Ane Kirkegaard: Felet med att tänka rätt

Ur Obs i P1, torsdagen den 16 maj 2013

Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större. Så står det på frisen över huvudingången till Uppsala Universitet. Smaka lite på tillrättavisningen. Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större. Vad menas egentligen? Vem tänker fritt, och vem tänker rätt? Och vad är det rätt att tänka, och vem bestämmer vad som är rätt? Och det står på svenska! Varför då? Universitetets lingua franka på den tiden då detta mejslades in och monterades på universitetet var alls inte svenska. Latin hade varit mera korrekt, men i nationalromantikens tidevarv fokuserades det svenska—det inåt skådande—i stället för det utåtriktade. Denna inåtvändhet har gynnat svensk industri, och därigenom vissa, högst begränsade sektorer inom högskolesektorn, och har varit till nackdel för ett flertal humanistiska och samhällsvetenskapliga forsknings- och utvecklingsområden. Konsekvenserna av detta bevittnar vi just nu, med massutbildning, krympande antal lektorer och undermålig finansiering av kvalificerad forskning inom en rad områden som i ett globalt, utblickande perspektiv borde vara prioriterade. Vi ser också hur Public Servicekanalerna och övrig media fokuserar på tutt-tv och snuttifiering. Mass-media i dess rätta betydelse. Som i ’media för en masspublik’, oförmögen till kritiskt tänkande, ointresserad av kvalificerad nyhetsförmedling, fördjupad debatt och skarpsinnig analys eller intellektuella utmaningar. Kopplingen mellan sjunkande möjligheter att bedriva vettig undervisning och forskning på universiteten, och det som händer inom media torde vara uppenbar!

Liksom på det sena 1800talet, befinner sig Sverige nu i en övergångsprocess. Från verkstadsindustri och välfärdssamhälle till någonting annat. Riktigt vad kommer vi inte att kunna veta förrän vi står mitt i det nya. Kanske ett kunskapssamhälle där tjänstesektorn har slagit ut industrin, där kultursektorn är central, där samhällsvetenskap och humaniora värderas högt och inspirerar både konst och politik. Ett friskt, nytt samhällssystem som fokuserar på sociala och kulturella värden snarare än på strikt ekonomisk vinning.

Njah… jag tror inte det. Sverige är inte riktigt den sortens land, där man tänker fritt och utopiskt. Nej, här gäller det att tänka rätt! Det finns stora fördelar med att tänka rätt istället för att tänka fritt. Det är effektivt och produktivt att hålla sig till det beprövade.

Problemet med resonemanget är att det inte finns någon som tänker rätt, i alla fall om vi skall tro vad samhällsvetenskapare och humanister har kunnat komma fram till genom den forskning som de har bedrivit de senaste 2 500 åren. Vad som är rätt bestäms någonstans. Rätt är det som någon finner vara rätt, och som denna någon har makt att bestämma är rätt. Det innebär att rätt gör den som gör som den blir tillsagd av den som har makten att bestämma vad som är rätt just för tillfället.

Inom högre svensk utbildning ligger satsningarna på det som av de med makt anses vara rätt: Naturvetenskap, medicin, teknik. Det är framförallt inom dessa sektorer forskningspengarna hamnar. Det är inom dessa områden studenterna får undervisning flera dagar i veckan, eftersom studentpengen är betydligt högre. Och det är härifrån politikerna förväntar sig framtidens entreprenörer, och säkrad ekonomisk tillväxt. De unga som heller vill satsa på kultur, i dag i hög grad media av alla slag, eller samhällsvetenskap, och då framförallt på studier av den konfliktfyllda globaliserade värld vi lever mitt i, med alla dess utmaningar och möjligheter, får veta att de inte är viktiga. Det satsas inte särskilt mycket på dem, och inte på deras lärare. 

I svensk politik ses industrin som den självklara innovationssektorn, och universitetens natur-, medicin- och teknikvetenskaper som dess stödverksamhet. Man kan ju undra varför, när världen utanför skriker efter samhällsvetar- och humanistkompetens.

Utmaningarna vi står mitt i kräver i grunden inte tekniska lösningar; vi kan inte uppfinna och industrialisera oss ur våra miljöproblem, och framförallt inte ur det moraliska och kunskapsmässiga sammanbrott vi kan skönja framför oss: vår livsstil skapar inte bara miljöproblem, utan fångar människor i slavliknande livsförhållanden världen över. Detta moras kan inte natur-, medicin- och teknikvetenskaperna hjälpa oss ur. Vi är i skriande behov av människor som kan hjälpa oss att omdefiniera våra mål, och som kan sätta fokus på de värden vi behöver förhålla oss till när vi skall välja vilken slags värld vi vill leva i. För detta krävs orädda människor som kan tänka fritt—inte nödvändigtvis ’rätt’.

Kanske är det ett tecken i tiden att media, även Public Service, monterar ner kvaliteten, för att i stället satsa på kvantitet? Kanske finns det inga chefer med kompetens nog att behålla högkvalitativt innehåll. Så småningom finns det kanske inte heller någon publik som vet att uppskatta skarpa, intellektuella iakttagelser och debatter? Man behöver bara ta tåget över Öresund för att känna skillnaden. Det första jag, och kanske framförallt mina utländska kollegor gör när vi anländer i Köpenhamn, är att gå in i en kiosk och köpa en tidning. Vilken som helst! Det numerära utbudet av tidningar är inte mycket större än det svenska, men innehållsmässigt befinner man sig plötsligt nästan på kontinenten; Politiken, Information, Berlingske Tidende, Weekend Avisen. Tabloidformatet med sitt fokus på bild och reklam lämnas åt de oseriösa—BT, Extrabladet, Metro. Skillnaden är slående, även vad det gäller public service. Dansk radios P1 satsar på den utbildade lyssnaren, till och med när man bjuder in lyssnarna till debatt. Ring P1 är en sorglig jämförelse med Ordet er dit, som går på danska P1 på samma tid, och Orientering är bredare och djupare i sin granskning av dagsaktuella händelser, än vad Studio Ett lyckas vara. I danska P1 friar man till den lilla intellektuella skaran lyssnare som inte anses ekonomiskt lönsam, medan svenska P1 friar till en stor, allmän och lönsam publik—som i övrigt servas utmärkt av alla övriga kanaler och tidningar. En sorglig illustration kan väl vara frågan jag fick under vårens teoridiskussioner med våra studenter: varför måste man läsa en kurs i freds- och konfliktvetenskaplig teori för att få något som helst grepp om det som sker i Syrien? Varför är analyserna i media så ytliga?

På tidningssidan verkar slaget förlorat i Sverige, där de stora tidningarna ständigt försöker förnya sig själva i jakten på läsare. Förnyelsen består ofta i att inte utkräva varken utbildning eller bildning av läsare eller journalister. De djupdykande, intellektuella och granskande Public Serviceprogram som finns i Sverige är få och nedmonteringen är på väg där, liksom den länge har varit ett faktum inom högskolesektorn. Att vara eller icke vara en vara är sannolikt frågan vi behöver ta ställning till, när välfärdssamhället verkar ha hamnat i antiklimax: Kanske slutfördes under välfärdssamhällesepoken det projekt som Gustav Vasa påbörjade, då han brände klostrens böcker och jagade teologerna och filosoferna på porten.

Ane Kirkegaard
är freds- och utvecklingsforskare på Malmö högskola och fri skribent

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista