Roland Paulsen: Arbetet i det kapitalistiska samhället är mer ineffektivt än du tror

Ur Obs i P1, måndagen den 6 maj 2013

I det stora forskningsfältet Organizational Behavior dominerar de teoretiska modeller som på nationalekonomiskt vis sluter sig mot omvärlden och antar eget liv. Som så ofta är det de strukturella regelbundenheterna som upptar forskarna: beteendemönster, funktioner och processer som anonymt präglar arbetsplatser till synes oberoende av individuella intentioner och motiv. Särskilt har antagandet om den kapitalistiska produktionens inneboende rationalitet länge tagits för given. Produktionen sköter sig visserligen inte av sig själv, ledning behövs, men med rätt karta kan effektiviteten maximeras – kanske på mer detaljstyrande, Tayloristiskt vis genom att bryta ned arbetsprocessen i fragment som sedan kontrolleras uppifrån, eller med de mjuka, kreativitetsbejakande och manipulativa styrmedel som utmärker Human Resource Management. Kritiska invändningar handlar sällan om idén om det effektiva arbetslivet utan snarare om att effektiviteten blivit så hög att produktionsapparatens bräckliga små bihang, de vi kallar anställda, ofta slits ut och måste lagas, eller helt avstjälpas. Men stämmer denna vår självbild av rationalitet och effektivitet? Och har anställda verkligen inget att sätta emot?

Under 2000-talet har en ny skola börjat växa som i direkt opposition till Organizational Behavior-skolan kallar sig Organizational Misbehavior. Begreppet myntades först 1999 av Stephen Ackroyd och Paul Thompson i en bok med samma namn där grundanalysen sammanfattas och konkretiseras. Ofta tenderar vi att se på den egna arbetsplatsen som en anomali. Det här är ju faktiskt rena lekstugan, är det lätt att tänka. Hur kan ett företag som detta ens gå runt? Att det skulle finnas något mer utbrett irrationellt i produktionen erkänns bara vad det gäller andra ekonomier: den sovjetiska planekonomins utbredda fasadarbete, eller på senare tid, Hugo Chavez dysfunktionella kooperativ med stillastående fabriker och sysslolösa arbetare. Men hur skulle det låta om vi utifrån existerande forskning granskade den kapitalistiska produktionens ineffektivitet?

Ungefär så här: I den kapitalistiska produktionen berövas anställda systematiskt på värdet av det de producerar. Detta förstår många anställda, och därför stjäl de tillbaka så gott det går. I Sverige är vi bäst i Norden på att stjäla på jobbet. Hälften av alla butiksstölder antas utföras av anställda själva och anställda stjäl mycket bättre än kunder, för ungefär tre gånger så mycket, till ett värde av tiotusen per butiksanställd och år.

I den kapitalistiska produktionen omgärdas också arbetsprocessen av ständig förhandling mellan ledning och anställda kring hur och i vilken takt produktionen ska ske. Denna förhandling kompliceras av att man i den kapitalistiska produktionen vanligen mäter arbete i tid, vilket gör att den så kallade ”arbetstiden” mystifieras på närmast religiöst vis. I flera kapitalistiska ekonomier har det uppdagats att ett genomsnitt på kring två timmar per anställd och dag går till privata aktiviteter under arbetstid – så kallat tomt arbete. Men eftersom den kapitalistiska produktionen präglas av ojämlikhet är det tomma arbetet ojämnt fördelat. Vissa, oftast de sämst betalda, hårdbevakas i sitt arbete och blir ständigt offer för intensifiering och ökad arbetsbelastning. Andra, mer priviligierade yrkesgrupper, kan ägna mer än hälften av arbetsdagen åt privata aktiviteter. Eftersom arbetets meningslöshet bara tilltar i ett samhälle vars främsta mål är att skapa jobb alldeles oavsett vad dessa jobb går ut på och vilka behov som finns, blir den kapitalistiska produktionens mänskliga byggstenar alltmer motsträviga. Ibland förvandlas hela arbetet till en tidslig chimär, som nyligen på LKAB där ett arbetslag på 20 personer turades om med att stämpla in och ut åt varandra.

Eftersom de priviligierade yrkesgrupperna ofta har ett kunskapsövertag som gör dem svårövervakade, läggs det – i den kapitalistiska produktionen – enorma resurser på indoktrinering. Hela avdelningar vars enda mål är att hålla ordning i klassen inrättas, resor anordnas, konferenser, team building-lekar, vuxna människor som under chefens tillsyn bygger lego och trevar runt i ögonbindel. Problemet med dessa övningar är att deras kosmetiska verkan är ytterst begränsad. De utmanar aldrig den kapitalistiska produktionens maktstruktur, och det förstår de flesta. Resultatet blir därför två kolliderande cynismer, dels av manipulativt slag från företagsledningens sida, dels av ironiskt slag från de anställdas sida. Så iscensätts dagligen skådespelet Arbete, med alltmer tveksamma rollinsatser och en överabsurd plott med noll trovärdighet.

I det växande forskningsfältet Organizational Misbehavior erbjuds otaliga exempel som påminner oss om det socialas spretighet, att det aldrig är möjligt att helt kontrollera en annan människa, och att arbetslivet, vårt varma innanförskap, präglas av makt, frustration, missnöje och motstånd. Kanske är det nya bara att även akademikerklassen nu börjat skymta denna del av arbetet. Men på längre sikt finns här potential. Vetenskapens modeller är ju inte bara deskriptiva, de påbjuder sin fyrkantiga verklighet. Att nedmontera dem är ett effektivt sätt att öppna upp världen och så sakteligen öka mottagligheten för den oformliga myriad av liv som även arbetsplatsen rymmer.

Roland Paulsen
är sociolog vid Uppsala universitet

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".