Läs Dan Jönssons text:

Pengar är en form av poesimoney is a kind of poetry - skrev den amerikanske poeten Wallace Stevens i sin aforistiska dikt Adagia. Jag tycker det är en fantastisk sentens; i en oväntad blixt förenar den två begrepp som annars brukar ses som moraliska motpoler i vår moderna kultur.

Pengar som en form av poesi - det är på en gång paradoxalt och provocerande, mycket mer än om man till exempel säger att ”pengar är en form av religion”. Stevens visste förresten vad han talade om: han arbetade själv som revisor i det civila och hade säkert många tillfällen att uppleva hur bokföringskonstens siffertrollerier ibland verkar ta steget ut ur de ekonomiska realiteter de är tänkta att beskriva, och istället skapa sig sin egen verklighet. Det vill säga, sin egen fiktion.

Men om nu pengar är en form av poesi borde man fråga sig vilken form av poesi pengar är. Det jag tror att Stevens menade är att pengar är ett språk. Precis som dikten opererar pengarna med symboler – symboler som vi måste vara överens om vad de betyder för att de överhuvudtaget ska fungera. Pengarna har inget eget, inneboende värde. De är en överenskommelse, byggd på förtroende och tillit. Det är som med all fiktion: så länge vi tycker att den verkar trovärdig, finns det ingen anledning att fråga sig hur den fungerar. Den fungerar ju. Börjar vi däremot tvivla; tappar vi tron på pengarnas fiktion så bryter vi överenskommelsen. Pengarna försvinner, bokstavligt talat – av det som nyss representerade enorma värden blir plötsligt bara värdelös makulatur, meningslösa siffror.

Just det var precis vad som hände i september 2008, när den amerikanska investeringsbanken Lehman Brothers gick i konkurs, och i sitt fall drog med sig hela den globala konjunkturen. Finanskrisen 2008 var långtifrån den första i historien; den var heller inte den första som fick världsomspännande effekter. Det ligger i kapitalismens natur att den då och då driver fram den här sortens krascher och panikbeteenden. Vi brukar säga att en bubbla brister; bättre vore kanske att se det som att fiktionen tappar kraft, och verkligheten tränger in. Språket upphör att fungera.

Åtminstone för en tid. Saken är ju den att i den värld vi lever i, kapitalismens värld, är pengar inte bara en sorts poesi – de är själva superpoesin, grundspråket som allt kan översättas till, och utan vilket denna värld inte kan fungera. Pengar är det medium som gör världen begriplig. Så behöver det inte fungera; att det finns pengar behöver inte betyda att det finns kapitalism. Kapitalismen föddes inte med pengarna, utan, som Marx konstaterade, med det moderna banksystemet: det vill säga i det ögonblick en juvelerare, kanske i fjortonhundratalets Florens, kom på att de kvitton han skrev ut åt folk som deponerade sitt guld i hans butik faktiskt fungerade precis som guld – och att det utan större risk gick att skriva ut fler än han egentligen hade täckning för. I det ögonblicket bröts pengarnas förbindelse till den konkreta världen och resan in i den kapitalistiska fiktionen tog sin början: mot den värld av finansiella abstraktioner, av optioner och derivat och annan ekonomisk metapoesi som idag – åtminstone i dollar räknat – är så oändligt mycket större och mer livaktig än den fysiska produktionens värld att den ibland nästan förefaller verkligare, åtminstone viktigare. Det är en värld som i grunden har förändrat oss som lever i den, en värld där det har blivit svårt att föreställa sig en mänsklig relation som inte är en marknadsrelation, eller en situation som inte är en konkurrenssituation; en värld som gjort de allra flesta av oss till spekulanter och kapitalister – i anden åtminstone - och vars tillväxt det i varje fall fram till september 2008 var nästan omöjligt att se något slut på.

Ja, för ni minns väl hur det var? Sommaren innan finanskraschen slog till tog jag själv ett extra lån på huset för att uppfylla en gammal dröm, en resa med transsibiriska järnvägen. Det var ju så man gjorde på den tiden, eller hur, lånade pengar till en fastighet, inväntade värdestegringen varpå man tog ett nytt lån för att finansiera en liten sportbil, eller en långresa. Ni kommer ihåg? Bedömare och ekonomer talade på fullt allvar om en ”ny ekonomi”, där globaliseringen och digitaliseringen gjort att kopplingen mellan pengar och arbete, språk och verklighet, var bruten. Precis som i den postmoderna textanalysen skapade språket sin egen värld, bortom alla yttre referenser. Vi var nog många som förstod att här var något som inte stämde. Men om det nu var så det fungerade? En riktigt bra fiktion är en som får oss att tro på att vi har någonting att vinna på att tro på den.

Men lika förförisk som fiktionen är när den fungerar, lika grym är den när den bryter ihop. I finanskraschens spår förlorade miljoner människor både jobb och hem. I USA läggs hela städer öde, vägnätet bryts upp; i Sydeuropa står den välutbildade medelklassen i soppköksköer och hoppas på att kunna emigrera till någon av de gamla kolonierna i Afrika eller Sydamerika. När de finansiella kulisserna rycks undan blottas våra grundläggande relationer i all sin primitiva råhet – och överraskande rikedom. Istället för aktörer på en marknad blir vi på nytt varandras plågoandar och rövslickare, välgörare och förbundna. Folk på Island kunde berätta hur de efter kraschen 2008 vaknade upp till en verklighet där livet plötsligt försiggick i ett lugnare tempo, och innanför en betydligt snävare tidslig och rumslig horisont. Man semestrade hemma, man umgicks med sina grannar, återupptäckte enkla gratisnöjen. Världen drog ihop sig, återtog på något vis sina naturliga proportioner. Det kan vara bra, förstås. Men i länder där de finansiella kulisserna har dolt helt andra sociala avgrunder kan det få förödande effekter.

Det brukar sägas ibland att 2008 års finanskollaps, och den globala skuldkris som har följt i spåren på den, kan vara slutet för kapitalismen, för pengarnas fiktion. Jag tvivlar på det. Även om finanskapitalismens stora berättelse just nu ser ut att ha gått i bitar är det svårt att se att det finns någon annan som skulle kunna ta över. Motståndsgrupper som Occupy Wall Street eller Spaniens indignados förblir rörelser i marginalen, och formulerar inga alternativ. De betyder något, helt säkert, men vad de betyder förstår vi inte, eftersom de saknar eget språk. Samtidigt tvingar krisen den stora majoriteten att fortsätta sin meningslösa jakt på pengar. Vi tror kanske inte lika blint på dem längre. Men vi vet åtminstone vad de betyder.

Eller gör vi? Den spanske författaren Isaac Rosa berättar i sin roman Den osynliga handen den märkliga historien om några arbetslösa och, som det brukar heta, okvalificerade arbetare som i krisens Spanien får jobb i underhållningsbranschen. En murare, en slaktare, en telefonförsäljare och så vidare ställer sig varje morgon på en scen och murar en vägg, styckar en ko, ringer sina säljsamtal inför publik. Föreställningen blir en succé och väcker livlig debatt; snart visar det sig också att likheten med verkligheten går längre än till själva arbetsmomenten. Undan för undan trissas tempot upp, och när arbetarna protesterar eller börjar maska får de sparken och ersätts av rumänska gästarbetare.

Isaac Rosas roman fångar den fiktiva kärnan i kapitalismen: där pengar är en form av poesi, blir arbetet en sorts performancekonst. Titelns ”osynliga hand” är den som bygger kulisserna på pengarnas teater: handen som lägger dess golv, och städar dess toaletter, tvingad därtill för sin överlevnad. I kapitalets värld är det en obegriplig situation. Med pengarnas språk blir nämligen alla mänskliga relationer i teorin jämlika. Makt och vanmakt, dominans och underordning maskeras som frivilliga ekonomiska transaktioner. I Rosas postindustriella saga blir arbetskonflikterna först någonting som ger en ny och oväntad nerv åt föreställningen – men när de visar sig vara allvar sviker publiken, och den dystra upplösningen utspelar sig inför mer eller mindre tomma läktare.

För att utveckla Wallace Stevens geniala aforism skulle man alltså kunna säga att om pengar är en form av poesi, så är de en idealistisk poesi. En poesi som får oss att se en mening, en högre rättvisa, rentav en skönhet i kapitalismens ojämlika relationer. Om finanskrisen 2008 var början till slutet för den nyliberala, finanskapitalistiska epoken, som det ibland påstås, måste den också vara början till slutet för pengarna som det universella superspråket. Vi måste kunna föreställa oss andra sätt att uttrycka vårt beroende av varandra, andra sätt att se hur världen hänger samman.

Kan vi det? Ja, varför inte? Kanske ligger framtiden inte i att ersätta pengarnas superspråk med ett annat superspråk – utan med en mångfald av språk, där pengarna har sin plats som ett av flera ändamålsenliga symbolsystem. Det kan vara värt att fundera över; det kräver fantasi, men framför allt: det kräver realism. Fiktionen är fantastisk, men när den får styra världen blir den livsfarlig.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".