Läs Ulrika Knutsons text:

Sista veckan i augusti 1973 innehar fortfarande ett svårslaget medialt rekord. I Helsingborg låg gamle kung Gustaf VI Adolf på sitt yttersta. Livmedikusarna sprang i skytteltrafik med kommunikéer om hans blodtryck och temp. I Kreditbankens valv i Stockholm höll en exhibitionistisk rånare fyra människor som gisslan, och vid radio- och tv-mottagarna satt svenska folket som medias gisslan: - Och nu över till Norrmalmstorg!

  Det var en barock tillställning - men frågan är om den hade kunnat gestaltas så värst mycket annorlunda.

  Att svenska medier 1973 intensivbevakade "gamle kungens" sista dagar var inte så konstigt. Han var allmänt respekterad, och representerade slutet på en epok. Nu kunde vad som helst hända - om hans unge sonson skulle klara att bära monarkin var en öppen fråga. Politikerna hade också sett till att göra kronan på hans unga hjässa extra lätt, genom den så kallade Torekovöverenskommelsen, där monarkin berövades sin sista formella makt. - Vi är ett penndrag från republiken, var Olof Palmes kommentar till förhandlingarna på Hotell Kattegatt i Torekov.

  Att den mediala uppståndelsen var stor också inför Norrmalmstorg är inte heller konstigt. Det var ett uppseendeväckande brott. En till synes desperat rånare, som redan skottskadat en polis, höll tre unga kvinnor och en man som gisslan. Den redan mediekände Clark Olofsson hade förts dit. Minst fyra människor svävade i livsfara - och landets högsta ledning, statsminister Palme personligen, stod i kontakt med gisslan och gärningsmännen. Bilden av de kriminella i valvet var brutal och fantasieggande på samma gång, släkt med föreställningar om terroristerna i Västtyskland - beväpnade desperados förfäktande högre värden. Det var visserligen oklart om rånaren Janne Olsson syftade mot några högre värden än de tre miljoner kronorna han begärt av Kreditbanken, men högre insatser stod definitivt på spel.

  Det var dessa insatser som Olof Palme syftade på när han efter Norrmalmstorgsdramat pustar ut och antyder att händelsens lugna lösning inte bara skonat gisslans liv, utan troligen "räddat åtskilliga liv åt framtiden." Vad menade han? Kanske att polisen väckt skurkarnas respekt? Eller att det svenska sunda förnuftet fått råda också i en extrem situation, att våld och blodspillan är ovärdigt en typiskt svensk lösning.

  På SR Minnen finns ett fyrtio minuter långt telefonsamtal mellan Olof Palme och den yngsta kvinnan i gisslan, 23-åriga Kristin Enmark. Det är hemskt att lyssna på. Hon är fången som en råtta i en bur. Hon försäkrar om och om igen att "rånaren och Clark" verkligen inte vill dem något illa. De har inte gjort henne någonting. De har varit jättebussiga, och sitter och berättar historier och spelar luffarschack. Hon är bara rädd för att polisen ska storma... Snälla rara Olof Palme, det enda hon vill är att gå ut tillsammans med Elisabeth och de här två killarna. Hon vill gå med rånarna. Hela svenska folket vet att Elisabeth och hon vill gå med rånarna, få fri lejd ut ur banken. Janne Olsson har haft två dygn på sig att göra henne illa. Vet Olof Palme vad rånaren gör? Han klappar henne på kinden...

  Det verkar vara ett lika solklart fall av hjärntvätt som en logisk strategi för att överleva en omänsklig situation. När vi idag talar om Stockholmssyndromet, så insmyger sig ibland ett förakt mot kvinnorna som lät sig charmas av sina förtryckare. Vem kan döma? I det långa samtalet gör Olof Palme en heroisk ansträngning att både låta faderligt terapeutisk och försvara polisen och lagen. Men mot slutet av samtalet säger han något som regeringskansliet måste ha klippt bort. Det är radioproducenten Göran Elgemyr som påpekar saken i SR Minnen. I en senare intervju ska Kristin Enmark ha sagt att Palme frågat om det inte kunde kännas bra att "dö på sin post". Kanske en rationell fråga för en gammal reservofficer, men en helt absurd tanke för en 23-årig bankkassörska. Palmes fråga är bortklippt från samtalet, men Kristin Enmarks kommentar finns kvar: "döda hjältar finns det gott om. Jag vill inte vara nån död hjälte". Hon vill leva, och "gå med rånaren".

  Samtalet mellan statsmininstern och bankrånarens gisslan är ett gastkramande dokument från det tidiga sjuttiotalet. Man hör hennes unga ivriga röst, ömsom desperat, ömsom vädjande, och hans långsammare, men lika intensiva övertalningsförsök. Han vet ju också att allt spelas in för eftervärlden, men vet inte hur dramat slutar. Om det här går illa kan domen bli hård. Vi vet inte heller, vi hör bara de två rösterna på bandet, instängda som i en bubbla.

 Fyrtio år senare missar vi helt det omgivande bruset från sjuttiotalet, själva tidsandan. Då var jag sexton år, och minns dramatiken, men jag kan inte minnas några slutsatser.

