Gunilla Linn Persson: De Knallröda kan inte försvara sig

Ur Obs i P1, måndagen den 29 maj 

Det är en strålande vårdag för femton år sedan när min tredje dotter föds. Jag tycker hon är så fin, sneda ögon, precis som sina systrar. Åh, så tråkigt, säger en barnmorska med eftertryck. För Märta Mazarin har Downs syndrom.

Vi vänjer oss så småningom vid att få sämsta bordet på restaurang. Jag har alltid gått ut med mina barn då och då,  det är bildning för livet. Att få lära sig att man inte hjular på restaurang. När människor vant sig vid oss får vi sitta lite bättre. När vi går och handlar följs vi ibland av misstänksamma blickar. Vi känner oss som romer. Utstirrade. Ja – vad kan en liten människa med en extra kromosom hitta på? En gång smet hon faktiskt in till älgarna på Skansen, men det är ganska normalt, någon gång händer det något liknande i varje barndom. Det här med älgarna är viktigt – som mamma till ett förståndshandikappat barn är jag så noga med att hon ska uppträda normalt. Det händer att vi blir överfallna på gatan av vänliga människor som vill kramas. ”De här barnen är ju så underbara!”  Märta blir överumplad!

Jag är glad och stolt när hon nu vid femton års ålder kan skriva och läsa ord som SOL och VAS och räkna till hundra. Hon jobbar med ”Huppland” just nu.

Det var några ögonblicksbilder av en diskriminering som är vardag. För inte alls länge sedan kallades en person med Downs syndrom för en idiot. För inte länge sedan växte dessa barn upp på institution och understimulering gjorde dem långt mer handikappade än de hade behövt vara. Det är historiskt nytt att växa upp hemma, gå på restaurang och smita in till älgarna på Skansen. Men det finns ett starkt och levande förakt för svaghet i vårt samhälle.

Ibland är det klokt att reagera – men inte agera. När jag i januari detta år sätter mig ned framför teven för att se vad som  utannonserats som svart komedi, Allt faller, med en trio framstående komiker, blir jag först bara förvånad.  Jag hade en häst en gång som var ständigt förvånad och lång i synen och så känner jag mig framför den rörliga bilden. Ett misslyckat skämt om cp-skada flaxar förbi som en svart korp och jag förstår snabbt att det är menat att vara misslyckat och sedan kommer en kraftig släng om  bibliotikarien med Downs syndrom och det hugger till i magen på mig. Vad är det jag ser? Vad är det jag hör? När Jonas Gardell problematiserar humor med hjälp att diskoteksbranden i Göteborg river han upp en smärre folkstorm. Han ber om ursäkt. Men skadan är ju redan skedd. 

Det fortsätter att mola i min mage. Jag har reagerat men inte agerat.

Jag får ett mejl som svar på en fråga till projektledaren för Allt faller. Han svarar att Allt faller i mångt och mycket handlar om komikers arbete och våndor.

Det måste vara väldiga våndor och om man tar sig till att kränka så utsatta människor.

En bibliotikarie med Downs syndrom HEHE - det har rivit upp något inom mig. Något som inte släpper när sändningen är slut. Något om inte går över bara för att dagarna går.

Det handlar om Märta. Hon har en extra klorofyll, som vi säger i familjen. Det handlar om Solweig, som jag känner. Vi är jämngamla. Hon har en extra kromosom. Det har präglat varje sekund av hennes liv.

   Hur gammal är du Solweig?

   Tja, det ändrar sig hela tiden, svarar Solweig.

Det fattar väl vem som helst att en sån inte kan bli bibliotikarie och kunde hon det så vore det ju otroligt löjligt! Glasögon som flaskbottnar.

Eller? Vad är det för bild vi ska se för vår inre syn när våra komikers våndor visas i televisonen?

Jag tror inte det är min dotter i alla fall. Märta Mazarin som fyller femton nu och gillar läppglans och klackskor och Robyn och har bestämda åsikter om det mesta, för det har man när man är femton år – även om man är född med en extra kromosom. Bibliotikarie blir hon aldrig, trots att hon jobbar hårt varje dag i Särskolan. Kanske kan hon få  jobba i personalrummet och fixa kaffet på bibblan.

Det sägs att droppen urholkar stenen. Under dessa femton år som mamma till ett förståndshandikappat barn med Downs syndrom och flera fysiska problem har jag oändligt många gånger mött komik som skojar om Märta Mazarin. Jag tänker inte nämna orden, det är N-ord, ord som Never ever ska sägas igen, men alla vet vad jag talar om.  Om Downs syndrom vore en hudfärg, så vore den knallröd. Och på samma sätta som ingen vettig människa idag kan skämta om svarta eller gula människor borde man förstå att inte skoja om De Knallröda. Det är ett förakt för svaghet. De Knallröda kan inte försvara sig.

Som ung i slutet av sjuttiotalet läste jag en bok som kom att förändra mitt liv och tänkande. Det var Harald Ofstads ” Vårt förakt för svaghet”. Nazismens normer och värderingar – och våra egna.

Skulle jag kunna ha sådana värderingar? Inte jag inte. Men jag är uppväxt med tron på  kraft och fröjd, med att det enda hederliga en människa kan göra  är att lönearbeta, alla röstade S . Svaghet verkar obegriplig eller komisk, med ett citat av Ofstad. Det är jag uppväxt med. Man skrattar åt den som ramlar och slår sig. Man tröstar inte, det var klantigt att falla. Upp igen! Det var med Ekelöfs ord: Det folkhemska, dolt bakom friska ideal.

Det är värderingar jag gjorde upp med som ung. Och tur var det, för jag skulle själv göra en kullerbytta mitt i livet och sedan födde jag ett barn med Downs syndrom.

Ett barn som behövde samma respekt och tålamod som  de redan vuxna barnen, de som blev designer och kompositör, så mycket talang, så mycket förmåga. Allt ställs på ända inför en människa som kanske kommer att kunna brygga kaffe i ett personalrum. Och skriva SOL med kylskåpsmagneter på kylskåpsdörren.

Tre komiker i Allt faller vill pröva var de står. Obegripligt nog gör de experimentet på levande människor. På mig, som förstås är extra känslig för alla påhopp på min yngsta dotter. Tänk all denna möda för att hjälpa henne med självkänslan. Att plantera en hållning, en blick, hjälpa henne att våga tala, som är så svårt. Det kan ta sån tid att säga falukorv så det blir liksom bara en skiva.

Allt är svårare, kroppen krånglar, men Märta Mazarin är glad för sitt liv. Sin musik. Hon är kär. Inte i David utan i David Två som hon helt logiskt kallar honom.

När hon är mycket liten är jag inbjuden till en radiostation för att tala om en roman. En ung man med Downs syndrom sköter väntrummet. Jag frågar efter toaletten. Han visar mig alla toaletter. Det ger mig hopp!

Jag är helt övertygad om att skämt, eller medvetet misslyckade skämt, om CP-skador, Downs syndrom eller brandoffer skulle vara helt omöjliga om någon av komikerna hade haft en personlig relation till detta. Eller, om de hade läst  ”Vårt förakt för svaghet”, av Harald Ofstad. Då skulle skrattat fastna i halsen redan på manusstadiet. Den läxa jag har lärt mig av Märta Mazarin är att de förståndshandikappade förstår allting. Precis allting om att vara människa. Men det tar lite tid! Dessa människor är inte immuna mot förakt för svaghet. Mot driften till löje.

Gunilla Linn Persson
är författare

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".