Kvinnorna gör mannen av Anette Masui

Ur OBS 20130821

Året var 1993 och jag tog en 20-poängskurs på Samhällsvetenskapliga institutionen i Lund. På litteraturlistan stod Sandra Lee Bartkys ”Femininity and Domination”, en bok som skulle bli en ögonöppnare för mig, som fram till dess trott att Patriarkatet var ett samhällssystem, där män tvingade kvinnor till underkastelse genom lagar och förordningar.

Så var det inte, fick vi lära oss nu. Eller rättare sagt: så enkel är inte verkligheten.

Kvinnor förtrycker också sig själva, genom att internalisera männens förtryck. Vi gör deras nedvärderande blick till vår och kedjar oss på så vis fast vid en ständig självkritik, som berövar oss modet att utmana männen om makten.

Ett exempel: Genom att köpa argumentet att vi kvinnor inte duger som vi är, slösar vi timmar framför spegeln och i sminkdisken på Åhléns – istället för att konkurrera med männen om VD-posterna i samhället.

Tjugo år senare sitter jag med en annan bok i handen och tänker att även den verklighetsbilden var skev. Eller rättare sagt: Sandra Lee Bartky berättade i sin banbrytande bok bara en del av sanningen. En annan del står att läsa om i denna antologi, i vilken elva forskare berättar om hur kvinnans nedvärderande blick i flera århundraden också har påverkat och format mannen.

Antologin, med namnet ”Kvinnorna gör mannen”, skildrar hur kvinnor - genom att lovprisa vissa manliga beteenden och svartmåla andra - har lyft fram olika mansideal, förmånliga för våra egna intressen och behov, och fått männen att anpassa sig efter dessa.  

Idealen har skiftat beroende på tidpunkt, mode och samhällsklass, men handlar om sådant som att få män att känna ansvar för familjeförsörjningen i tider då kvinnor sett det som ett privilegium att slippa förvärvsarbeta. Och omvänt: att få männen att engagera sig mer i hem och familj när kvinnor velat ge sig ut på arbetsmarknaden.

I det förra fallet ser jag både 1800-talets adelsdamer och mina egna väninnor framför mig. Kvinnor som uppger att de ”unnar” sig själva att sluta arbeta, nu när deras män ”äntligen” har fått snurr på inkomsthjulen. Detta äntligen – som om det hela tiden var förväntat att mannen skulle axla hela försörjningsbördan. Samtidigt som kvinnorna själva kan göra det de alltid har drömt om: resa, roa och förkovra sig.

I det senare fallet ser jag min egen mamma och hennes hippieklädda generationskamrater framför mig. Hur de på 1970-talet kastade sina förkläden, gav sig ut i arbetslivet - och skilde sig.

Och männen? Ja, de anpassade sig och sprang allt snabbare i ekorrhjulet. Eller klädde sig i velour och kokade makaroner.

När boken ”Kvinnorna gör mannen” kom ut i våras gjorde den inte särskilt mycket väsen av sig. Kanske för att den gav sken av att vara politiskt inkorrekt och uttryckligen ifrågasätta ”den seglivade myten om kvinnors underordning”. En svår myt att ifrågasätta, då den idag nästan etablerat sig som sanning.

Vid närmare läsning är det dock inte kvinnors underordning som ifrågasätts utan deras förmodade maktlöshet i denna position. Och här är det nog få som har några invändningar, tror jag. För vem har inte fått uppleva hur kvinnor kan få män att göra grovjobbet genom att spela på sin underlägsenhet? Få mannen att kånka hennes resväskor uppför trappan genom att framställa sig själv som bräcklig och svag – eller rensa duschavloppet medan hon står bredvid, med låtsad hjälplöshet och rena händer?

Ja, jag är den första att skriva under på att kvinnor har makt att styra män från sin underordnade position. Och att vi ofta också gör det - av vana och bekvämlighet. Men även för att kontrollera männen och testa deras överordnade position. För vilken man har inte fått erfara hur tindrande blickar kan slå om i irriterade ögonkast; beundrande suckar förbytas i föraktfulla fnysningar? Detta om mannen skulle misslyckas att leva upp till sin påstådda överlägsenhet. Och inte gå iland med att montera den där Billy-bokhyllan, byta däcken på bilen eller besegra hustrun i Trivial Pursuit.

Ibland sätter vi kvinnor nog också ribban medvetet högt för att männen inte ska nå upp till den: ”Men älskling, kan du verkligen inte själv laga den där datorn?” Eller: ”Det vet väl varenda kotte, hur man pocherar ett ägg?”

På så vis urholkar vi männens självförtroende, på samma vis som de, enligt Bartky, urgröper vårt. Försvagar deras makt genom att uppmärksamma deras oduglighet. Ifrågasätter deras auktoritet och den manliga överordningens giltighet.

Och jag tänker att kanske handlar dessa nedvärderande blickar inte bara om terrorbalansen mellan män och kvinnor. Utan om de roller vi människor tillskriver varandra och försöker tvinga varandra att spela. Som hustru, make, chef eller bror. Och som man också kan frigöra sig ifrån – genom att sluta spela.

 

Anette Masui 

har tidigare skrivit om japanska kvinnors frigörelse i reportageboken ”Solgudens döttrar” och om kvinnliga toppchefer i svenskt näringsliv i boken ”Kamikazekvinnor och pappas prinsessor”.

LÄSNING

* Fjelkestam, Hill, Tjeder: ”Kvinnorna gör mannen”; Makadam Förlag 2013

* Bartky, Sandra Lee: ”Femininity and Domination. Studies in the phenomenology of oppression”; Routledge, Chapman and Hall Inc, 1990

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".