Kenneth Hermele: Det farliga prekariatet? Om medborgarlön och en otrygg arbetsmarknad

Ur Obs i P1, tisdagen den 28 maj 2013

Prekariat låter som ett nytt fenomen men det är i själva verket lika gammalt som kampen för fasta och trygga arbeten. Redan Karl Marx talade om att bönder förlorade sina utkomstmöjligheter och i stället tvingades sälja sin arbetskraft till kapitalet på otrygga villkor, en prekär situation. Det är denna otrygghet, denna brist på säkerhet, som de som skriver om prekariatet som en ny fas av kapitalismen zoomar in på, som om säkra jobb någonsin varit regel och inte något som reserverats för en minoritet av arbetarklassen, medan kvinnor, daglönare och migranter alltid haft det mycket osäkrare.

Det nya är att den lilla del av den globala arbetarklass som lyckats skapa en någotsånär trygg situation – ett historiskt undantag – nu hotas av tilltagande nationell och global otrygghet. Ivor Southwood säger i sin tankeväckande Prekaritet att prekariatet uppmärksammas just för att osäkerheten nu drabbar en medelklass som tidigare känt sig skyddad från sådana hårda villkor. Löner, arbetsvillkor, pension har blivit allt mer prekära, medelklassen lever på många sätt som arbetarklassen gjorde förr.

Med globala glasögon är prekariatet regel, inte undantag, och dagens underbetalda och exploaterade arbetare i världens fabriker kan ses som nya former av det gamla slaveriet och det koloniala tvångsarbetet, med hundratals miljoner i osäkra och bokstavligen livsfarliga jobb för att tillverka det som den allt mer integrerade världsmarknaden efterfrågar. Här rör det sig verkligen om prekära jobb, och med de många rapporterna om urusla arbetsförhållanden, svältlöner och dagliga kränkningar vet vi att vi egentligen inte bör köpa en mobiltelefon, eller en skjorta eller nästan någonting som inte stämplats rättvisemärkt: i alla andra miljoner fall slavar det internationella prekariatet.

Men – och det är det som nästan aldrig kommer fram när det talas om prekariatet – många människor föredrar faktiskt att utsugas under dessa förhållanden framför att stanna kvar i sina hembyar och där vara totalt beroende av markägare och lånehajar i snävt auktoritära samhällen. Det är kanske ett val mellan pest och kolera, men det pekar på att det inte finns någon väg tillbaka till en paradisisk tillvaro, före kapitalismen, före globaliseringen.

Frågan blir då hur vi kan välja väg framåt. Guy Standing betonar i sin uppmärksammade bok som nu kommer på svenska, att det finns en stor fara här, han ser prekariatet som en ny och farlig klass, högerpopulismen är på frammarsch i Europa när allt fler känner sig hotade av att dras ner i och hamna i otrygghet. Prekariatet, säger Standing, är förvirrat, de vet inte vad det innebär att vara arbetare, de saknar den arbetarklassidentitet som de fast anställda tidigare besatt. Det gäller särskilt den del av arbetarklassen som befinner sig längst ner i klassamhället, invandrare, migranter. Standing uppskattar prekariatet till en fjärdedel av arbetsstyrkan; det tror jag är alldeles för lågt, och det bortser från att den globala marknaden till stor och ökande del förses just från prekära fabriker och frizoner jorden runt.

Å andra sidan säger en ny uppmärksammad klassanalys av Storbritannien, skriven av Mike Savage med flera, att prekariatet utgör 15 procent av befolkningen, vilket kanske inte låter så farligt men faktiskt gör de prekära till en lika stor grupp som den traditionella arbetarklassen, tillräckligt många för att hota vrida den europeiska politiken högerut, mot nationell chauvinism och stängda gränser.

Standings lösning på prekariatets hot mot öppenheten och mångfalden i Europa är att ge säkerhet och trygghet för alla genom att införa medborgarlöner: då slipper människor känna sig hotade, då kan fruktan för att hamna utanför ledas över till något ofarligt och mer konstruktivt, ett samhälle för alla, även de prekära: kvinnor på deltid, migranter och illegala invandrare i arbetsmarknadens marginaler.

Det är ett förvånande nationalistiskt, eller i varje fall europeiskt perspektiv, och det svarar inte på frågan Vad göra med de miljoner som lever i det globala prekariatet, i Kinas exportzoner, i textilfabrikerna i Bangladesh, på Nigerias soptippar, hur kan vi som lever i relativ trygghet hjälpa dem att organisera sig och ta tillvara sina intressen? Jag ser ingen annan väg än genom att kräva respekt för fackliga och mänskliga rättigheter som villkor för tillgång till den rika världens marknader, genom att se till att allt vi importerar är märkt som bevis på att mänskliga rättigheter respekterats, och att miljön skyddats. Det är en vinn-vinn möjlighet: att stärka det globala prekariatet så att livsvillkor och arbetsförhållanden blir anständiga, och samtidigt minska det hot det utgör mot traditionellt öppna och socialt väl fungerande samhällen i Europa.

Kenneth Hermele
är ekonom och humanekolog

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista