Beate Schirrmacher om The German Genius

Det märkliga med blicken utifrån är att den speglar det bekanta på ett oväntat sätt. Ta bara titeln: Ingen tysk skulle kalla en bok för ”det tyska geniet”, i alla fall inte sedan Adolf Hitler prisades som ett ”politiskt geni”. Ni hör själva: Jag pratar i Tyskland och i andra meningen nämner jag redan nazismen.

Även under läsningen är tanken på vad som hände sen som en motstämma: Hur ska vi få ihop bilden av Tyskland efter 1945 med den framgångssaga som Peter Watson tecknar, en bild som vanligtvis ligger begravd under andra världskrigets ruiner och förintelsens offer? Det är nödvändigt att se bortomvärldskriget, säger Watson, även för Tysklands grannar, för att förstå vilket inflytande Tyskland har haft på deras historia.

Boken sveper genom nästan 400 år av västvärldens idé- och vetenskapshistoria. Jag vill knappt lägga den ifrån mig, så fängslande är den sammanhängande berättelsen om denmoderna världsbildens framväxt. Vår bild av en värld som består av atomer och molekyler som kommer till genomevolution och utveckling, behövde tänkas, upptäckas och vidareutvecklas steg för steg. Peter Watson visar hur en stor del av den utvecklingen har ägt rum i Tyskland eller med tysk påverkan.

Det kryllar av stora namn, men aldrig har jag mött de alla samlade i en enda stor berättelse: Förutsättningarna för att Bach, Gauss, Humboldt, Goethe, Kant, Marx, Wagner, Nietzsche, Daimler, Freud och Einstein upptäckte, uppfann eller skapade det de gjorde, finns enligt Watson i de tysktalande ländernas tanketradition som kom att påverka hela västvärlden och som kan sammanfattas i tre tyska begrepp: Bildung, Kultur och Innerlichkeit.

Tyska idén om Bildung börjar i det tidiga 1700talet. Den protestantiska tron på en utveckling av förhållandet till gud blir även startskottet för en (ut)bildningstradition med ett skol- och universitetssystem som länge kommer att blir ledande. Och det fanns ju inte en utan många tyska stater, som var och en främjade sina universitet och teatraroch behövde utbildade ämbetsmän.

Detta i sig lade grunden till en tysk identitet som kretsade mer om Kultur än om politik och samhälle. Att Tysklands många små furstendömeninte lämnadeplats för politiskt och offentligt engagemang uppmuntrade även det tredje draget – Innerlichkeit – som riktar sigmot det inre livet, som innebär att föredra det ideala istället för det reala, det privata fram för det offentliga. Jag känner igen så många tankar och förhållningssätt som jag tog för givet innan jag flyttade utomlands.

Jag tänker på de finare gymnasier som undervisar latin som första språk, på den akademiska och byråkratiska noggrannheten, intellektuella som älskar att kritisera, och att kultur alltid förstår sig som hög- eller finkultur. Eller ta de stora studentprotesterna mot Bolognareformen som ansågs som ett svek mot just ”bildningsidealet”, som innebär att självständigt utveckla sin personlighet och förkovra sig.

Jag tänker på att utseende inte spelar så stor roll för många. Att det ofta gäller ”allt eller inget”, att det finns en strävan efter perfektion, att tyskar nog fortfarande är präglade av idealismens tankar även utan att ha läst dess filosofer. Mycket av det som Peter Watson beskriver förklarar Tyskland och tyskarna än idag.

Genom historien har bildning, kultur och innerlighet varit drivkraften bakom en enorm intellektuell, kulturell och sedan industriell revolution i Tyskland. Under 1700talet blir Tyskland till ett blomstrande centrum för vetenskap och kultur. De tyskspråkiga vetenskapliga framgångarna och upptäckterna leder sedan på 1800talet till en särskilt snabb och storskalig industrialisering. Den enorma kulturella och ekonomiska betydelsen syns i det faktum att Tyskland fram till 1933 hade vunnit fler nobelpriser än Storbritannien och USA tillsammans. Å andra sidan blir anti-modernitetskänslor och kulturpessimism starkare än någon annanstans.

Någonstans här, vid 1800-talets slut, blandas otäcka toner in i framgångssagan. Den stolthet över Tysklands ledande kulturella ställning som så länge har behövt fungera som ett surrogat för nationell enhet och politiskt medbestämmande slår om i en otäck nationell hybris när Tyskland väl enas 1871, dessutom efter en rad militära segrar. Med samma noggrannhet som han visar oss stegen till en modern världsbild kartlägger Watson hur historiska och filosofiska tankar blir alltmer genomsyrande av en tro på tyskarnas överlägsenhet; de tankar, myter och idéer som nationalsocialisterna använder sig av i sin propaganda när de kommer till makten. 

1933 flyr en stor del av den kulturella och vetenskapliga elit som har lett till Tysklands framgång. Grunden till USA:s kulturella och vetenskapliga dominans efter kriget är också att tysk tanketraditioner amerikaniserades.

Watsons bok ger ett stort historiskt perspektiv när det är som bäst, den dokumenterar ursprunget för mycket som vi vanligtvis tar för givet eller som vi har glömt. Men den visar också hur de speciella förutsättningar i Tyskland som leder till kulturell blomstring även för med sig den politiska blindheten som leder till Nationalsocialism. De intellektuella revolutionerna kunde till sist inte ersätta en behovet av politisk förändring.

För att förstå varför den aldrig kom av sig själv behövs det att gå ytterligare ett steg längre bak än vad Peter Watson gör. Han börjar sin genomgång i ett härjat Tyskland efter 30åriga krigets slut. Men det var till stor del det 30-åriga krigets trauma som ledde till att stabilitet och starka mäns styre alltid valdes före revolution och samhälleliga experiment i Tyskland.

Det är därför ironiskt nog även längtan efter stabilitet som till syvende och sist skapar förutsättningarna för att Hitler kan komma till makten 1933. Och så framstår Tysklands intellektuella och kulturella blomstring tätt hopbunden med dessa två stora politiskt katastrofer.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista