Tom Fahlens text

Onyanserad kritik av DSM 5. Ur OBS 20130827 

Moa Matthis inlägg följer en 200-årig idétradition där man målar upp bilden av ”den västerländska civilisationen” som ett monstruöst maskinsamhälle, och sedan angriper den bilden. Samhällets invånare påstås ha förvandlats till viljelösa kugghjul som utnyttjas av en dold elit av vampyrer. Under hela 1900-talet användes den bilden i extremistiska angrepp mot ”det västerländska”, både från höger och vänster. Nazismen lovprisade filmen Metropolis för dess framställning av hur människorna görs till levande döda i det västerländska maskineriet, och 68-vänstern hade sin kultbok ”Den endimensionella människan”.

På 1960-talet tillkom idén att finanskapitalisterna använde psykiatrin och den s.k. ”diagnostiska kulturen” för att bekämpa de allmänmänskliga drag som kunde få folk att tänka och agera mer självständigt. Psykiatrins diagnosbegrepp var då ganska diffusa och det var lätt att påstå att de mest beskrev vanlig mänsklig egensinnighet, sådant som inte tolererades i dystopins samhälle där människorna måste vara anpassade till marknadskalkylerna.

Dagens diagnosmanualer, t ex DSM-5, är mer precisa. Diagnoserna avgränsas av bestämda kriterier, ger sig inte ut för att definiera det mänskliga, utan avser bara att beskriva ett antal plågsamma symtommönster som brukar få patienter och anhöriga att söka hjälp från vården.

Men för att få in diagnoserna i sin skräckskildring påstår Moa Matthis att DSM-5 har utvidgat definitionerna så långt att de flesta mänskliga reaktioner, känslor och föreställningar skulle kunna betraktas som otillåtna avvikelser. Alla de konkretiseringar hon gör är emellertid missvisande.

Visst kan nog de flesta känna igen sig i de två första kriterier som utmärker sjukligt hamstrande - Hoarding Disorder: att man samlar på sig saker som andra tycker är värdelösa och att man borde kasta, men som man själv vill behålla. Moa Matthis associerar till sina morföräldrar.

Men hon hoppar över de nästföljande kriterierna som finns listade i DSM-5 och som också måste stämma om man ska kunna använda diagnosen. Oviljan att slänga någonting som kommit i ens ägo gör att bostaden till slut blir omöjlig att leva i. Travarna växer, samtliga rum fylls så långt det går, dörrar och fönster blockeras av bråte, kök och badrum blir oanvändbara, reparatörer kommer inte åt det som måste åtgärdas, grannarna klagar över lukt och ohyra, anhöriga är förtvivlade och sociala myndigheter kopplas in.

Moa Matthis andra exempel är lika vilseledande. ”Disruptive Mood Dysregulation Disorder” kan inte jämställas med ”vredesutbrott hos barn … av den typ man ofta ser på Konsum och inte sällan i närheten av lösgodiset”, som hon påstår. Istället beskriver manualen barn som ständigt är så lättprovocerade och irritabla, och som får så täta och våldsamma aggressionsutbrott att de inte klarar att vara tillsammans med andra barn, och inte klarar skolan eller vardagen i övrigt.

”Depression” är ytterligare ett av hennes exempel. I DSM-5 beskrivs det som kallas ”Major Depressive Episode”, medan Moa Matthis enbart talar om perioder av nedstämdhet, vilket enligt DSM-5 är en helt naturlig del av mänsklig tillvaro. Manualen ägnar för tydlighetens skull ett särskilt avsnitt åt att diskutera vad som brukar skilja egentliga depressioner från svåra men normala sorgereaktioner.

”Hetsätningssyndrom”, slutligen, är inte en vardaglig banalitet, som Moa Matthis beskriver det, utan ett mycket mer plågsamt och tvångsmässigt beteende med kontrollförlust.

Moa Matthis sätt att förvanska DSM-5 är konsekvent. Hon döljer manualens verkliga kriterier för att ge sken av att dess mönsterbilder beskriver ganska triviala och allmänmänskliga svårigheter. För att öka absurditeten i sin skildring använder hon ett ord som ”produktkod”, vilket överhuvudtaget inte existerar i DSM-5. Hela hennes redogörelse blir osann.

Många av antipsykiatrins föreställningar har levt kvar sedan 1960-talet, och psykiatriska diagnoser upplevs ofta som ett hot mot det mänskliga. Men vad är egentligen en psykiatrisk diagnos? Den är inte ett ting, ingen förklaring och inget slutmål, utan bara en preliminär tankekonstruktion, en prototyp.

Inom psykiatrin har man försökt ringa in ett antal olika symtommönster som brukat få människor att söka hjälp. De mest karakteristiska dragen har sedan beskrivits och ett antal enkla prototyper, eller diagnoser, har skapats. När en kliniker talar med en patient och försöker förstå hennes svårigheter kan likheten med en del av diagnosprototyperna aktualisera frågeställningar som man inte bör missa och underlätta associationerna till forskning och facklitteratur. En diagnosmanual kan ses som en av klinikerns kartor. Men ingen karta får förväxlas med verkligheten.

Den som läser en modern diagnosmanual kan lätt drabbas av en illusion. Ett antal prototyper står prydligt uppställda, väl avgränsade från varandra och konkret beskrivna. Det kan se realistiskt ut. Men prototyperna är bara hjälpkonstruktioner och existerar inte i sinnevärlden.

Verkligheten är mycket mer flytande, detaljrik och subjektiv. Patienter har som regel symtom som uppfyller de diagnostiska kriterierna för flera diagnoser, och därtill många andra symtom och besvär. Det unika och subjektiva kring en patient gör att diagnosmanualen bara blir till begränsad hjälp.

Diagnosbegreppen må vara osäkra, men samtidigt är de viktiga hjälpmedel i ett psykiatriskt arbete så länge de används med förnuft och en nypa salt. Om de uppfattas för bokstavligt, har man missuppfattat dem. I DSM-5 står det att det krävs klinisk träning och erfarenhet för att använda manualen. Sättet att använda den kan alltid bli något annat än det som avsetts och sättet att tolka den kan alltid komma att präglas av missuppfattningar. För att något undvika det bör man vara noga med att kontrollera vad som faktiskt står i DSM-5, inte bara kriterielistorna.

 Tom Fahlén

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".