Petter Larsson om Sennetts bok

Ur OBS 20130819 Petter Larsson om Richard Sennetts bok Together

Problemet med socialismen är att den tar för många kvällar, sa Oscar Wilde.

Och det är ju lätt att känna igen sig i: eviga möten, prat, prat, prat, seminarier och debatter, och alldeles för lite hockey.

Men tänk om det är kvällarna som är poängen, ja själva socialismen?

Den tanken vägleder den amerikanske sociologen Richard Sennett i hans nya bok Together, tillsammans. Här är det just det sociala i socialismens som står i centrum: att hitta sätt att samarbeta – utan att det nödvändigtvis leder till några högre politiska mål än att samarbetet i sig ska bli bättre.

Sennett betecknar sig som social vänster. På svenska skulle vi kanske kalla honom folkrörelsedemokrat.

Han utgångspunkt, som känns igen från till exempel den ryske 1800-talsanarkisten Pjotr Krapotkin, är att människan har en enorm förmåga att samarbeta, det är själva grejen med samhällen. Visst, vi konkurrerar också. Men samarbetet kan vinna över konkurrensen, om vi odlar det.

Det är naturligtvis ingen slump att han skriver om samarbete in en tid då världen söker svar på hur vi ska hantera det faktum att nationalstater, familjebildningar och lokalsamhällen snabbt förändras. Då allt fler av oss lever i städer, sida vid sida med folk vi inte känner och som kanske är mycket olika oss.

De kraftfullaste svaren kommer idag från högerradikala krafter, som helt enkelt ställer lojaliteten mot nationen i centrum och infödda mot invandrare. Eller konservativa krafter, som ställer familjen och byn mot staten.

Själv är Sennett rädd för den sortens tribalism, som får den amerikanska högern att yla så fort någon säger muslim, eller vänstern att explodera om man nämner bankdirektörerna.

Just därför varnar han för solidaritet. I bemärkelsen att folk sluter sig samman mot en gemensam motståndare. Arbetare mot kapitalister, infödda mot invandrare, män mot kvinnor, eller vad det nu kan handla om.

Redan i sitt mest kända verk När karaktären krackelerar, som kom ut på svenska år 2000, oroade sig Sennet för hur det nya arbetslivet undergräver känslan av gemenskap.

I den nya boken identifierar han två stora problem som försvårar det mänskliga samarbetet. Som ”sliter isär samhället” – skulle vi kanske säga på politikersvenska.

Dels den ekonomiska ojämlikheten, som exploderat i västvärlden de senaste årtiondena, och som gör att rika och fattiga allt mindre förstår varandras världar, eller ens träffas.

Dels avindustrialiseringen, som skyfflat miljoner människor från fabrikernas långa anställningar in i snabbt föränderliga, osäkra tjänstejobb som lyder under den anonyma kvartalskapitalismens nycker, och som skapat det som brukar kallas ett prekariat. Här bryter gemenskaperna på jobbet samman. Folk lär aldrig riktigt känna varandra, de höga cheferna vet ofta inget om verksamheten. De bryr sig mer om sina bonusmiljoner än om att engagera sig i lokalsamhället och sina anställda.

Själv tänker jag här på filmen Up in the air från 2009, där George Clooney i huvudrollen har som jobb att flyga runt och ge folk sparken. Ja, han framstår ett hjärtlöst svin. Men bara tills vi möter den nya tidens uppsägningar: per mail. Clooney möter ju i alla fall människor öga mot öga och upprätthåller den mänskliga relationen.

Den nya människa som föds ur denna kultur drar sig tillbaka från samhället, umgås bara med likar, sköter sitt, menar Sennett. För varför engagera dig i barnens skola, om du vet att ni snart måste flytta? Varför vara lojal mot ett företag som kan kicka dig imorgon? Varför bonda med arbetskamrater, som snart är försvunna?

Nu ska vi inte tro att Sennett har några förslag på hur ojämlikhet och prekarisering skulle kunna stoppas.

Och det är väl egentligen det som provocerar mig med hans bok. Han ser problemen, men vill inte angripa deras orsaker. Snarare vill han lära oss mildra konsekvenserna.

Och då handlar det om att samarbeta bättre.

I detta ärende går han över oändligt många åar efter vatten. Reformationen, den tidiga diplomatin, amerikanska sociala center, nutida orkestrar och medeltida verkstäder, överallt fiskar han efter idéer om hur vi ska kunna samarbeta bättre.

Ett slags lättsam nonchalans kan hjälpa, liksom nyfikenhet på varandra. Vi måste lyssna empatiskt, vara blygsamma, och allmänt artiga. Viktigast verkar vara att hålla kommunikationen med andra öppen, igång; även till priset av att kanske tiga om de oöverstigliga konflikterna, och hålla oss till det vi kan tala om.

Låter det som en etikettbok?

Ja, tyvärr, visserligen sofistikerad, men ändå.

Visst, jag tror uppriktigt att sådant kan vara viktigt för att undvika onödiga konflikter när vi möter varandra i vardagslivet.

Men det som försvinner i ett sådant synsätt är ju maktförhållandena. Hierarkierna kan ju förbli intakta, ojämlikheten bestå, bara vi lär oss umgås bättre.

Det räcker inte, om ni frågar mig.

Men så tillhör jag nog inte heller den sociala vänster Sennett bekänner sig till, utan den politiska: den som tagit sig för att ändra själva förutsättningarna för samarbetet.

Också till priset av faktiskt mobilisera solidaritet mot gemensamma fiender.

Together. The rituals, pleasures and politics of cooperation

Richard Sennett

Penguin 2013

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".