 Vilka slutsatser kan vi alls dra fyrtio år senare? Om själva Stockholmssyndromet finns inte mycket att säga. Att klamra sig fast vid sina förtryckare är säkert en helt rimlig psykologisk reaktion när man fruktar för sitt liv. Kristin Enmark har inget att skämmas för. I stället borde vi tacka henne för att hon har skänkt sin dödsångest till eftervärlden, i det inspelade samtalet med Palme. Vi har ju ingen självklar rätt att lyssna på det. Om en liknande händelse inträffade idag skulle vi aldrig ha tillgång till liknande dokument, medierna kommer aldrig att släppas så nära igen. Jag undrade vad Kristin Enmark gör idag? Enligt uppgift stannade hon kvar ett halvår på banken, men slutade sen, och utbildade sig till psykoterapeut.

   En faktor för att förstå Norrmalmstorgsdramat är dåtidens inställning till kriminella, som är så radikalt annorlunda. Idag finns inga motsvarigheter till sjuttiotalets Ädelbanditer. 

   Under de antiauktoritära rörelsernas epok, på sextio- och sjuttiotalet, hade man fått en ändrad syn på det mesta, från sexualitet, kön och klass, traditioner och privatmoral, brott och straff. Synen på det sociala arvet, miljöns betydelse för kriminalitet och återanpassning blev allt viktigare. Nu bildades föreningar som KRUM - riksförbundet för kriminalvårdens humanisering och KRIS - kriminellas revansch i samhället.

  Konstnärer och intellektuella blev flitiga besökare på anstalterna, många med en romantisk inställning. "Så vi gick till Malmö fängelse, för att följa vårt beslut, å när vi spelat och sjungit för fångarna, var det knappt att vi kom ut!" sjöng Hoola Bandoola Band i sin LP På väg, som kom ut på våren 1973. Proggmusiker i alla tonarter spelade på anstalterna, och belönades med ett vackert Fribrev att sätta på dörrposten. Innehavaren av ett sådant fribrev skulle skonas av tjyvar och våldsverkare.

  Att verka för kortare straff och bättre villkor för landets interner var inte bara en vänsterståndpunkt. Den gamle högerledaren Jarl Hjalmarsson engagarade sig djupt i frågan, liksom den första generationens Grupp 8-tjejer. När jag hör en av dem berätta hur dessa elitbrudar, snygga, smarta och radikala, i slutet av sextiotalet satte sig på bussen till Kumla en gång i veckan, för att ha studiecirkel om könsroller med de tuffaste busarna på anstalten, måste jag nypa mig i armen.

 Är det sant?

  - Jovisst, säger min sageskvinna.

  - Hur var det?

  - Jag minns det som roligt, mycket givande, säger hon. Där kom vi, med all vår entusiasm och våra korta kjolar. Det är klart att killarna på Kumla blev glada. Men när vi propagerade för kvinnliga plitar blev de manliga vakterna ängsliga. Det går inte, kved de, det blir våldtäkter i kulvertarna, det går inte!

   Några av Grupp 8-grundarna slog sig ihop med gamla bankrånare och försökte vrida det sociala arvet rätt. I något fall gick det bra, i andra mindre bra.

   Denna gren av feministisk aktivism må vara udda, men den var tidstypisk. På ett sätt undrar jag om det inte var Ellen Key som var ute och klev i kortkort, på tröskeln till sjuttiotalet; samhällsmoderligheten arm i arm med den fria kärlekens evangelium, och erotikens och den sanna kvinnlighetens makt att försätta berg och gamla maktstrukturer.

  Skam den som tänker illa därom. Men - varför är det alldeles omöjligt att föreställa sig tidens smartaste vänstergossar; jurister läkare och reportrar, på bussen till Hinseberg, för att med Amors hjälp rädda tjackhororna från deras sociala arv? Den ende höge jurist som gjorde sig privata ärenden till Hinseberg verkar ha varit justitieminister Lennart Geijer, åtminstone om man ska tro den intressanta tv-serien Hinsehäxan, efter den legendariska kåkfararen Lillemor Östlins självbiografiska roman.  

    Bilden av just bankrånaren som Ädelbanditen nummer ett har också befästs av Sjöwall-Wahlöö, i deckaren Det slutna rummet från 1972. Där är Martin Beck sjukskriven efter en skottskada. Alla hans kollegor, Kollberg, Rönn och Gunvald Larsson, jobbar i specialgruppen mot bankrån, och kommer ingen vart. Läsarens sympatier utmanas ordentligt, och vi  tvingas till och med acceptera ett mord, när den försynta servitrisen Monita blir bankrånare för att lösa sin sociala situation, nitad av tjyvsamhället Sverige.

  Där kan man säga att mästarna Sjöwall-Wahlöö trasslade  in sig i sitt eget litterära Stockholmssyndrom - de blev förälskade i sin knasiga världsbild - och stannade kvar där.

   Verklighetens Norrmalmstorgsdrama hade alltså en stark klangbotten i det omgivande samhället, ideologin och kulturen. Det fanns en romantisk syn på kriminella som ingen önskar tillbaka, men det fanns också en humanitär syn på människans inneboende möjligheter till förändring, som börjar bli en bristvara i vår tid. Om det finns någonting av tidsandan som jag önskar tillbaka, så hör en medveten strävan efter kriminalvårdens humanisering absolut dit. Fast jag är inte säker på att det är feminister i kort kjol med hjärtat på rätta stället, som ensamma ska göra jobbet och omvända busarna.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".