Påhl Ruin om basket och frihetskamp

Man brukar säga att Litauen har två religioner: katolicismen – och basketen.

Under den sovjetiska ockupationen hade kyrkan svårt att verka, men basket fick man spela. Och som man spelade! Man hade förstås inget eget landslag, men man hade Zalgiris - klubblaget från Kaunas. Vid inte mindre än fyra tillfällen vann Zalgiris dom sovjetiska mästerskapen.

Uppgiften var närmast omänsklig, det lilla ockuperade landet med 3 miljoner invånare mot den supermakt som kränkt dess suveränitet. Motståndarlaget nummer ett var nämligen Röda arméns eget lag, CSKA, som samlade Sovjetunionens allra bästa spelare – utom litauerna. Med hjälp av universitetsstipendier och andra knep lyckade Kaunas-klubben behålla sina bästa litauiska spelare.

”Matcherna mot CSKA var som ett krig, men ett krig utan maskingevär, utan bomber och utan stridsflygplan”, säger den förre presidenten Valdas Adamkus i dokumentärfilmen  ”The other dream team” som lockat storpublik i Litauen det gångna året.

Även Röda arméns spelare fick alldeles speciella instruktioner när de ställdes mot litauerna: ”Generalerna sa till oss att matcherna mot Zalgiris inte var som andra matcher, det var politiska matcher”, berättar storspelaren Alexander Volkov.

I Sovjets landslag vid OS i Soeul 1988 var inte mindre än fyra av de fem bästa spelarna litauer. De stod på höjden av sina karriärer, men när de nu skulle få vara med i ett OS fick de fick spela i ockupationsmaktens färger. I en klassisk final besegrade Sovjet USA med 82-76. I intervjuerna med dessa fyra litauiska guldmedaljörer ett kvartssekel senare lyser fortfarande bitterheten igenom, blandad med ironisk distans: ”Alla trodde att vi var ryssar. Men vi var inte ryssar. Vi var litauer”, säger den 222 centimeter långa centern Arvydas Sabonis.

Hemma i Litauen var folk gränslöst stolta över sina landsmän. Min vän Ruslanas, som var pojke då, berättar hur han jublade framför TV:n. Han kunde inte springa ut på gatan och vifta med den litauiska flaggan. För den var förbjuden. ”Så vi njöt inombords”, säger han och tar sig för hjärtat. ”Vi visste ju att det var våra killar som hade säkrat guldet”.

Filmen förmedlar både dråpliga och djupt sorgliga beskrivningar av de litauiska spelarnas liv i det sovjetiska landslaget. Vid ett tillfälle ville lagledningen peppa spelarna genom att ta dem till mausoléet i Moskva och låta dem se Lenins balsamerade kropp. ”Det kändes helt absurt för oss”, berättar Sabonis. ”Vi kunde inte skratta där inne, men vi gjorde det efteråt”.

Mindre skrattretande var tillfället då lagkamraten Sarunas Marciulonis, utsedd till Sovjets främste idrottsman, ombads hålla ett hyllningstal till nationen. Först vägrade han, men när ledningen hotade att inte låta hustrun inleda sina universitetsstudier, ja, då gav han med sig. Och mådde dåligt långt efteråt.

Litauernas framgångar i basket började redan före Sovjets ockupation, under självständighetsperioden mellan krigen, då litauer som bott i USA kom tillbaka och introducerade sporten. Landet blev Europamästare både 1937 och 1939. Det skulle dröja till 1992 och OS i Barcelona innan Litauen på nytt kunde ställa upp med sitt landslag i stor turnering. Hjältarna från OS i Soeul var fortfarande på topp. Problemet var pengarna. Den pånyttfödda nationen var urfattig och det var osäkert om man ens kunde skicka ett lag till Barcelona.

Då skedde det fullkomligt osannolika, att det amerikanska baskettokiga västkustbandet Grateful Dead trädde in och sponsrade hela äventyret.  I Barcelona gick de litauiska spelarna runt i kitchiga batiktröjor med texten ”The Grateful Dead Freedom Team”, tröjor som fick kultstatus i OS-staden.

Matcherna då? Litauen utklassade allt motstånd fram till semifinalen, där man fick storstryk av USAs ”Dream team” med de bästa spelarna från den amerikanska proffsligan. Filmtiteln ”The other dream team” anspelar på detta mer kända drömlag. I bronsmatchen kom litauerna att möta – Ryssland. Och vann. ”A dream team that fulfilled a dream of a nation”, som det uttrycks i filmen. Över 20 år senare tåras spelarnas ögon när de berättar om det oförglömliga ögonblicket.

Litauen är än idag en världsledande basketnation. Sporten är alltjämt en nationell stolthet, ett slags identitet. Men det finns också en växande irritation över att basketen slukar merparten av resurserna samtidigt som andra sporter har det tufft.

Se där ett tecken på att saker håller på att normaliseras i ett EU-land som inte längre behöver använda idrottsmän som förtrupper i en kamp för självständighet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".