Finskan har låg status i Sverige

Ur OBS 20130828 

JOHANNA PARIKKA ALTENSTEDT: 
Språkkampen – om finska som modersmål och minoritetsspråk i Sverige

Min mormor förlorade allt: Hon evakuerades 1941 ur Finlands näst största stad Viborg mitt i kriget när bomberna föll. Hon brukade med en suck berätta om detta för oss barnbarn: ”De kan ta allt ifrån dig, ditt land, din familj, ditt hem, dina pengar, ditt pass. Men de kan inte ta ditt språk. ”

Modern hjärnforskning visar idag det som har varit känt i gamla traditioner i alla kulturer: att modersmål är något särskilt eftersom det sitter på ett annat ställe i hjärnan än de lärda, värvade språken. Modersmål är basen också för det abstrakta tänkandet – försök själv räkna på ett annat språk. För mig betyder 71 gånger 22 ingenting om jag inte får tänka på finska: seitkyt yksi kertaa kakskytkaks. Då blir siffrorna tal med innehåll och min hjärna byter om till matematik. Det är ju tuhatviisisataakuusikymmentäkaksi, 1562.

Vårt första språk hör vi redan i mammas mage, där hennes röst och hennes språk blir bekanta för fostret. Därför heter det modersmål. Döm om min förvåning när jag 1987 kom till BB i forskarstaden Lund med en nyfödd. En självsäker barnmorska mätte dottern och sade:

-       Du ska inte tala finska med barnet, det skadar hennes språkutveckling.

Det har visat sig att fördomarna mot finskan jag fick känna av var och är väldigt vanliga i Sverige. I själva verket startades landets första friskola [J1]  - den sverigefinska skolan – drygt 25 år sedan, efter att finska föräldrar i Rinkeby surnade till när dom finska klasserna städades bort. Sedan dess har skolan levererat högsta kvalitet enligt alla mätningar genom åren, precis som de andra sverigefinska friskolorna. Ändå är statusen för finskan i debatten låg och de vanliga skolornas kompetens i tvåspråkighetspedagogik är nästan obefintlig.

 

Fram till 1999 sköttes minoritetsspråksärenden i Sverige av jordbruksdepartementet för att de skötte renpolitiken. Av bara farten hamnade även ärenden med samer och sedan judar, romer och finnar där. När Europeiska rådet samma år krävde att Sverige skulle ratificera de mänskliga rättigheterna som en del av sin lag, så ingick där rätten till modersmål för de nationella minoriteterna. Nu ville inte Sverige ha finskan med på listan. Då skapades ett alternativ till finskan, ett språk som inte fanns ens skrivet på den tiden: tornedalsfinska, meänkieli. I Finland är det en dialekt, lite som skånskan i Sverige. En journalist vid Sveriges radio fick nys om detta och larmade. Då lade jordbruksdepartementet även finskan, det största språket – på listan.

Men tillgången till språkstödet är fortfarande idag, 14 år senare, ett problem. Sverige har skapat något som heter Förvaltningsområden för meänkieli, finska och samiska. Onekligen för det tankarna till någon sorts språklig viltvård.

Med hjälp av förvaltningsområden lägger staten sitt ansvar till de enskilda kommunerna. Det finns varken konkreta mål, systematisk uppföljning eller ordentlig utvärdering för de statliga miljonerna till språkstödet i dessa. Av Sveriges 290 kommuner ingår idag 48 stycken i det finska förvaltningsområdet, i huvudsak i norra Sverige och i Mälardalen. I 242 kommuner är sverigefinnar alltså språkligt rättslösa. Inte heller i diskrimineringslagen finns sverigefinnar nämnd som en grupp som kan utsättas för diskriminering. Vi är i den svenska juridiken som det osynliga barnet i Tove Janssons Mumin-böcker. Finns där, men syns inte.

Tänk om kvinnors jämställdhet eller HBT-frågor skulle behandlas på samma sätt: att man inte får diskriminera i Luleå, men i Lund är det ok, för kommunfullmäktige har inte uttryckligen antagit regler för att inkludera kvinnor eller olika sexuella inriktningar i gemenskapen där.

Trots barnmorskans förmaningar ville jag att mina barn skulle kunna mitt språk.  Jag

sade till mina barn att när de lärt sig språket kan de välja att aldrig yppa ett ord på finska, men att det ska vara deras eget val. Det ledde till en flerårig språkkamp: undervisningsmaterialet hämtade jag från Finland. När undervisningen var att gunga ute krävde jag att barnen skulle lära sig grammatik och skriva. ”Ingen annan har någonsin begärt något sådant” blev skolans förvånade svar. Jag klagade om finskatimmarna lagda på lunchen  – skulle barn välja mellan att äta och ha modersmålsundervisning? Jag ordnade en anmälningsblankett till språket och hittade fler elever när kommunen hävdade att det inte fanns efterfrågan. Den som vill förverkliga sin rätt till språkstöd måste vara beredd på en mångårig kamp och läsa lagboken själv.

Att svenska journalister inte förstår vad som sker är bekymmersamt. Det är inte etiskt hederligt att vara mer insatt i hur Turkiet förtrycker kurdiska eller Ungern förtrycker romska än veta hur man kväver samiska dialekter i Sverige, eller motarbetar sverigefinskan. I praktiken har minoritetsspråk överlevt här tack vare nyinflyttning, och inte på grund av det så kallade statliga förvaltandet.

Även om finskakunskaperna har gett båda mina barn ute i världen, ville jag framförallt att de skulle lära sig språket som en nyckel till deras släkt och historia – till deras identitet. En gång berättade en kollega i Småland att hans mamma – en finska – hade fått stroke. Hon förlorade svenskan som hon talat i 40 år över en natt. Han kunde inte något på finska. Vid hennes dödsbädd förstod inte sonen moderns sista ord.

Det är inte rätt i en civiliserad stat.  Se ei ole sivistysvaltion arvoista.

 [J1]Det finns ett övergångsproblem här .Kan du brygga det personliga med det historiska? Tex ”Jag är knappast den enda som reagerat. Den första friskolan i sverige etcetc

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista