Per Gahrton om amerikanska drönare

Ur OBS 20130905

Grégoire Chamayou: Théorie du drone, La fabrique éditions, 2013

Häromdagen var det dags igen. Enligt ett kort TT-telegram krävde en amerikansk drönarattack i Pakistan minst nio liv. Enligt den franske filosofen Gregoire Chamayou har Pakistan drabbats av en amerikansk drönarattack var fjärde dag under det senaste årtiondet, med mellan 2640 och 3474 dödsoffer som resultat, de allra flesta civila.

Chamayou, som är filosof och forskare vid Centre national de la recherche scientifique i Lyon, har skrivit en remarkabel bok om drönarnas teori, där han inte bara beskriver USA:s dagliga blodiga hantverk i flera länder i Asien och Afrika, utan också med stöd av större delen av världshistoriens stora tänkare, från Kant, Voltaire och Hegel till Hobson och Sartre, försöker reda ut vad drönarverksamheten i grund och botten är och hur den skiljer sig från vad vi normalt menar med krig.

Kant fastslog en gång att staten saknar rätt att göra sina egna medborgare till mördare. Men det är exakt vad drönarattackerna gör, hävdar Chamayou. Eftersom drönarna i Pakistan styrs av amerikanska militärer som sitter framför en dataskärm i USA, handlar det inte om krig, amerikanerna utsätter sig inte för någon som helst fysiskt risk. Därför utgör drönarattackerna en form av mord, något som ligger utanför allt vad såväl krigets lagar som moralens påbud hittills har tillåtit och accepterat.

Enligt förespråkarnas mytologi är drönare etiskt överlägsna andra sorters attacker eftersom de bara drabbar eftersöka terrorister och brottslingar. Att det inte är sant visar rapporterna från verkligheten, nästan alltid dödas mängder av helt oskyldiga människor. Men det är inte bara de som direkt dödas eller såras som blir offer. Chamayou citerar röster från det särskilt hårt drabbade Waziristan i Pakistan som berättar hur hela regionen lever i ständig skräck. Folk vågar inte samlas till bröllop eller rådslag eftersom varje form av folksamling brukar definieras som terroristgäng av drönaradministratörerna i USA.

Men också den egna sidan drabbas, visserligen inte av kroppsliga effekter, men inte sällan av psykiska. Chamayou vet naturligtvis inte hur många av drönaradministratörerna som drabbas av tvivel och samvetskval, men refererar några rapporter som visar att det förekommer. Soldater som är utbildade till att utkämpa strid, tvingas agera slaktare och mördare. Dessutom finns det ingen slutseger att vinna, ingen fred att förhandla sig till, eftersom motsidan aldrig betraktas som stridande part utan bara som lovligt villebråd. Resultatet, skriver Chamayou, blir ett evigt krig utan slut.

Mot den bakgrunden finns det förstås en sorts makaber logik i att det är mottagaren av Nobels fredspris, Barack Obama, som till fullo infört principen om att inte ta fångar utan att döda motståndarna direkt. Regelbundet föreläggs han listor av säkerhetstjänsten och militären och avkunnar personligen de slutliga dödsdomarna.

Chamayou menar att drönare i grund och botten utför samma sorts uppdrag som en självmordsbombare, nämligen att personligen styra bomben ända fram till målet. Skillnaden är förstås att för självmordsbombaren är den egna döden säker, medan den för drönaradministratören är omöjlig.

Enligt den officiella amerikanska moralen är detta rimligt och tillåtet eftersom den egna sidan har rätt, medan den andra består av vidriga brottslingar som saknar människovärde. Chamayou påminner med stöd hos de stora filosoferna om att denna syn bjärt strider mot vad som gällt under större delen av världshistorien – där det alltid funnits viss respekt för motparten och, också innan krigslagarna formaliserades på 1900-talet, vissa hedersbegrepp för hur krig får föras.

Den totala förvandlingen av motståndaren till ett avmänskligat föremål som den egna sidan har rätt att slå ihjäl utan förvarning tycks mig på ett obehagligt sätt påminna om nazisternas framfart. I en scen i den tyska TV-serien Krigets unga hjärtan protesterar en ung soldat mot att han beordras avrätta en rysk kommissarie, ”mannen är ju krigsfånge”.  Hans överordnade svarar: ”Detta är inget vanligt krig, det är ett världsåskådningskrig”.  Varpå soldaten utför ordern. När världsåskådningar står mot varandra tycks allt bli tillåtet, inte bara för nazister och talibaner utan också i Vita Huset.

Nu drömmer de amerikanska drönarteoretikerna om framtidens vidunder – dels om nanodrönare, en sorts insektsrobotar, dels om helt självgående drönare som är färdigprogrammerade och inte behöver någon som styr vid en dataskärm, ungefär som en stor del av aktiehandeln är förprogrammerad så att den rullar på utan direkt mänskligt ingripande. För drönarideologerna vore det toppen. Chamayou varnar för att borttagandet av den sista mänskliga medverkan vore katastrofal eftersom det skulle omöjliggöra varje form av samvetskval och ordervägran. Människor kan tvivla och vägra, det kan aldrig en robot göra. Hur det kan gå sedan skildrades redan för snart trettio år sedan i filmen Terminator – självgående krigsmaskiner förstör människornas värld. När filmen gjordes var sådant ren science fiction. Idag känns det skrämmande möjligt.

Per Gahrton

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".