Viola Baos text

Den namnlösa huvudpersonen i Inger Edelfeldts Kamalas bok från 1986 är neurotisk, utseendefixerad och har huvudet fullt av filmklichéer. Hon jobbar i presentbutiken Små Skära Saker, har en tråkig och ganska nonchalant pojkvän, men väntar egentligen på Honom som ska komma och förändra allt.

Boken utspelar sig under några sommarmånader, under vilka pojkvännen Stefan åker på tågluff och huvudpersonen är ensam i staden. En tid för att bli den jag egentligen är – tänker hon trotsigt, smått stött över att ha blivit kvarlämnad – en tid att lära mig spela gitarr och skriva dikter.

Istället blir hon mer och mer neurotisk, drar sig undan folk, börjar idealisera Stefan i hans frånvaro och hetsäta skräpmat i bulimiska anfall. Till slut klarar hon varken av att diska eller handla mat, möglet växer på diskbänken och chokladpapprena ligger som blommor i lägenheten.

”Det här var verkligen inte uppbyggligt!” sa någon kritiker om Kamalas bok och är det någonting man ska säga om den så är det väl just det. Huvudpersonen är varken konstruktiv, konsekvent eller begriplig. Hon säger sig förakta alla kvinnor som är osjälvständiga men strukturerar hela sin världsbild kring den manliga bekräftelsen. Till någon kvinnokamp duger hon sannerligen inte, fast i sina privata hjärnmonster och i glödande hat riktat än mot världens alla kvinnor, än mot sig själv. Hon odlar sin ensamhet i takt med smutsen i lägenheten och skyr välvilliga väninnor. Vid ett tillfälle säger hon att hon önskade sig ett foto av sig själv, som hon kunde skicka ut i världen för att handla och träffa folk: ”Själv skulle jag sitta här i lugn och ro och vara äcklig, läsa böcker, äta choklad och fantisera.”

Men ändå var Kamalas bok, när jag först läste den, något av ett feministiskt uppvaknande för mig – liksom flick- och kvinnoskildringarna hos Mare Kandre, Åsa Nelvin, Monika Fagerholm och många andra. Dessa författare skildrade flickor och kvinnor som var vaga och undanglidande, till synes utan moral eller agenda. De gick varken att passa in i en kapitalistisk-liberal logik eller att inkludera i någon effektiv kvinnopolitisk rörelse – främmande inför den konstruktiva feministiska föredömlighet som utmärkte deras generationsmödrar.

Där den tidigare kvinnogenerationen hade odlat systerskapsromantik och omhuldat moderskapet, åkte denna nihilistiska kvinna nu ut till en rivningslägenhet i den ödsliga hamnen och barrikerade dörren, som karaktären N i Tillflyktens hus av Åsa Nelvin. Där 70-talets kvinnokamp producerade dagisdemonstrationer och skrev under brev för solidaritet i tredje världen, gjorde hon allt för att styra ut sig i flickaktiga kläder, och gick under i självförakt när hon inte lyckades leva upp till det Riktiga Flickskapet. Hon åt för mycket och svällde, gick in i dröm- och fantasivärldar, svalt sig, dödade om det behövdes.

Om dessa skeva flickor i samtidslitteraturen skriver Maria Margareta Österholm i sin avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar. I Sverige uppkommer dessa framförallt under det 80-tal som vanligtvis betraktats som ett bakslag för den feminism som såg sina gulddagar under 70-talets kvinnorörelser.

I detta sekels kvinnliga litteratur har onyttiga, neurotiska och obegripliga flickor ersatt de starka feministiska subjekten. I litteraturhistorieskrivningen har de också ofta reducerats till något apolitiskt och samhällsfrånvänt. Den är en tolkning som Österholm med sin bok vänder sig emot.

För tittar en närmre på de till synes obegripliga kvinnosubjekten är det likväl mycket en känner igen. N i Tillflyktens hus projicerar all sin skönhetslängtan på en docka, för vilken hon klipper sönder sina egna kläder för att sy vackra klänningar. Huvudpersonen i Kamalas bok dagdrömmer om att klä ut sig i prinsessmask och rosa sidenband och smyga ut på natten för att mörda tonåringar.

De traditionella feminina elementen är alltid där och ofta centrala, men förvrängda och överdrivet iscensatta. Kanske kan man säga att den skeva femininiteten bänder upp kvinnligheten inifrån. För vad kommunicerar dessa kvinnor om inte en vägran att foga sig i de tvångströjor som säger: jag är god, jag är nyttig, jag är en stark och självständig kvinna.

Att ge plats för kvinnligheter som inte är konstruktiva, produktiva eller på annat sätt inte anses ”rumsrena” kan också vara en slags solidaritetshandling. Ett erkännande av att alla inte har de rätta förutsättningarna – eller kanske inte vill – vara goda feministiska subjekt.

Att det goda feministiska subjektet också är ett priviligierat subjekt. För vad gör vi med de andra – de flickor och kvinnor som skär sig, som drömmer om att bli fotomodeller, som står i en butik som heter Små Skära Saker och väntar på Honom som ska komma och förändra allt?

Berättar inte denna kvinna i själva verket för oss att människan är komplex, och hennes begär outgrundliga? Att en feministisk medvetenhet inte alltid kan utplåna de föreställningar som patriarkatet inplanterat i oss. Men också att det mellan henne och förväntningarna på henne alltid uppstår ett glapp. Att det alltid finns något i henne som undandrar sig, som förblir dunkelt, obegripligt och ogreppbart.

En hungrig varg som lurar bakom den välmålade ytan, en demonisk glimt i modersögat. Kanske är det är detta glapp – balanserande på gränsen mellan foglig anpassning och smärtsam revolt – som texterna om de obegripliga kvinnorna utforskar.


Viola Bao

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".