Farshid Jalalvand om att växa upp i Malmö på 90-talet

Ur OBS 13-09-02

I området jag bodde i Malmö under mina, i brist på en bra svensk översättning, ”formative years” bodde inte många svenskar. Nästintill inga, egentligen. De få som gick att hitta mellanlandade där, oftast kortvarigt, innan de försvann till andra områden. Andra kom från ytterst trasiga familjeförhållanden med missbruk och dylikt, till den grad utstötta från samhället att de av apati eller brist på val bodde i Bellevuegårdens miljonprojekthus. Kanske betraktades de sistnämnda inte som ”riktiga” svenskar ens av oss, fastän de åtnjöt en märklig sorts respekt bland de äldre. De var suédi.

Fastän ingen av oss träffade eller umgicks privat med svenskar med någon regelbundenhet visste vi alla att svenskar hatade invandrade. Detta var ett givet faktum. Jag föreställer mig att för många är detta oförståeligt, men för oss var det ett givet faktum, så självklart att ingen längre reflekterade över det mer än att konstatera att så var fallet. Svenskar var, för oss, en mystisk och mytisk homogen grupp av blonda rasister, rika makthavare som vi aldrig träffade, och som visserligen tagit emot oss men som inget högre önskade än att bli av med oss igen. Och när gruppen ”de” var så enhetligt definierat blev bildandet av gruppen ”vi” följaktligen naturligt. Vi, utlänningar, från Bellevuegården. De mot oss. Vi mot dem. Denna indelning av samhället ifrågasattes aldrig. De svenska klasskompisar som var levande bevis på motsatsen ansågs vara rariteter, visserligen svenskar, men inte en del av etablissemanget. Det fanns också de klasskompisar som med sitt beteende förstärkte den skeva världsbilden.

Vilka var vi som bodde på Bellevuegården? En brokig grupp människor härstammande från framförallt Iran, Irak, Kosovo, Palestina, Chile och forna Jugoslavien, barn till arbetare och akademiker, från sekulära familjer, muslimska familjer, katolska familjer, rysk-ortodoxa familjer, barn från konservativa hem och från socialistiska hem, barn från kärnfamiljer, enföräldersfamiljer och söndriga familjer, barn som tyckte om fotboll och barn som tyckte om basket, och med endast en sak gemensamt i övrigt: vi/våra föräldrar hade emigrerat till Sverige, och vi identifierades, och identifierade därför oss själva som, utlänningar. Vi, invandrare, vi utlänningar. Allierade på grund av vår livssituation.

Rätt tidigt som barn/ungdom insåg man att man placeras och ska placera sig i hierarkier. I hierarkin i klassen, i hierarkin på gården, i hierarkin i samhället. Den ofrånkomliga kapitulationen till den övermäktiga fienden SVENSKEN, som jag tror många kände med sig att förr eller senare i livet skulle man tvingas kapitulera inför, kunde hanteras på två föreställda sätt: undergivenhet eller uppstudsighet. Och då man nästan aldrig träffade SVENSKEN, och på så sätt slapp försvara sitt ställningstagande, adderat till en allmänt rebellisk ”vi-mot-dem” livsåskådning, föll valet allt som oftast på uppstudsighet. Ekonomisk konkurrens var uteslutet. Kulturell konkurrens var svåruppnåeligt. Akademisk konkurrens likaså, bland annat pga våra föräldrars obekantskap med språket och skolsystemet. Eventuellt kunde några konkurrera i idrottssammanhang. Tuffhet var annars många ungas val. Lätt att förmedla, lätt att förstå, och kräver ingen tidigare investering eller grundbygge.

För många fanns kanske inte annat heller. Tuffhet mot varandra, och tuffhet mot utomstående, tuffhet inåt och utåt. Skymf mot SVENSKEN kunde användas som en slöja för att dölja ens egenupplevda tillkortakommande i förhållande till denna överhöghet. Man kunde aldrig uppnå samma sociala status, eller ekonomiska status, eller akademiska status, eller kanske ens passa in i hens samhälle, men man kunde placera sig själv högre i tuffhetshierarkin, och det räddade ens självbild och stolthet från i alla fall totalt förintelse. Denna kultur frodades på gården.

Vi blev bi-kulturella snabbt. En kultur hemma (respektfullt, ödmjukt, vänligt) och en kultur ute (respektlöst, skrytsam, provokativt). De som ville betyda något ute på gården var tvungna att anpassa sig.

Problemet med detta upplägg var att tuffheten måste ständigt bevisas inför andra. De allra flesta begränsade sig till tomt prat, men det fanns ett fåtal som var mer benägna att bevisa sin tuffhet med handling. Detta ledde till en uppsjö av problem i diverse skolor, i stan på Gustav, under fotbollsmatcher, på nattklubbar. Oskyldiga tog allvarlig skada. Samtidigt späddes fördomarna på om den oregerliga och våldsamma ”invandraren”, otacksam i sin natur, aggressiv bortom självkontroll. Påståenden som rotade sig inte minst hos samma invandrade som de förringade.

Vändningen, psykologiskt, började för min del 1997. Som deltagare i ett socialt experiment antogs en del av ungdomarna från Bellevuegården, däribland jag, till Slottsstadens högstadieskola, en skola i ett övre medelklassområde i västra Malmö. Och från vad jag har förstått i efterhand, i strid mot medelklassföräldrarnas intensiva protester och till deras stora förtret och ilska. Från ryktena som nådde oss om ”Slottis”, som skolan kallades i folkmun, var tiden nu kommen för oss att träffa svensken, den riktiga svensken, rassen. Det var inget vi såg fram emot (även om det var en bättre investering för ens framtid än alternativet Kroksbäcksskolan, något vi redan visste då).

I min klass var jag ensam kille från mitt område, eller så var vi två. I övrigt bestod klassen övervägande av svenskar från villaområdena runt Slottsstaden och Bellevue sjösida. Det fanns ingen att söka sig till i klassrummet, det fanns inget skyddsnät att falla tillbaka mot, ingen bekant från gården att gänga ihop sig med, jag var där i egenskap av mig själv, avskärmad från mina vanliga allierade, med en grupp individer som inte delade samma humor, samma sätt att uttala sig på, samma sätt att reagera på och definitivt inte samma sätt att resonera på. En situation kunde se ut så här:

-          Han kallade din mamma för hora precis.

-          Haha, ja.

-          …

-          ”Manneeeen, din mamma är en hoooora jag svär!”

-          … ska du inte göra något?

-          Nej. Min mamma är inte en hora, hon är jurist.

-          Det spelar knappast någon roll! Han förolämpar din mamma, du måste göra något.

-          Varför det?

”Varför” är en hemsk fråga att ställas inför när man inte har ett bra svar. Enligt gårdskulturen fick en förolämpning inte gå ostraffat förbi om man ville behålla sin plats i hierarkin. I den här nya obekanta kulturen hade man placerat sig längst ner hierarkin genom att göra en sådan kommentar till att börja med. Det var inget vi förstod då. Vi visste bara att den andres reaktion var oförståelig. Vi fick inte ihop det.

Början av högstadiet, kanske till och med hela det första året, präglades av, från vad jag minns, en ömsesidig misstänksamhet och avståndstagande mellan oss och dem. En negativ spiral tog vid i vissa klasser när Bellevuegården svarade med ökad aggressivitet när svensken visade sitt förakt genom att isolera sig och ta avstånd, och medelklassbarnen tog mer avstånd pga en oprovocerat och obehaglig aggressivitet av hotfulla invandrade.

Men samtidigt studerade vi varandra. Det var ofrånkomligt när man umgicks så tätt inpå varandra, dagligen, vecka in och vecka ut. Man la märke till saker hos de andra som man gillade. Man blev sakta bekant med en ny sorts humor. Bekant med en ny sorts tankesätt. Jag la märke till en inställning där behovet av att ständigt bevisa sig inte fanns, och där atmosfären i vissa avseende var mer befriande. Jag kom också för första gången i kontakt med personer med politiskt konservativa värderingar. Jag kom för första gången i kontakt med starkt anti-feministiska värderingar.  Och med en övertro på sin egen förträfflighet. Jag började förstå varför vissa saker väckte löje hos dem, men inte hos oss. Jag började sakta förstå dem, och därför sakta bli dem.

Jag började för första gången, vid 13 års ålder, efter 10 år i Sverige, bekanta mig med en svensk världsbild. Jag började bli tri-kulturell.

Parantes: det fanns ett fåtal svenska elever som hade vuxit upp i övervägande invandrartäta områden, och därför också präglats av gårdskulturen (för att passa in i hierarkin osv). Dessa klassades som ”hobbyblattar” av medelklassbarnen och åtnjöt en speciell sorts svidande förakt från dem. Det var som om dessa barn hade gjort ett aktivt val att frångå sin pursvenska kultur, och därför var förrädare. Vad medelklassbarnen inte visste var att även vi hade alla frångått vår hemkultur till förmån för gårdskulturen. De visste inte detta för de var inte bekanta med vår hemkultur. Gårdskulturen var inte vår första kultur. Alla gjorde vad de behövde göra för att passa in där de var mest. På det sättet kan man säga att vi alla var hobbyblattar. Slutparantes.

Vi hade också gemensamma intressen så klart, det har man alltid. Tjejer. Fester. Idrott. Prylar. Spel. Instrument. Filmer. Musik. Alkohol.

I åttan festade vi ihop för första gången. Blev fulla på smuggelvodkan Zaranoff och Multivitamin Getränk ute i parken i Mellanheden innan skolans Halloweendisko. Ingen av oss blev insläppt naturligtvis, och därmed var en ny ”oss” och en ny ”dem” (vuxenvärlden) definierat. Efter det började en ömsesidig tillit sakta ersätta misstänksamheten vi tidigare känt inför varandra. När garden sänktes och kraven sänktes och förväntningarna försvann kunde allas egentliga personlighet komma fram istället. Det låter löjligt självklart idag, men det var inte självklart då: först nu förstod jag att svenskar aldrig hade hatat oss. Jag la märke till att deras uppfattning om oss hade förändrats. Vi började bli individer. I slutet av nian hängde vi hemma hos varandra ständigt. Ett tag var vi oskiljaktiga.

***

Ett gäng killar från Bellevuegården hänger på Fridhemstorget efter att mörkrets infall. Sverigedemokraterna går fram till dem och säger ”Grabbar, ni vet det här att ni tror att alla svenskar är rasister och har därför adopterat en falsk machismo för det är enda som förhindrar er självbild från att förintas totalt, det där är fel. Vi är inte rasister. Och ni har mer att erbjuda världen. Ni kommer få bra jobb och kunna försörja er själva och bli viktiga och bidragande medlemmar av vårt samhälle. Kom så pratar vi lite.”

Nej, det gör de inte. Det är inte SD:s ansvar. Det är inte deras fel att de killarna finns, och att de killarna är felinformerade. Det är killarnas eget ansvar att ta sig ut ur en värld de inte har en möjlighet att ta sig ut ur. Och när de inte kan står Sverigedemokraterna och pratar med pensionärerna på andra sidan torget om hur landet förstörs av illvillighet.

De säger att antalet våldtäkter i Sverige är det högsta i Europa, och insinuerar att det är invandringen som medfört det, men utelämnar att Sverige har en av världens strängaste sexualbrottslagar som medför att samma handling som är brottslig i Sverige är lagligt i tex Italien. Det är anledningen till att vi har ett relativt högt antal våldtäktsanmälningar. Att svenska kvinnors kroppar omfattas av mer rättssäkerhet är en positiv sak. Om man brydde sig om att utrota sexualbrott borde man koncentrera sig på mäns uppfattning om sin självupplevda rätt till kvinnans sexualitet, istället för att etnifiera problemet.

De säger att utrikesfödda är överrepresenterade i brottsstatistiken men utelämnar att de största riskfaktorerna för kriminalitet är dels avsaknad av gymnasial utbildning, dels beroende av socialbidrag. Om man på allvar brydde sig om att motverka brott hade man koncentrerat sig på de allra största riskfaktorerna, istället för att etnifiera problemet.

Polisiära frågor blir integrationsfrågor. Klassfrågor blir integrationsfrågor. Jämställhetsfrågor blir integrationsfrågor.

Allt pensionärerna ser är ett gäng mörkhåriga killar med blanka miner som sitter på ryggstödet av en träbänk. På det sättet man inte får sitta. Och båda vet om det.

Och landet förstörs av illvillighet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista