma den skygga fotografen inpå livet är kanske via hans egen handstil. Och då menar jag inte bara den fotografiska handstilen vars resultat vi ser i bilderna, utan också den bokstavliga, den som han skapade med sin skrivande hand. Också den är bevarad till eftervärlden genom de många dagboksanteckningar och notiser han nedtecknat genom åren. Det här är alltså en fotograf som för ovanlighetens skull gärna uttrycker sig tvåspråkigt, både i skrift och bild. Estetiken är i bägge fallen densamma. Också i den bokstavliga handstilen, svagt framåtlutad, grafiskt pregnant, tydligt avläsbar, finns en finstilt omsorg om varje bokstav som får träda fram med just sina specifika kännetecken. En harmonisk blandning av papperets tomma vita yta och skriftens svarta tecken, lika perfekt avvägd som på en kinesisk tuschteckning. Och samtidigt en schvungfull energi, understruken av franska språkets alla fladdrande accenter, och bokstaven T som han oavbrutet förvandlar till ett svepande flaggspel över raderna.

Den behändiga kamera av märket Leica som Cartier-Bresson använde sig av var ett perfekt skissblock för de hastigt nedtecknade impressioner som hans genomkomponerade bilder vid första anblicken tycks vara. Han har själv gett en målande beskrivning av hur han, genom att hålla den lilla kameran framför ansiktet, praktiskt taget gjorde den till en del av sin egen kropp. ”Genom att blunda med ena ögat ser jag inåt. Med det andra ögat, som är öppet, ser jag  utåt”. Detta dubbelriktade seende som både fångar upp fotografens inre puls och samtidigt observerar intryck från yttervärlden, är kanske själva nyckeln till Cartier-Bressons virtuositet.

Några av hans bilder har avbildats i så många olika sammanhang, som vykort, affischer, omslagsbilder, etc, att de nästan blivit osynliga. Eller i alla fall svåra att betrakta på ett sätt som inte bara fyller i ens egna förutfattade meningar om bilden. Ta till exempel fotot som skildrar en picknick vid den franska floden Marne 1938. Namnet Marne känns igen från slaget vid Marne, eller som det också har kallats ”miraklet vid Marne”, en avgörande batalj från första världskriget, där Paris räddades från att hamna i tyskarnas händer. Av denna dramatiska historia syns inte mycket i Cartier-Bressons bild. Tvärtom. Vad vi ser verkar istället vara själva sinnebilden för en fridfull avkoppling i gröngräset, fjärran från världens politiska slagfält. Två par, båda i övre medelåldern och ganska korpulenta, för att inte säga feta, med uppkavlade skjortärmar eller i bara linnet, har lagt ut filtar och dukat upp vin och matsäck vid strandkanten. Framför dem en tom båt, varifrån fem långa metspön spretar, graciöst böjda över den blanka vattenytan, i väntan på den fångst som ska förhöja den redan lyckade utflykten.

Scenen är betraktad bakifrån, liksom i smyg, av en finkänslig fotograf, som uppenbarligen inte själv är inbjuden till denna familjära tillställning. År 1938 när bilden tas, är Cartier-Bresson 30 år gammal. Människorna på bilden skulle kunna vara i hans föräldrars ålder och alltså tillhöra den generation av soldater som kämpade i det slag som bär flodens namn. Det finns en stor portion ömsinthet i fotografens sätt att betrakta scenen, och en tydlig respekt. Det är som om han verkligen unnar dessa människor denna avkoppling från vardagens slit och släp. Det är inte en picknick med glatt samspråk och livfullt umgänge. Ingen Hip-Hip-Hurra-målning á la Skagen, med skrattande samvaro och höjda vinglas. Alla fyra personerna på bilden tycks istället nästan meditativt försjunkna i sig själva. Och i sitt eget betraktande. Precis som fotografen. Jag sa nyss att fotografen inte var inbjuden till denna måltid. Vid närmare eftertanke tog jag kanske fel. Eller också har Cartier-Bresson valt att leka med tanken om sitt eget deltagande i festen genom att trycka ner avtryckaren i samma ögonblick som mannen närmast kameran vänder sig lite i profil och häller upp ännu ett glas vin. Som om just det glaset faktiskt var ämnat åt fotografen. Eller är det åt mig, betraktaren?

På en aväten tallrik mitt i blickfånget ligger en kniv och en gaffel, korsade i perfekt symmetri. Egentligen är det kanske bara just den detaljen som visar att det faktiskt rör sig om ett fotografi taget av Cartier-Bresson. Annars är bilden lite för rörig, för uppfylld av prylar och olika grässtrån som spretar åt alla möjliga håll. Inte så perfekt och linjerent komponerad på det där renläriga sättet som blivit hans signum. Jag betraktar bilden igen. Vet inte för vilken gång i ordningen. Tänker att jag vet precis vad den innehåller. Då ser jag plötsligt något som gått mig förbi vid alla tidigare betraktelser. Det finns ytterligare en person närvarande på bilden! Några mörka svallande hårtestar från en tredje kvinna träder plötsligt fram, resten av hennes kropp är dold av den ena mannens breda ryggtavla. Hur har jag kunnat missa henne under alla dessa år? Och gjorde fotografen det också? Bilden ruckas i sina grundvalar och får plötsligt andra förtecken.  Tänk om fotografen är betydligt mer delaktig i sammanhanget än jag trott?  Kanske har han bara för en kort stund rest sig från sin plats där mitt i bilden, och dragit sig tillbaka för att studera det hela utifrån?  Möjligheten finns att kvinnan som sitter där, nu ensam och nästan helt dold av sin omgivning, är hans eget sällskap. Vinkeln där kvinnan både syns och inte syns är kanske inte slumpens verk, utan vald med största omsorg, för att skapa något av en trompe l´oeil-effekt. Jag trodde att jag hade sett färdigt på bilden, uttömt alla dess möjligheter. Men den hade oanade och ännu osedda skikt, som inbjuder till andra tolkningsmöjligheter.  I själva verket är just detta något som utmärker Cartier-Bressons hela gärning. Där finns alltid mer att se än vad man tror sig ha iakttagit vid första anblicken. 

Marie Lundquist

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".