Magnus Eriksson: Frantz Fanons tankar kring kolonialismens psykologi håller än – men revolutionsromantiken är passé

Ur OBS i P1 tisdagen den 16 april 2013

Jag läste inte Fanon på 1970-talet. Jag har läst honom senare som bakgrund till den postkoloniala teori som intresserar mig. Från det perspektivet är Frantz Fanons analys av den koloniserades kluvna själ banbrytande. Däremot anser jag att Frantz Fanon som socialistisk revolutionär i alltför hög grad just bara var en fransk filosof.

Karl Marx var en tysk filosof”, skrev den polske dissidentförfattaren Leszek Kolakowski i sin bok om Marx. Meningen innehåller flera kritiska markeringar. Den är skriven i imperfekt. Det säger att Marx hör till det förflutna. Och orden begränsar Marx geografiskt. När ”tysk” därtill blir ett attribut till ”filosof” ger det associationer till den tyska, romantiska filosofins förkärlek för systembyggande bortom erfarenheten och det iakttagbara.

”Frantz Fanon var en fransk intellektuell.” Kan vi tolka den utsagan på liknande sätt? Fanon kom från Martinique, men han var skolad i Paris. Jean-Paul Sartre skrev förordet till hans centrala verk Jordens fördömda, skrivet 1961.

Som fransk intellektuell hade Fanon en tendens att analysera idealtyper, Undersåten i stället för undersåtar. Den koloniserades erfarenhet blir generell, till synes oberoende av geografi, religion och tidigare historia.

Fanons tendens att göra den koloniserades erfarenhet entydig påminde om kolonialmaktens enhetliga syn på kolonierna. En brittisk kolonialkarriär kunde gå från ett uppdrag i Indien via Västafrika till Västindien. Överallt utfördes samma arbete.

I Svart hud, vita masker, som Fanon skrev 1953, analyserade han hur den underordnade identifierar sig med sin position och ser sig själv med kolonialismens ögon. Den koloniserade lever i en kluven självbild. Han har förlorat sin härkomst och söker i stället anamma kolonialmaktens kultur. Det födde en underlägsenhetskänsla och ett dubbelt främlingskap, när den koloniserade inte heller erkändes i sin imitation av kolonisatörens kultur.

Enligt senare postkolonial teori legitimerades kolonialismen av en process där den koloniserade definierades som motsatsen till kolonialmakten. Det europeiska stod för förnuft, individualitet, kristendom och civilisation medan den koloniserade definierades som dessa värdens motsats: känsla, hedendom och vild utlevelse. Den koloniserade blev den Andre, den radikalt annorlunda, som måste civiliseras. Det var kolonialismens uppdrag.

Fanons idé om den koloniale undersåtens kluvenhet var central för den postkoloniala kritikens teori om denna process. Fanon fokuserade på en dubbel bild: av den koloniserade som underlägsen, men också avskuren från sitt ursprung. Hans analys fångade den psykologiska och identitetsmässiga dimensionen i varje slag av underordning.

Fanon, liksom senare postkolonial teori, betonade den dubbla tillhörigheten. Tvärtemot vad som ofta anförs i en förenklad debatt avvisar varken Fanon eller den postkoloniala kritiken Europa och det europeiska. Fanon såg två Europa, ett som försvarade idén om de mänskliga rättigheterna och ett som undergrävde sina ideal genom kolonialismen. Han ansåg att även Europa behövde avkoloniseras i betydelsen befrias från sitt kolonialistiska arv. Fanon ville överskrida uppdelningen av ”vi” och ”dem” och framhäva en gemensam medvetenhet präglad av idén om moderniteten och de mänskliga rättigheterna.

Dessa idéer är inte mindre aktuella i en tid då gamla kolonialmakter som Frankrike söker behålla sitt grepp över de forna kolonierna och nya kolonialmakter som Kina utövar ett gigantiskt tryck mot Afrika.

Men Fanon var också revolutionär socialist. För honom var våldet en nödvändighet. Kolonialismen såg de koloniserade som en icke-individualiserad massa. Enligt Fanon reproducerade den koloniale undersåten de mönster som kolonialismen inpräglat i honom. Därför ser denne även kolonialisterna som en icke-individualiserad massa, och våldet slår blint. Varje representant för kolonialväldet blir en motståndare. Fanons beskrivning av våldet är sakligt beskrivande. Det stöter den läsare som inte delar hans tro på den revolutionära nödvändigheten.

Men Frantz Fanon såg även en annan motståndare, den inhemska medelklassen som utbildats av kolonialmakten. Denna inhemska bourgeoisie ville överta den koloniala klassens positioner, trots att den saknade de resurser som skapade den europeiska borgarklassens makt. Den inhemska bourgeoisien kan inte öppna fabriker, utan romantiserar i stället hantverket och den svunna kulturen.

Denna infödda medelklass skapade också den ideologiska idén om en afrikansk enhet och väsensgemenskap. Fanon ansåg att idén bara vände på kolonialismens beskrivning av de traditionella kulturerna som barbari.

Han ansåg också att frigörelsen aldrig kan emanera ur denna afrikanska bourgeoisie. Endast massorna på landsbygden kan föra kampen. Men Fanon trodde inte att massorna kunde mobiliseras. Kampen är spontan. Även om hans idé om våldet är mer analytisk än romantisk, finns det klara inslag av terrorromantik i den.

Liksom kolonialismen riskerar Fanons revolutionära teori att göra den koloniserade världen till något enhetligt. Där tror jag att Fanon förblir en guru av igår.

Magnus Eriksson
är litteraturkritiker 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".