Karim Jebari: bara ett naturvetenskapligt perspektiv kan rädda kulturdebatten

Ur Obs i P1, torsdagen den 18 april 2013

Kulturdebatten är det forum där en nations främsta intellektuella kan engagera allmänheten i ett samtal om samhällets värden, framtid, struktur och existensberättigande. Ett sådant samtal är minst lika viktigt idag, när vi lever i en värld som genomgår en teknologisk, geopolitisk och demografisk revolution. Samtiden är komplex, och för att förstå den behövs både det personliga perspektivet och de vetenskapliga studierna. Vi behöver både poetens metaforer och filosofens begreppsanalyser.

Därför är det med viss frustration som jag tar del av den svenska kulturdebatten, som präglas av en stor likriktning bland kulturjournalister och redaktörer. Här saknas aldrig den personliga erfarenheten. Tvärtom, man frossar i den. Författare skildrar sina privatliv och sina möten med andra kulturpersonligheter i mäktiga väggar av text, journalister publicerar böcker om sina eller andras erfarenheter. Överallt hörs röster som berättar sina historier, anekdoter bryts mot anekdoter och begrepp diskuteras utan att ha definierats. Men var är forskarna? Var är vetenskapen? Varför har ingen forskare i kognitiv psykologi diskuterat rasismen som psykologisk mekanism under höstens och vinterns rasismdebatt? Varför har det sociologiska och kriminologiska perspektivet på näthat varit så osynligt? Varför är det så få som bemödar sig att definiera begreppen man avser att använda, när det är så uppenbart att så mycket oenighet beror på just begreppsförvirring?

Men det är inte bara referenser till forskning och tydliga begrepp som saknas i den svenska kulturdebatten. Det är även de intellektuella perspektiv och tankesätt som en naturvetenskaplig bildning bidrar till att forma. Ett naturvetenskapligt perspektiv på världen är, menar jag, nödvändigt för att förstå och diskutera de viktiga frågor som kultur- och idédebatten kan och bör ställa. Två tankesätt som skulle kunna berika kulturdebatten är särskilt viktiga. Dels naturvetenskapens fokus på nuet och framtiden, i kontrast till humanioras studier av historien och det förflutna, dels en förståelse av världen som oberoende av våra mänskliga begär och perspektiv, till skillnad från humanioras fokus på den personliga erfarenheten. Låt mig utveckla dessa tankar.

Humaniora studerar och försöker förstå mänsklig aktivitet genom historien. I kontrast till det avslutade och det fullbordade, till historiens genier och kreativa själar, kan samtiden tyckas vulgär och ytlig, något som inte är förfinat eller polerat. Därför brukar humanisten hysa ett förakt mot samtiden och en oro för framtiden. Konsten och litteraturen tenderar att blicka bakåt, drömma om en svunnen guldålder och varna för teknologisk hybris och marknadens kreativa förstörelse. Bara science fiction, ett litterärt uttryckssätt med mycket låg status, intresserar sig för framtiden. Den vetenskapliga metoden, däremot, är ett progressivt samarbetsprojekt där ny forskning förutsätter och bygger vidare på existerande resultat. Till skillnad från konsten avanceras vetenskapen både av genier och medelmåttor. En förutsättning för detta är förmågan att förstå och bygga vidare på varandras arbete och att framgångsrikt kommunicera sina idéer. Även den blekaste forskare kan idag ha djupare insikter om världen än både Newton och Darwin hade. Vilka samtida musiker är lika överlägsna Mozart?

Föreställningen om framsteg är alltså lika given för naturvetaren som den är främmande för humanisten. Naturvetenskapen ser nuet som överlägset historien, och hjälper oss att hysa ödmjukhet inför framtiden.

Det andra viktiga intellektuella förhållningssättet som naturvetenskapliga studier fostrar tanken till är utplånandet av alla begär förutom begäret att veta. Det naturvetenskapliga idealets tankesätt handlar om att sätta sig över sitt hopp, sin rädsla, sin kärlek och sitt hat och se vad resultaten av den vetenskapliga metoden säger oss. En attityd av villkorslöst sökande efter svar på viktiga frågor är nödvändig i våra samtal om hur vi ska leva våra liv. En lojalitet mot principen att följa fakta inhämtad från observationer och experiment innebär med nödvändighet en otrohet mot alla andra idéer.

Vi behöver kulturdebattörer som utan svärmerier för en svunnen guldålder förmår att argumentera och formulera samhällsvisioner utifrån aktuell forskning. Endast om kulturdebatten berikas med ett naturvetenskapligt perspektiv kan den bli relevant för den värld vi strävar efter att förändra. Kulturdebatten är alldeles för viktig för att förvandlas till en arena för kulturelitens psykoanalys.

Karim Jebari
doktorerar i filosofi vid KTH

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".