Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Hilda Ärlemyr: Vad Marie N'Diaye själv än säger – hennes nya roman Ladivine är full av politik.

Ur OBS i P1 tisdagen den 16 april 2013.

Malinka är flickan som sällan pratar. Varför? Jo, av den enkla anledningen att hon är rädd för att orden ska vara märkta av, eller på något sätt kunna spåras till mammans brytning.

Mamman heter Ladivine, och är en av karaktärerna i den franska författaren Marie NDiayes nya roman, men samma namn, Ladivine. Titeln skulle kunna översättas till det gudomliga, men är först och främst namnet på denna kvinna, Ladivine Sylla, som bor med sin dotter någonstans i Paris-regionen. Ladivine arbetar som städerska hos privatpersoner och på kontor. I de flestas ögon är hon simple servante, en enkel tjänare. Så befäst är denna bild av Ladivine att hon framstår så även inför sin dotter. När ett barn en dag utanför skolan frågar Malinka vem kvinnan är, svarar hon om sin egen mamma: ”det är min tjänsteflicka”.

Dottern Malinka skäms över sin mor, och skäms över att hon skäms. Fadern är, och det är ingen ovanligt i NDiayes litteratur, frånvarande. När Ladivine och dottern erbjuds en bättre bostad, tackar Ladivine nej. Hon hoppas fortfarande att hennes kärlek ska komma tillbaka. Och kanske är det i denna lögn, i moderns pinsamma hopp om återförening med mannen, som olyckan, som i det närmaste ska komma att likna en förbannelse, börjar.

Malinka flyr mammans kvävande kärlek, tar sig till Bordeaux och börjar arbeta som servitris. Hon byter namn, och går från att vara en dunkel Malinka till en förtjusande Clarisse. Den plötsliga förändringen återspeglas i namnbytet, Clairisse kommer från ordet clair, ljus eller klar, och kanske clairvoyante, synsk. Jag tänker mig att det onaturliga skiftet mellan mörk och ljus, blir orsaken till att hennes liv kommer levas i ett likgiltigt clair-obscur, ett matt halvdunkel.

Clairisse gifter sig med en bilförsäljare, och får en dotter. Den första tisdagen i månaden åker hon, alltid i största hemlighet, för att hälsa på sin stackars mamma. De har svårt för att prata med varandra, mamman gör så gott hon kan, pratar om sina få bekanta i staden, om maten hon tillagar, eller om porslinsfigurerna i hyllan. Clairisse, som förutom de kortvariga besöken en gång i månaden, håller sin mamma helt utanför sitt eget liv, berättar inte ens vem hon är gift med eller att hon har fött en dotter. (Om mamman skickar med bakelser när hon går, skulle hon känna sig tvungen att slänga dem på järnvägsstationen.) Hon lever två liv, som aldrig får mötas.

Inte olikt romanen Tre starka kvinnor som Marie NDiaye tilldelades Gonourt-priset för, spänner romanen Ladivine över flera kvinnors öden. Denna gång fyra generationer döttrar.

NDiaye säger i en intervju med Radio France Internationale att hon inte är en politisk författare, som absolut måste förmedla ett budskap. Snarare älskar hon ambivalens, dubbeltydigheter. Men det tvetydiga är förstås också det som gör läsningen till ett arbete, eller åtminstone kräver någon slags tankeverksamhet. Också ett sätt att förmedla ett budskap, tänker jag.

För vad NDiaye själv än säger, är romanen full av politik. Ett exempel är när modern Ladivine för första gången söker upp sin dotter, som helst inte vill kännas vid henne, på brasseriet där hon arbetar. Chefen förstår genast att det är mor och dotter, och är uppenbart missnöjd med ”la négresse assise bien droite près de la vitre.”, den rakryggade negressen vid fönstret. Och så säger chefen: ”Jag hoppas att hon inte tänker komma tillbaka, det vore inte bra för affärerna”.

Så när NDiaye skriver sin tvetydiga prosa, är det svårt att undgå ämnen som brutalitet, förakt och prostitution. Eller brottet från rötterna, dåsighet och semesteralkoholism. NDiaye skildrar det man helst inte vill kännas i facebook-eran, förnimmelsen av absurditet, ofrivillighet och den ständigt pågående maktkampen i nära relationer.

Det bästa, allra mest spännande och väldigt obehagliga i romanen är insikten om att man kanske låtit sig luras. När Ladivines barnbarn, (som för övrigt har samma namn), åker på familjesemester till ett okänt land, blir familjens resväskor stulna på flygplatsen. Någon dag senare ser de en kvinna sälja deras kläder på gatan. Men förutom kläderna från resväskan är både Ladivine och dottern Annika säkra på att en tröja som ingen av dem packat ner, ligger där till försäljning.

Det som är ett mysterium för karaktärerna, blir det även för läsaren. Men varför är jag så övertygad om att jag kan lita på karaktärens berättelse? Vems blick ska vi egentligen tro på? Och med denna fråga i bakhuvudet blir man också tvungen att ifrågasätta sin egen syn på situationer, och andra människor. Kan jag t. ex vara säker på att Ladivine den äldre, verkligen är den simpla tjänsteflicka som hon behandlas som? Denna tjänarinna heter ju Ladivine, den gudomliga. 

Hilda Ärlemyr
är frilansjournalist 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".