Jan Olof Nilsson: i Kina handlar psykiatriska diagnoser mer om rubbningar mellan kropp och själ, och mindre om identitet.

Ur Obs i P1, torsdagen den 29 augusti 2013.

När jag scannar mikrobloggar i Kina för att se om det finns några diskussioner om DSM5, ger det inga träffar. En orsak till att någon offentlig debatt inte förekommer är förmodligen att Kina har utvecklat sin egen diagnosbibel inom psykiatrin: The Chinese Classification of Mental Disorders (CCMD) som kom ut i en tredje version 2001 och ges ut av The Chinese Society of Psychiatry (CSP). När det gäller den kinesiska diagnosmanualen så förekommer det en del diskussioner, i synnerhet när det är fråga om synen på homosexualitet. När den tredje versionen av CCMD lanserades var reaktionerna delvis mycket positiva eftersom homosexualitet inte längre betraktades som en psykisk sjukdom. Men många är också kritiska eftersom ångest inför att vara homosexuell betraktas som en mental störning, som ska behandlas. Alltså: alla homosexuella ska vara glada och nöjda annars är man psykiskt störd. Det rapporteras kontinuerligt på olika mikrobloggar om hur homosexuella behandlas för sin ångest med olika mediciner – ett skräckexempel som lyfts fram är hur en homosexuell i Shanghai fick 2000 recept utskrivna under några år.

Även om CCMD i många avseenden följer dess amerikanska motsvarighet så finns det flera skillnader. T ex har diagnosen Neurasteni i stort sett slopats i den amerikanska varianten, medan den får stort utrymme i den kinesiska. Neurasteni, shenjing shuairuo, används i Kina liktydigt med ett nervöst sammanbrott som leder till trötthet, svaghet, yrsel, huvudverk osv. Traditionellt sett kopplades dessa störningar till en funktionsstörning i wuzang alltså de fem organen hjärta, lever, lungor, njure och mjälte. I Kina har man ett helt annat synsätt på förhållandet mellan hur man mår mentalt, vad man äter och hur det man äter påverkar olika organ i kroppen. Jag har alltid fascinerats av att man vid middagar i Kina alltid berättar för mig hur i stort sett allt man stoppar i sig är bra för något organ. Och skulle det händelsevis vara sköldpaddssoppa som serverades så händer det att någon fnissar lite – denna rätt är nämligen utmärkt för potensen.

En annan kulturspecifik diagnos är Zou huo ru mo vilket helt enkelt orsakas av ett felaktivt utövande av Qigong eller andra typer av traditionella övningar som yoga eller meditation. Kroppen flödar helt enkelt över av livsenergi på grund av överskottet av qi, vilket orsakar huvudvärk, sömnproblem, överaktivitet m m.

En av skillnaderna mellan kinesisk och västerländsk psykiatri är alltså att sambandet mellan kropp och själ tydligare lyfts fram i öst. Däremot så får störningar, som mer handlar om individers jagbild, om identitet, mindre utrymme i den kinesiska versionen – till exempel diagnoser som borderline, narcissism osv. Detta stämmer väl överens med mina egna erfarenheter som lärare i sociologi vid kinesiska universitet. Jag brukar ofta föreläsa om hur det moderna samhället gjorde individens identitet till ett problem, från att dessförinnan varit något oproblematiskt. Identiteten blev en konstruktion och frågor som ”Vem är jag?” centrala, inte minst för ungdomar. Mina studenter påpekar ofta att de inte helt känner igen sig själva i denna beskrivning – identitet är helt enkelt inte lika problematiskt i Kina.

En av de mest omdiskuterade och uppmärksammade skillnaderna mellan västerländsk och asiatisk psykiatri, och kulturspecifika diagnoser är Koro, eller Suo Yang som det heter i Kina. Som jag tidigare nämnde är sköldpaddssoppa bra för potensen. Det är kanske ingen tillfällighet eftersom penis i Kina också går under namnet sköldpaddshuvud. Som ni vet så håller sköldpaddan oftast in sitt huvud relativt nära skölden för att sedan sträcka ut det när den äter – alltså snarlikt en erigerande penis. Men sköldpaddan kan också dra in hela huvudet under skölden. Och det är just detta Koro handlar om – att snoppen helt enkelt försvinner – eller enligt diagnosen upplevs snarare att skrumpna bort. Det handlar alltså inte om kastration i bokstavlig bemärkelse, utan om skräcken för ett förtvinande. De flesta som drabbas av Koro är unga – från puberteten till 25 års ålder. 

Koro förekommer lite överallt i världen, men är betydligt vanligare i Asien, och då i synnerhet i södra Kina. Under vissa perioder har det t o m utbrutit rena Koroepidemier, där över 1000-tals fall rapporteras i ett visst område under en kort period - t ex hade ön Hainan stora Koroepidemier 1948,1966, 1974 och senast 1984-85, då över 3000 fall inrapporterades. 

Som västerlänning är det lätt att göra sig lustig över koro, men det är blodigt allvar. Och kanske säger diagnosen Koro något om det som alltför ofta kännetecknar debatter om psykiatri och psykologi: att man utgår ifrån att teorier är allmänmänskliga. Det saknas vanligtvis såväl ett historiskt som ett kulturellt perspektiv. Ett utbrett tal om en specifik mental företeelse skapar också vad det talas om – det kan gälla Koro, eller utbränning, ADHD – eller varför inte självmordsepidemin som följde efter Goethes ”Den unge Werters lidanden”. 

Jan-Olof Nilsson
är sociolog, verksam i Lund och Shanghai

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".