Dan Jönsson om underrättelseindustri och övervakning från Bibeln till Snowden

Inslag sänt i OBS i P1 20130909

Den som inte har någonting att dölja har heller ingenting att frukta, brukar man ju säga. Det låter som en princip man gärna skulle vilja tro på, och förklarar kanske att Edward Snowdens avslöjanden i somras om det amerikanska Prism-programmet, som alltså ger USA:s underrättelseindustri möjlighet att övervaka hela världens samlade datatrafik, ner till minsta Facebookuppdatering, inte orsakade en digital intifada. De allra flesta av oss går väl ändå runt och tror att vi har rent mjöl i påsen, som det heter, och att de som drabbas av övervakningen är de som inte har det. Terroristerna.

Men där tar vi fel. Och haken är förstås att det ju inte är vi själva som avgör när mjölet är rent. Ett misstänkt utseende, ett avvikande beteende kan räcka för att systemet ska börja blinka rött. Systemet reagerar nämligen inte i efterhand, på våra handlingar, utan på mönster, något som alla kan intyga som någon gång blivit fast i en säkerhetskontroll på en flygplats. Att makten övervakar sina undersåtar är förstås inget nytt. Redan i Bibelns Första Mosebok berättas till exempel om hur Herren Gud ropar på Adam när han och Eva försöker gömma sig efter att ha ätit av den förbjudna frukten i vad som väl får beskrivas som historiens första uppror. Herrens rop: ”var är du?” ekar genom övervakningens mångtusenåriga historia, och dess syfte, att bestraffa och förhindra motstånd och förbrytelser mot lagen, är förstås detsamma.

Men synen på övervakning har, precis som metoderna, förändrats genom historien. Michel Foucault beskriver i sin fantastiska bok ”Övervakning och straff” hur upplysningstidens rationalism tillsammans med den framväxande industrialismens teknik under 17- och 1800-talen ledde till framväxten av det moderna fängelsesystemet, där övervakningen institutionaliserades. Berömt är till exempel Jeremy Benthams ”Panoptikon”, det ideala fängelset där hela byggnaden går att överblicka från en bestämd punkt. Även om idén aldrig förverkligades har ”Panoptikon” blivit en symbol för övervakningssamhället, och i de moderna fängelserna har dess principer i stället satts i verket på andra sätt, med hjälp av kameror, drogtester och så vidare.

Foucault skrev sin bok på sjuttiotalet, och förutspådde då att den här typen av disciplinerande tekniker i framtiden skulle komma att sprida sig till andra områden av samhället. Fyrtio år senare kan man lugnt påstå att han fick rätt. Idag är vi inte bara ständigt övervakade av kameror; övervakningen har blivit den digitala revolutionens nattsvarta baksida och pågår i våra hem, ständigt och nästan omärkligt, genom våra datorer. Den brittiske sociologen David Lyon beskriver i sin läsvärda bok ”Surveillance after September 11” – ”Övervakning efter elfte september” – från 2003 hur USA:s globala krig mot terrorn i ett slag förändrade synen på vad som var politiskt möjligt. Med Bushs beryktade ”Patriot Act” flyttades gränserna för statens befogenheter samtidigt som möjligheterna till demokratisk insyn i systemen blev allt mindre.

Då, för tio år sedan, ville Lyon ändå tro att det i ett demokratiskt samhälle måste gå att stå emot och hitta alternativ till de alltmer raffinerade övervakningsmöjligheter som tekniken erbjuder. I en ny bok, ”Liquid Surveillance” - ”Flytande övervakning” - där Lyon brevväxlar med kollegan Zygmunt Bauman, är det inte mycket kvar av den optimismen. Samtalet utgår från Baumans begrepp ”liquid society”, alltså tanken att det postmoderna samhället med dess starka individualisering utmynnat i ett tillstånd där, som Marx skrev, ”allt som är fast förflyktigas”, där maktstrukturerna, ja alla strukturer i stort sett ter sig alltmer ogripbara och diffusa. På samma sätt, resonerar de, fungerar övervakningen och disciplineringen av medborgarna på ett mer och mer flytande och otydligt sätt. Men framför allt har den nya tekniken skapat ett avstånd mellan övervakare och övervakad som gör systemen okänsliga för moraliska överväganden; det extrema exemplet är den amerikanska militärens drönare. Övervakningens yttersta syfte, att sortera människor i nyttiga och skadliga, kan på så vis utföras med så mycket större effektivitet.

Baumans och Lyons bok kom ut före Snowdens avslöjanden om det amerikanska Prism-programmet, och återigen kan man väl säga att verkligheten bekräftar teorin. Numera, konstaterar Bauman och Lyon, bär varje människa sitt eget lilla Panoptikon på ryggen. Edward Snowden kan avslöja vad han vill; vi sköter så gärna vår egen övervakning, och fortsätter att förse Storebror med uppgifter från våra mobiler och våra facebookkonton – det är ju så vi lever, och vi vet nog inte riktigt hur alternativet skulle se ut. Att koppla bort sig från systemet är ju detsamma som att sortera ut sig själv.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista