Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Henrik Nilssons text:

På andra våningen i Bellas Artes-palatset i Mexico City finns en muralmålning av David Alfaro Siqueiros. Den föreställer aztekernas siste härskare Cuauhtémoc som ligger fjättrad vid en stor sten. Han tittar plågat upp i luften medan han torteras för att avslöja var huvudstadens guldskatter finns gömda. Runt honom står spanska soldater i rustning med nedfällda visir. En av dem håller tillbaka en hund som blottar tänderna. Det är lätt att gå förbi målningen utan att lägga märke till kvinnan med indianska drag alldeles bakom en av soldaterna. Men om man tittar efter noga står hon där, med ansiktet tätt intill hans hals – som om hon viskade något i hans öra.

Kvinnan är La Malinche och mannen vid hennes sida erövraren Hernán Cortés. Hon dyker upp också på andra monumentalmålningar, till exempel på Diego Riveras fresker inne i presidentpalatset, som skildrar hela den mexikanska historien från erövringen fram till det 1930-tal då de målades. Tillsammans med skyddshelgonet jungfrun av Guadalupe och den diktande nunnan Sor Juana Inés de la Cruz är La Malinche en av de stora kvinnliga gestalterna i den mexikanska historien. Det har skrivits teaterstycken och sånger om henne, romaner och dikter. Hon är en sorts kulturell urmoder som poeten Octavio Paz kallade för ”Mexikos Eva”. I nästan femhundra år har hon varit föremål för de mest skilda tolkningar och konstnärliga porträtt. Men vem var hon egentligen? Vad är det hon försöker viska till oss genom århundradena?

Allting började år 1519, då Hernán Cortés gjorde expeditioner till den mexikanska golfkusten från Kuba, som spanjorerna redan lagt under sig. I Tabasco fick han och hans män tjugo kvinnor i gåva av de styrande hövdingarna. En av dessa kvinnor hette Malinalli. Hon hade egentligen adligt, aztekiskt ursprung men hade hamnat som slav i trakterna. Först skänkte Cortés henne till en annan spanjor men när han insåg att hon behärskade såväl aztekernas språk náhuatl som olika Maya-dialekter, gjorde han själv anspråk på henne. Hon döptes till Marina, lärde sig snabbt spanska – och blev Cortés tolk under den långa vägen till det hägrande målet – aztekernas huvudstad Tenochtitlán. Men hennes roll var inte bara den språkliga förmedlarens – hon blev också Cortés förtrogna rådgivare och älskarinna.

Själv nämner Hernán Cortés henne bara i förbigående i ett av sina brev hem till kungen, även om han vid ett senare tillfälle skulle skriva att ”efter Gud är det Doña Marina som vi har att tacka för erövringen av Mexiko.” I Bernal Díaz del Castillos Historien om Mexikos erövring får hon lite tydligare konturer. Författaren var en fotsoldat i Cortés armé och alltså ett samtida ögonvittne. Många år efteråt skrev han ner sin personliga och detaljerade redogörelse över allt som hänt. I den lyfter Díaz del Castillo fram Doña Marinas betydelse och återkommer flera gånger till hennes skönhet och respektingivande klokhet. I ursprungsbefolkningens handskrifter avbildas Cortés och hans tolk ofta sida vid sida, så oskiljaktiga att man refererade till dem med samma namn, Malintzin – som sedan blev Malinche.

När spanjorerna till slut når den dal där Mexico City idag breder ut sig, kan de knappt tro sina ögon inför utsikten med de höga tornen, de ståtliga templen och de stora trädgårdarna. De har nått Tenochtitlán, som vid denna tid är den största staden i det förcolumbianska Amerika. ”Vi såg ting som ingen förut hade sett eller hört talas om eller ens drömt om”, skriver Díaz del Castillo. Och när han berättar om det första mötet med aztekernas mytomspunne härskare Moctezuma, som iförd sandaler med guldsulor stiger ner från sin vackert utsmyckade bärstol – då är det med Marinas hjälp som de första orden utväxlas.

Den positiva synen på La Malinche skulle komma att överväga under många år. Det var förstås kolonialmaktens perspektiv, som hyllade hennes bidrag till att de främmande folken kuvades och kristnades. Men sedan Mexikos självständighet utropats i början av 1800-talet hände något med bilden av henne. Hon blev inte bara tolken som hade förrått sitt eget folk genom att samarbeta med kolonisatörerna – utan också den lösaktiga kvinnan som hade gett sig åt främlingarna. En negativ syn som till viss del dröjer kvar i det allmänna medvetande än idag, och som givit upphov till den mexikanska termen malinchista – som beskriver någon som sviker den egna kulturen och hyser ett överdrivet intresse för sådant som kommer från utlandet.

   Om man ser efter noga på David Alfaro Siqueiros målning upptäcker man en minimal detalj. La Malinche sticker liksom ormlikt ut tungan vid Cortés nacke. Det är bilden av henne som en promiskuös fresterska som dyker upp igen. Tunga – lengua – betyder också språk på spanska. När Siqueiros målar dit La Malinches tunga anklagar han henne för att ha prostituerat sig på ett dubbelt sätt – hon har sålt både sitt språk och sin sexualitet.

Det moderna Mexiko har haft ett mer komplext förhållande till henne – och tolkningarna har mångfaldigats. Ofta har hon använts som en symbol för de inre spänningarna i den mexikanska kulturen mellan europeiskt och indianskt. I kapitlet La Malinches söner i den klassiska essäboken Ensamhetens labyrint från 1950 skriver Octavio Paz: ”Att don Cortés och doña Marinas gestalter håller sig kvar så märkvärdigt envist i de nutida mexikanernas fantasi tyder på att de måste vara något mer än historiska personer: de är helt enkelt symboler för en hemlig konflikt som vi ännu inte har löst”. Han ser förskjutandet av La Malinche i den mexikanska historien som en spegling av landets förnekande av sitt våldsamma ursprung. Ett förnekande som gjort Mexiko, skriver Paz, ”lika ensamt som vart och ett av sina barn”.

   Mycket har förstås hänt sedan Octavio Paz gjorde sin analys och numera har La Malinche införlivats också i de postkoloniala tankesystemen. Feministiska uttolkare har fortsatt att ifrågasätta äldre tiders syn på La Malinche, samtidigt som de analyserat de patriarkala strukturerna runt henne. En rad kvinnliga mexikanska författare har gett sina bilder av henne i romaner och dikter. Och kvinnliga chicana-författare i USA – alltså sådana som har mexikanskt ursprung – har identifierat sig med hennes kulturella kluvenhet och hennes överlevnadsstrategier.

Vad hände då med henne och med Hernán Cortés? Ett år efter Tenochtitláns fall 1521 föds deras gemensamma barn; en son som heter Martín och som långt senare kommer att avrättas för att ha konspirerat mot den spanska överheten. Några år senare tar Cortés med La Malinche till Honduras för att kväsa ett uppror. Återigen får hon tolka i kontakten med indianbefolkningen. På vägen tillbaka händer något som ger deras förhållande ett mindre romantiskt skimmer än det som ofta omger dem i populärkulturen. Cortés lämnar över henne till en annan spanjor, som hon senare får en dotter med. Efter denna centralamerikanska resa försvinner hon in i historiens dimma. Man vet en hel del om Hernán Cortés fortsatta liv. Han kom så småningom tillbaka till Spanien där han dog skuldsatt och utmanövrerad medan han planerade ännu en resa till Mexiko. Men det är ingen som vet säkert hur länge La Malinche levde. Vad hände med henne? Blev hon gammal? Fick hon tid att tänka tillbaka på allt hon varit med om? Fanns det kärlek i hennes liv? Upplevde hon lyckliga stunder vid Cortés sida? Var gick gränsen mellan tvånget och friheten? Det är frågor som aldrig kommer att klaras upp, men som kanske håller hennes gestalt vid liv på ett annat sätt än svaren hade kunnat göra.

Själv fick hon aldrig komma till tals för eftervärlden. Också på Siqueiros målning är hon fånge, fastnaglad i ännu en tolkning. På samma sätt som hon överlämnades mellan olika män har hon gått från porträtt till porträtt, från förklaring till förklaring.

Jag står framför målningen i Bellas Artes och tittar på hennes förstenade tunga. Jag fantiserar om att hon kommer till liv, att hon skingrar de femhundra år gamla skuggorna, tar sig förbi männen i rustningar och träder ut ur målningen. Vi slår följe nerför trapporna, förbi museivakterna och ut genom portarna, vi promenerar tillsammans ut i staden där sjöarna har torkat igen till asfalt, där templen och pyramiderna blivit katedraler och höghus, vi går längs avenyerna mitt i trafiken bland alla människor och bultande hjärtan och vi talar om allt som verkligen hände i våra liv, vi talar om hur allting var innan det började och hur det blev efter det tagit slut, vi gör ingenting annat än berättar och lyssnar, lyssnar och berättar tills det har blivit sent och tyst och mörkret faller över Mexico City.

Henrik Nilsson, författare.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".