Moa Matthis: "DSM har dödat människans essens"

Kommer ni ihåg maskinmänniskan, cyborgen, androiden? Till hälften människa, hälften maskin, har den hemsökt den västerländska populärkulturen åtminstone sedan 1927, då Fritz Langs film Metropolis hade premiär. Maskinmänniskans storhetstid inföll under 80-talet, i filmer som Robocop, Blade Runner, Terminator och Stjärnornas krig där män av metall med kretskortssjälar, härjade med de mjuka människorna så att blod och olja sprutade över filmduken.

1900-talet var industrialismens och maskinmänniskans århundrade. Nu rostar hon på historiens skrothög, medan horder av zombier, vampyrer och varulvar dricker människoblod på vita duken. Och om det är så att populärkulturen uttrycker och bearbetar kollektiva farhågor – och det tror jag att den gör – så finns det något att lära av förskjutningen från maskinmänniska till människomonster.

Vi är uppenbarligen inte längre rädda för hur tekniken förvandlar människan och hennes värld. Istället är vi rädda för den som ser ut som en människa och som faktiskt ÄR en människa, men, som avviker från det normala på ett sätt som inte märks förrän det är försent.  En stålblank Robocop har svårt att smälta in i mängden, med det är nästan omöjligt att veta vem som är vad i 2000-talets mänskliga monstermenageri. Din bästa vän kan vara en varulv, och själv är du kanske också, utan att veta om det, i själva verket död. Medan maskinmänniskan bekämpades med bazooka, bekämpas 2000-talets avvikelser från normalt människoskap med kunskap om den minimala skillnadens avgörande betydelse. Den finkalibrerade diagnosen är dagens vapen i kampen mot kaos.

Därför har samma kultur som räds vampyrskapet också gjort den kryptiska bokstavs- och sifferkombinationen DSM 5 till ett begrepp i var västerländsk mun. 57 miljoner träffar på nätet för den femte versionen av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – diagnostisk och statistisk manual för mentala störningar - utgiven av det amerikanska psykiatriförbundet, snart på svenska i en bokhandel nära dig, diagnosbibeln kallad. DSM 5 har mött hård kritik både inifrån skrået och utifrån.

Man har påmint om banden mellan forskarlag och läkemedelsindustri; påpekat hur välanpassad DSMs strömlinjeformade människosyn är till en sjukvård som inte längre ställer diagnoser utan säljer prissatta produkter, och som dessutom förväntas göra det snabbt. Till exempel genom att använda DSMs kortfattade checklistor: A, B, C, D, E – check: ”jaha, jag ser här att du lider av ”Hoarding Disorder” – sjukligt samlande på prylar. Det blir 350 kronor tack” – produktkod 300.3 i DSM, vilket ger ett prydligt protokoll, uppfyllda produktionsmål, och nöjda landstingspolitiker. Men den tyngsta kritiken har handlat om att DSM vidgar sjukdomsbegreppet bortom det rimligas gränser.

Att vara ledsen i mer än två veckor kan till exempel vara tecken på depression, oavsett omständigheter, produktkod 300.4. Att med jämna mellanrum proppa i sig för mycket mat kan vara ett tecken på ”Binge Eating Disorder”, produktkod 307.51, icke att förväxla med den klassiska bulimin, produktkod 307.59. Och vredesutbrott hos barn mellan 6 och 12 års ålder, av den typ man ofta ser på Konsum och inte sällan i närheten av lösgodiset, kan vara ett tecken på Disruptive Mood Dysregulation Disorder, DMDD, produktkod 296.99. Att vara ledsen och arg, kan alltså, enligt DSM, vara ett sjukdomstillstånd som måste behandlas.

Jag tycker att den kritiken är rättvis, men också alldeles för mild och knappologisk. DSM 5 är monstruös. Inte bara därför att den är nästan 1000 tätt tryckta sidor tjock och ett par kilo tung, utan också därför att den är en ideologisk förhävelse som vittnar om bristande ödmjukhet inför det mänskliga livets komplexitet. DSM utger sig för att vara en objektivt vetenskaplig kartläggning in i minsta detalj av ett allmängiltigt mänskligt psyke; ett precisionsverktyg som likt kirurgens skalpell skiljer det sjuka från det friska, det avvikande från det normala. Men vad den i själva verket är, är en definition av mänsklighet, och vi kan inte gå med på att låta oss beskrivas, diagnostiseras, paketeras och säljas på det här sättet: som ett stycke dött kött i en slaktarbod.

Ta till exempel ”Hoarding Disorder”- sjukligt samlande. När mina morföräldrar dog, tömde vi deras lägenhet. Ur varje skåp ramlade ett livs samlande ut: kilovis med plastpåsar, kapsyler, paketsnören och gud vet vad. Betyder det att mina morföräldrar led av en (citat) ”ihållande oförmåga att skiljas från ägodelar, oavsett deras egentliga värde” (slut citat). Kriterium A. Och att (citat), ”denna oförmåga var kopplad till ett föreställt behov och ångest vid tanken på att slänga föremål” (slut citat). Kriterium B. Och så vidare längst DSMs sexpunktslista. Eller, vittnade det om att mina morföräldrar kom från en fattigdom där inget fick förfaras, och allt kunde komma till nytta? En rationell överlevnadsstrategi förvandlad till patologi av en konsumtionsekonomi som dränker oss i prylar och därmed upphäver den nyttologik som formade mina morföräldrar. Och en sjukdomsförklaring som upphäver den unika tidens och rummets betydelse för varje enskilt människoblivande.

DSMs människonorm är helt enkelt en vampyr. En varelse som rör sig genom rummet och tiden, utan att formas och förändras av sina erfarenheter; en omänsklighet som vida överträffar Robocops, som ju ändå hade ett bultande människohjärta begravt någonstans innanför plåten. Allra tydligast blir det typiskt nog i det korta avsnitt som handlar om vikten av att ta hänsyn till kulturens betydelse för diagnossättandet. Jo, för det finns ett sådant, men, som så ofta, dyker begreppen kultur, etnicitet och ras, också i DSM upp enbart i samband med invandrare och minoriteter.

Att vara vit och västerländsk i en kapitalistisk konsumtionskultur är ett universellt mänskligt normaltillstånd. Att vara brun och icke-västerländsk är därför alltid en avvikelse, och potentiellt patologiskt. Om man vill vara snäll kan man säga att den paradoxala följden blir att den bruna, icke-västerlänning som kommer till en DSM-utrustad psykiatriker möjligen får ett mer mänskligt bemötande än en vit västerlänning. Medan den senare kan klaras av med en enkel checklista, måste den förra djupintervjuas om sin historia, familj, sociala sammanhang, trosuppfattningar, och till och med ekonomi, innan en diagnos kan ställas.

Och med sex sidors blodfattig skiss över en verklig människas invecklade liv, mot en bakgrund av 940 sidor blodlöst vampyrskap, blir det också möjligt att ställa en diagnos på DSM5 och den kultur som skapat den: verklighetsförnekelse och människofobi. I vetenskapens namn bekräftar DSM 5 det stråk av fruktan som löper genom dagens populärkultur: vi är inte längre till hälften människor, till hälften maskiner – vi är levande döda.   

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".